The Hunger Games av Suzanne Collins

Om alla säger att en bok är fantastisk, då kan den väl inte vara bra? Jag är ofta skeptisk, och jag tycker inte om att hänga på en hype. Men när så många bokbloggare som jag litar på har talat om Suzanne Collins' trilogi om Hungerspelen, och när det talas om att böckerna skall bli film, då kunde jag inte vänta längre.

I ett framtida Nordamerika har en våg av revolter och inbördeskrig slagits ned och en totalitär stat har skapats. De lyckliga som lever i huvudstaden har modern teknik, mat för dagen och tid att lägga på att styla sig efter det senaste modet. I de tolv kringliggande distrikten är livet inte lika lätt. Där produceras det som huvudstaden konsumerar utan att blinka, och de som arbetar med att skörda frukt, bygga apparater eller hämta upp kol får bara behålla ett minimum för att överleva, och knappt ens det.

Bröd och skådespel är vad som dämpar all vilja till revolt. Mer av skådespel än bröd, dock, för när man ständigt kämpar för att få mat för dagen hinner man inte planera några uppror. Hungerspelen är cirkusen som både skall underhålla sina tittare och påminna dem om att de lever på nåder från centralmakten. Varje år lottas det fram två dussin barn mellan tolv och arton år, en pojke och en flicka från varje distrikt, som skall delta i Hungerspelen.

Och eftersom det är en dokusåpa på liv och död, så gäller det också att ha en personlighet som publiken kan heja på. Vilken personlighet skall man ha? Skall man vara tuff och ostoppbar, verka som en vinnare från första stund? Eller smart och listig, en som smiter undan och klarar sig in i det längsta? Det viktigaste är att bara inte verka svag, inte för publiken och inte för de andra i tävlingen.

Huvudpersonen, Katniss Everdeen, berättar vad som händer när hon blir Distrikt 12:s bidrag till Hungerspelen. Min mage knyter sig när jag läser om vilken makt som diktaturen tar sig över enskilda människoliv, hur de kan bestämma att tjugofyra barn och ungdomar skall sättas ut i vildmarken för att slåss tills bara en av dem överlever. Och hur de putsas upp och presenteras för TV-publiken under veckan innan! Jag har aldrig orkat med "reality TV", men jag är säker på att om konceptet med Hungerspelen presenterades idag, skulle tusentals ungdomar anmäla sig frivilligt. Men i Katniss' värld är det ett i raden av alla tvång från en stat som håller sina medborgare hungriga, rädda och fogliga.

Olika omständigheter gör att Katniss kanske ändå har en chans att klara sig i Hungerspelen. Att klara sig betyder att överleva längst, att försvara sig mot medtävlare som vill döda en - kanske också att döda sina rivaler själv. Suzanne Collins' böcker är skrivna för ungdomar, så de frossar inte i de värsta detaljerna, och det tycker jag är bra. Men människor dör på hemska sätt, och man får ett ögonblick att tänka igenom omständigheterna kring varje liv som släcks.

Collins låter det inte vara lätt för Katniss att hata och döda sina medtävlare, och ger henne tillfälle att tänka igenom vad som händer. Jag tycker bara att hon, genom hur hon skriver historien, ger Katniss enkla utvägar i några viktiga moraliska problem. Jag skulle haft förståelse för Katniss om hon snabbare gett efter för hat och hämnd, men andra läsare kanske inte är lika blodtörstiga som jag, och förhoppningsvis är inte tonårspubliken det. I vilket fall som helst är The Hunger Games en fantastiskt spännande bok, för vuxna såväl som ungdomar, och jag längtar efter att läsa nästa del i trilogin, Catching Fire.

Fotnot: 
I den kommande filmatiseringen av boken är det förstås viktigt vem som får rollen som Katniss Everdeen. De tre som det talas om är Hailee Steinfeld från True Grit, Jennifer Lawrence från Winter's Bone och Abigail Breslin från Little Miss Sunshine. Jag har bara sett Abigail Breslin spela liten och söt, men vem som helst av de två andra skulle passa utmärkt som Katniss.

Fler böcker av Suzanne Collins:
Catching Fire
Mockingjay