Kubister, expressionister, impressionister och så många andra nyskapande -ismer ville visa världen med nya färger och i nya vinklar. Om konstnärerna visar världen på ett nytt sätt, skall man se på den på ett nytt sätt också? De som har sett många konstverk och funderat på dem kan kanske inte glömma bort det de har tänkt och analyserat av den samlade konsthistorien. Vem ser världen med oförstörda ögon?
Rineke Dijkstra har filmat en grupp av barn i tioårsåldern som ser på Picassos tavla Gråtande kvinna och får förklara vad de ser. Vi ser inte tavlan, bara barnens ansikte, medan kameran rör sig fram och tillbaka mellan dem som pratar. Barnen berättar vad de ser. De nämner synliga detaljer: en kvinna som gråter, hon håller en näsduk. Efter hand börjar de spekulera i varför hon gråter. Det är roligt och rörande att höra anledningarna barnen kommer på: någon föreslår att hon är ledsen för att någon hon känner har dött, en annan att hon har gjort något hon skäms för. De spinner vidare på varandras förklaringar eller hittar på något helt annat.
Barnen får stå och tala riktigt länge utan att bli avbrutna. Det är generöst, det är en rolig övning som jag gärna skulle ha varit med på när jag var tio-elva. Men jag kan inte säga att det är en "ren" och opåverkad bild av konst som barnen ger. Vi ser hur barnen står; en litet tufft lutad mot en annan, en annan litet på sidan av, några nära i en grupp av kompisar. Det finns stark dynamik i en grupp av skolbarn, vare sig de känner varandra eller ej. Om han säger något, skall jag hålla med? Eller skall jag säga något tvärtemot?
Barn vill gärna imponera på varandra, och inte minst på de vuxna som håller kamerorna eller konstnären som samlat dem till sitt projekt. Jag minns från när jag var liten hur jag ofta kände förväntningar från vuxna om hur ett barn skulle vara. Säger jag vad de vill höra nu? Jag lyssnar på vad barnen säger, men jag ser också på hur de funderar och funderar på vad de kan säga. Den minsta, sötaste pojken säger så kloka saker, han tänker i kedjor av flera led och engagerar sig i kvinnans sorg. Flickan längst ut på sidan säger inte så mycket, men hon verkar önska att hon hade mer att säga. Det är överdrivet att påstå att barnen är utnyttjade av konstnären, men jag tycker att det stora i verket är att se hur barnen försöker ta form som individer.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Renee Dijkstra
Rineke Dijkstra har filmat en grupp av barn i tioårsåldern som ser på Picassos tavla Gråtande kvinna och får förklara vad de ser. Vi ser inte tavlan, bara barnens ansikte, medan kameran rör sig fram och tillbaka mellan dem som pratar. Barnen berättar vad de ser. De nämner synliga detaljer: en kvinna som gråter, hon håller en näsduk. Efter hand börjar de spekulera i varför hon gråter. Det är roligt och rörande att höra anledningarna barnen kommer på: någon föreslår att hon är ledsen för att någon hon känner har dött, en annan att hon har gjort något hon skäms för. De spinner vidare på varandras förklaringar eller hittar på något helt annat.
Barnen får stå och tala riktigt länge utan att bli avbrutna. Det är generöst, det är en rolig övning som jag gärna skulle ha varit med på när jag var tio-elva. Men jag kan inte säga att det är en "ren" och opåverkad bild av konst som barnen ger. Vi ser hur barnen står; en litet tufft lutad mot en annan, en annan litet på sidan av, några nära i en grupp av kompisar. Det finns stark dynamik i en grupp av skolbarn, vare sig de känner varandra eller ej. Om han säger något, skall jag hålla med? Eller skall jag säga något tvärtemot?
Barn vill gärna imponera på varandra, och inte minst på de vuxna som håller kamerorna eller konstnären som samlat dem till sitt projekt. Jag minns från när jag var liten hur jag ofta kände förväntningar från vuxna om hur ett barn skulle vara. Säger jag vad de vill höra nu? Jag lyssnar på vad barnen säger, men jag ser också på hur de funderar och funderar på vad de kan säga. Den minsta, sötaste pojken säger så kloka saker, han tänker i kedjor av flera led och engagerar sig i kvinnans sorg. Flickan längst ut på sidan säger inte så mycket, men hon verkar önska att hon hade mer att säga. Det är överdrivet att påstå att barnen är utnyttjade av konstnären, men jag tycker att det stora i verket är att se hur barnen försöker ta form som individer.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Renee Dijkstra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar