lördag 21 maj 2011

Angels in America Millennium på Stadsteatern

När alla riksdagspartier engagerar sig i Pride och dragshow-drottningar ställer upp i Melodifestivalen kan det vara svårt att minnas hur mycket skam som omgärdade homosexualitet för bara tjugofem år sedan. Det är när man hör om slagsmål vid Pride-parader i våra europeiska grannländer och läser i pissrännan (kommentarsfältet på dagstidningarnas web-versioner) som man påminns om det. Och även när man ser Tony Kushners mastodontverk Angels in America, scener från ett åttiotal där föraktet och hyschandet var så påtagligt att homosexuella böjde sig inför strukturerna som om det inte fanns något annat val.

Det som fyller hela pjäsen med en framåtdrivande kraft, stark som en stormvind, är att alla som gestaltas inte bara ser sina givna roller, utan ser igenom dem och vet att alla andra också ser igenom dem. Därför går deras repliker rakt på sak, blir ofta hetsiga, bitska och till slut cyniska. Det äkta och olyckliga paret Harper och Joe Porter Pitt, mormoner från Utah som båda gifte sig med sin enda bästa vän fastän de visste att det inte skulle gå väl. Prior Walter som ber sin pojkvän Louis tala på juridikspråk i sängen, för det attraherar och lugnar honom när han plågas av sin sjukdom.

Foto: Carl Thorborg

Sjukdomen, den svåra och obotliga plågan som kastade en skugga över de nöjen som homosexuella män ända vågade sig på vid sidan av de som samhället godkände. Så fruktansvärt orättvist att ens starkaste känsla, kärlek till män, dömde en till att höra till en föraktad grupp, och därtill kom så en smitta som vanställde och plågade en tills man dog, en smitta som det var så lätt att kalla för en dom över omoral. Finns det ingen gräns för straffet över bögvärlden? I Prior Walters kropp blir orimligheten så stark att han dödshotet förvrids till en profetia om utvaldhet! Varje svart, oformligt märke på hans kropp blir ett nytt tecken på ängeln som är på väg mot jorden, till honom, till hans sjuksäng!

Stadsteaterns Klarascen är full av goda skådespelare som fyller sina roller med kött, blod och känsla. Kärleken mellan Prior (Ola Rapace) och Louis (Emil Almén) är så öm och trovärdig. Bergljót Arnadottir och Peter Gardiner är så starka och egensinniga som de skall vara. Ida Engvolls nerviga spel är perfekt som Harper Amaty Pitt, som har blivit galen och vet om det själv. Hon var säkert sjuk redan när hon gifte sig med Joe (Johannes Bah Kuhnke), men hans icke-åtrå till henne och fängelset som skapas av hemmafrulivet utplånar hennes identitet och får henne att implodera till en (farlig) drömvärld. Jag är glad att en pjäs som mest handlar om homosexuella män också har en så viktig kvinnoroll som visar hur lögner och smusslande skadar även de hängivna kvinnorna vid deras sida. Fastän Harper är så låst och skadad, njuter jag ändå av varje ögonblick som Ida Engvoll låter henne spraka till.


Män som dras till män... män som hjälper män... makt som kräver mer makt... allt det personifieras i Roy Cohn, advokat och viktig politisk spelare i New York och Washington. Ständigt beredd till kamp möter han varje motgång med aggression - till och med det faktum att han helt klart fått sjukdomen som främst smittar homosexuella. Allan Svensson är ruskigt imponerande och tung som den självsäkra och målmedvetna maktmänniskan som kan ordna allt och inte har några samvetsbetänkligheter.

Lena B Eriksson är en skådespelerska jag beundrat länge, men här är hon märkligt dämpad. Hon är nästan resignerad, om än saklig respektive omtänksam i sina roller som Roy Cohns läkare och Prior Walters sjuksköterska. Jag önskar att hon skulle bita ifrån mer, speciellt mot Cohn. Inte förrän i den allra sista scenen lyser hon upp, som den underbart självupptagna ängeln som färdats med kraft mot Prior, och ropar "jag, jag, jag!" när hon når sitt mål! Vad är det för budskap hon bär på? Om tre dagar kommer jag att få se den andra och sista delen av verket, Angels in America Perestrojka.

Länk till Stadsteaterns sida om Angels in America Millenium

4 kommentarer:

evalinn sa...

Intressant, jag har varit lite nyfiken på den, kul att läsa ett så bra och utförligt inlägg! :-)

Jenny B sa...

Tack, Evalinn! Hoppas att du får tillfälle att se pjäsen/pjäserna!

Paradigm sa...

Givet att jag sett tv-serien så tror jag att det skulle bli en besvikelse att se den här pjäsen. Lite samma känsla inför HBO:s "Mildred Pierce".

Jenny B sa...

Ja, om du redan har bestämt dig för vad du skall tycka så är det ju ingen idé att gå dit och plåga dig.