tisdag 6 januari 2009

Nu mår jag mycket bättre på Stadsteatern

Det är så skönt att se alla rollfigurerna i morgonrock och pyjamas, förutom spöket, som har gummistövlar, överrock och en dinglande reflex. Alla stormar de in i Barbros (Clarie Wikholm) lägenhet på tisdagmorgonen med olika ärenden. Den ensamme geologen (Richard Forsgren) är ute efter mänsklig kontakt, och det är nog lilla förvirrade Ankelsockan (Marika Lindström) också.

Karro (Tina Råborg) däremot är en tuff och självsäker karriärkvinna, som vill ha konkreta saker av Barbro: barnpassning av hennes åtta (!) små barn över dagen, samt lägenheten hon bor i. Hon smusslar med Barbros sambo Hans Herrman (Lennart Jähkel), en illojal partner som därtill just har sparkat Barbro från orkestern de spelat i tillsammans i tjugo år.

Den enda som bryr sig om Barbros väl är vålnaden av hennes döde fästman (Tomas Bolme), som vandrar in och ut, osynlig för alla utom Barbro. Jo, den söte ensamme geologen är inte bara geolog utan gerontofil också, och även kapabel till äkta, om än lätt ombytlig, kärlek. Alla skådespelare är väldigt, väldigt bra, och excellerar i sina Lugnska repliker.

Nu mår jag mycket bättre än en omarbetning av pjäsen Titta! Det blöder som spelades på Dramaten 1987. Den har också stora likheter med pjäsen Hoppas jag hinner hem som spelades på Brunnsgatan Fyra för ett år sedan; en ambitiös ung kvinna som å bostadsrättsföreningens vägar vill komma åt lägenheten där det bor en äldre kvinna som slarvat med inbetalningarna av hyran. Det är egentligen väl värt att fundera på, vad en lägenhet är och vad den är värd. Ibland tänker jag på vad jag har betalat för det här åtråvärda utrymmet några meter ovan mark på Kungsholmen. Men det är inte pengavärdet som är det viktiga, det är att ha ett hem, några kubikmetrar att kalla sina egna, ett ställe där man alltid får vara.

Men där Hoppas jag hinner hem var lugnare och ändå mer lekfull, är Nu mår jag mycket bättre en sorgligare historia, och litet väl rörig. Och barnen då! Karros åtta små ungar lyfts raskt in till Barbro direkt på tisdagsmorgonen, och stannar kvar som åskådare genom hela föreställningen. Det är en ganska hemsk historia de får vara med om - och vi också. Ja, det kanske är så det är. Även oskyldiga små människor som bara vill vara lyckliga kan också bli medtvingade i andras intrigerande och förlora på det. Sorgligt men sant.

Länk till Stadsteaterns sida om Nu mår jag mycket bättre

2 kommentarer:

hermia sa...

Denna har jag för avsikt att se om några veckor. Väninnan och jag börjar med Påsk på fredagen för att se Lugns pjäs dagen efter. Och efter att ha tagit del av dina ord om pjäsen jag inte visste något om (mer än att den är av Lugn förstås) känns det som om vi har om inte något helt fantastiskt att se fram emot så åtminstone något bra och välspelat. Gillar slutet av meningen "Alla skådespelare är väldigt, väldigt bra, och excellerar i sina Lugnska repliker." Den säger på något sätt allt om vad det handlar om...

Jenny B sa...

Vilken teaterhelg! Jag ser fram emot att se Påsk, jag också. Ni kommer säkert att vara nöjda med teatern. Det är en skön stämning på scenen, även när det börjar bli allvarligt.