tisdag 19 augusti 2008

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov

Döden och pingvinen börjar med att låta som en roman av Erlend Loe: vi möter Viktor, en ung, håglös man utan arbete och hobbies. Hans enda vän är pingvinen Misja som bor hemma hos honom, sedan stadens zoo sålde ut smådjuren för att de inte hade råd att mata dem längre. Absurt och smått komiskt. Men vi är inte i Skandinavien utan i Ukraina, och bakom varje hörn lurar döden.

Viktor får lyckligtvis ett jobb, att skriva dödsrunor över viktiga personer för en tidning, alltså över människor som ännu lever. Som om det inte vore makabert nog, så börjar de här personerna också att dö en efter en. Ett annat lukrativt uppdrag Viktor och Misja får är att närvara vid begravningar. Av någon anledning blir jordfästningarna mer högtidliga om en pingvin bevistar dem.

Kurkov skriver sakligt och utan många känsloyttringar: beskrivningar av platser, utseenden, händelser och dialoger för handlingen framåt. Det gör att Viktor verkar stå utanför alla intriger och uppgörelser omkring honom. Faran finns hela tiden inom hörhåll, men Viktor och hans husgäster lever märkligt stillsamt i orkanens öga. Romanen kan verka som en bagatell, men tänker man på alla mutor och mord som sker i periferin blir det en ganska allvarlig historia.

5 kommentarer:

Hermia sa...

Den här har jag också läst och tyckt om. Det mest absurda känns helt naturligt på det sätt Kurkov berättar om det, samtidigt som det ju ger något slags bild av landet... Har inte läst uppföljaren än.

Jenny B sa...

Precis, man får en känsla av landet fastän det inte är dokumentärt skrivet. Allt betalas i dollar! Bara en så'n sak.

Den huvudlösa solen sa...

Denna bok ska jag kolla upp närmare.

Spectatia sa...

Låter märkligt, men intressant. Får mig också att tänka på Wikis lista över förtida dödsrunor.

Jenny B sa...

Det var en intressant länk! Här är det en kuslig baktanke redan vid beställningen av runan...