fredag 12 juli 2024

Mammoths at the Gates av Nghi Vo

När Chih återvänder efter fyra år på resa står det mammutar vid portarna till klostret Singing Hills. Efter hand får vi veta vad de har lärt sig under sin tid ute i världen: stridstränade mammutar är ytterst svåra att stå emot. De som styr dem, kan styra utfallet i en konflikt. De som drivit dit sin trupp är Vi In Yee och Tui In Hao, barnbarn till den välkände advocat Thien An Lee. Men i klostret har han i fyrtio år levt som Cleric Thien, och även varit dess ledare. Personen som bilagt tvister och skapat sämja både i världen och undandragen från den, skapar alltså efter sin död tvist mellan de två grupperna vilka båda vill bevara deras kropp och sina minnen av dem.

Minnet är en mycket viktig pelare i Singing Hills. Förutom att samla in och skriva ned berättelser, har munkarna till sin hjälp niaxin, besjälade fåglar med ypperligt minne - likt bandspelare bevarar de vad de hör och kan återberätta det när som helst under sina långa liv. En munk och en niaxin knyts ofta till varandra med starka band. Nu sörjer niaxinen Myriad Virtues sin långtida vän Cleric Thien så djupt att hon har klippt av några vingpennor och inte längre kan flyga.

Trots att de två gruppernas minnen av personen Thien verkar oförenliga, bjuder klostret in de beridna besökarna till sin minnesceremoni. Där visar det sig att såväl gästerna från yttervärlden som personen Thien har andra sidor än man trodde. Men det leder ändå inte till försoning, istället skärps konflikten och ett våldsamt slut på den tycks nära.

Mammoths at the Gates är den fjärde berättelsen om världen i och kring klostret Singing Hills, och det märks att Nghi Vo har tänkt ut mycket kring dess historia och omgivningar. Än bättre är det att hon kan förmedla dessa känslor och bakgrundshistorier så väl i den precis lagom långa kortromanen: klostrets historia, niaxins historia eller myter, och de personliga historier och upplevelser som har format Cleric Thien och vår berättare Chih. Språket är mycket vackert utan att vara för blommigt, istället är det rum, föremål, klädedräkter och personer som är beskrivna med sinne för deras skönhet även om de är medfarna, ja, kanske just då. Trots att berättelsen är den fjärde i raden är den komplett i sig själv och väcker mitt intresse för vad som kommer före och efter den.

onsdag 10 juli 2024

Carl Fredrik Hill & Fanny Churberg på Sven-Harrys

Det är svårt att tänka sig idag att den konst som Carl Fredrik Hill och Fanny Churberg avvisades och förkastades - i Churbergs fall med utsagorna att tavlorna var råa och vilda. För ett modernt öga innehåller deras landskapsmålningar så mycket skönhet och harmoni - i och för sig också aningar om inre oro, men på en så estetiskt tilltalande form och med imponerande handlag i målningarna.

Fanny Churberg Aftonrodnad över sjö (1878)

C F Hill Höstlandskap Afton i Fontainebleu (1874/75)

De båda levde ungefär samtidigt - Carl Fredrik Hill mellan åren 1849 och 1911, och Fanny Churberg mellan åren 1845 och 1892, och rörde sig i samma kvarter i Paris under läroåren. De tillbringade tid vid staffliet nere på kontinenten, men Fanny Churberg återvände till Finland där hon skickligt fångade scener ur naturen. De mossbelupna stenarna ser mjuka och inbjudande ut, som ett pussel av harmonierande färger. På tallarnas grenar syns virrvarret av skuggor som skapas av andra grenar och skrovligheter i barken.

Fanny Churberg Skogsinteriör (1876)

Fanny Churberg Skogsinteriör (1878)

Men som sagt kan man läsa ut tilltagande mentala problem i Carl Fredrik Hills bilder. Trädet och flodkröken är ett motiv han målade flera gånger. Versionen i Sven-Harrys utställning har en skön luddighet som verkar lockande men också ger en overklighetskänsla. Styrkan hos trädet som växer uppåt högt över allt annat har en bräcklighet i den smala stammen, och det skickliga spelandet med mörkt skuggade motiv i starkt motljus skapar kontraster som bidrar till oroskänslorna.

C F Hill Trädet och flodkröken (III) (1877)

Och visst bjuder skogarna och ängarna på scener som inte bara är lugna och sköna utan vittnar om starka naturkrafter som kan forma om och till och med förstöra. 

Fanny Churberg Bergslandskap, Savolax (1874)

På några stegs avstånd samverkar färgerna och formerna i de bådas tavlor till att skapa en helgjuten bild, men många av dem förlorar konturerna när man går närmare och man ser de grova penseldragen. Och ändå kan de skapa den rätta skira känslan av vita äppelblommor eller dimma över en äng.


Fanny Churberg Landskap från Kimito (1879)

C F Hill Blommande äppelträd (1877)


måndag 8 juli 2024

Mother, Couch

David hastar över den tomma parkeringsplatsen med en knallröd handväska i handen. Han är stressad, saker har gått fel, inget är riktigt som det skall. När han kommer in i möbelaffären stiger förvirringen och stressen med varje nytt replikskifte. Butiken är på väg att läggas ned, så flera möbler är täckta med plast i de labyrintartade salarna. Hans bror Gruffud flirtar med expediten. Hans mamma har satt sig i en soffa och tänker inte gå därifrån.


Känslan är att tiden håller på att rinna ut för alla planer David har, medan fler och fler saker går fel. Han skall hämta dotterns födelsedagstårta, men bilen startar inte. Mamma beter sig fortfarande konstigt, och det gör alla andra också. Visst är situationen udda, och ingen har erfarenhet av hur man bäst handlar i läget för handen. Men alla verkar svara på andra frågor än de David ställer, och handlar som om reglerna i vår vanliga värld inte gäller.


Liksom i förlagan, Jerker Virdborgs bok Mamma i soffa, händer det mycket fastän det egentligen inte händer någonting. En underlighet följs av en ny och mer förvirrande underlighet, till den grad att inget verkar normalt längre. Vanliga handlingar som att äta och sova sker nu på helt oväntade och halvt ovänliga platser. Är det en tillfällig avvikelse eller kommer livet aldrig att rulla tillbaka till kända hjulspår igen? När filmen styr bort från boken och över till metafysisk stämning och symboliska vändningar, är det inte en självsvåldig omskrivning av historien av regissören Niclas Larsson, utan ett sätt att låta filmen visa omvälvningarna på ett annorlunda sätt än en text kan göra.


De tre syskonen - David, Gruff och den buttra Linda som snart ansluter - är sammantvingade av omständigheterna, tre vuxna som borde samarbeta men som knappt känner varandra. David är den som försöker ordna upp allt, en roll han har haft sedan han var barn. Han spelas trovärdigt och inkännande av Ewan McGregor, och inte alla skådespelare skulle kunna finna den balans mellan återhållen oro, frustration, förvirring och sorg som David glider mellan. Finns det en lösning på situationen? Kanske är det bäst att sluta fråga, ge upp och bara dras med i det som händer.

lördag 6 juli 2024

Rose House av Arkady Martine

Några år in i vår framtid men inte så väldigt långt levde stjärnarkitekten Basit Deniau. Hans sista mästerverk var huset Rose House i Mojaveöknen, och sammanpressad till en diamant efter sin död skall han finnas kvar där för evigt. Den enda människa som får beträda huset är, till viss del mot sin vilja, hans tidigare student Dr. Selene Gisil. Det är förstås en extra stor lockelse för arkitekter och andra skönhetsdyrkare att huset och dess arkiv av ritningar är låst för omvärlden. Att huset är låst är i sin tur ett stort problem för Maritza Smith, polis i näraliggande China Lake District, när det kommer bud om att det befinner sig en död kropp i Rose House - alltså ytterligare en förutom Basit Deniau.

Vad som hindrar även den mest enträgna besökare från att komma in i byggnaden är Rose House självt, det AI som Deniau byggde och som styr sig självt. Selene Gisil är tillåten sju dagar i huset per år, men när hon anländer i sällskap med Maritza Smith blir det stopp för dem båda. Den list som gör att de till slut släpps in är att Smith presenterar sig som representant för China Lake Precinct, inte som en människa. Efter det behöver Maritza vara noggrann med att ställa frågor till och svara Rose House som om hon är en AI, inte en människa - ytterligt noggrann, för byggnadens kontroll över sina rum och dess innehåll är parad med en aning maktfullkomlighet och ett sinne för rättvisa som för en människa inte är helt förutsägbar. Den här påtvingade förändringen i attityd hos Maritza är spännande och tänkvärd i sig.

Men tillbaka till huvudmysteriet. Vem är människan inuti Rose House, hur kom han in och hur dog han? Det är spännande att plocka upp ledtrådar genom att analysera detaljer och gissa vad som skall komma. Samtidigt är Maritza Smiths oro för sig själv på plats inne i huset påtaglig och befogad.

I A Memory Called Empire visade Arkady Martine sinne för skönhet i detaljer såsom hur meddelanden överlämnades, och i hur byggnader och hela städer kunde planeras och byggas för att inge besökare med beundran och en känsla av hjälplöshet inför något större. Det återkommer, koncentrerat och förhöjt, i Rose House (byggnaden och kortromanen) och ger en rysligt skön upplevelse.

Fler böcker av Arkady Martine:

torsdag 4 juli 2024

30 Century Man - Scott Walker enligt Magnus Carlsson på Berwaldhallen Play

Vi har singer/songwriters än idag, men inte på samma sätt som på 1960-talet. Där fanns de med bara en gitarr och en stark röst ensam mot vinden, men också de som likt Scott Walker lät en stor orkester ackompanjera minst lika stora känslor i sina sånger. Han hörde till The Walker Brothers men hade en framgångsrik solokarriär som sträckte sig över flera decennier och också ändrade uttryck mot mer experimentell och svårtillgänglig musik mot slutet. Men det är främst de stora, magnifika låtarna som framförs i hyllningskonserten med Magnus Carlsson, Radiosymfonikerna och ytterligare några utvalda musiker. Tre utsålda konserter blev det, och en inspelning går just nu att se och höra på Berwaldhallen Play.


Evenemanget inleds med välkända låtar skrivna av Scott Walker själv, New Dawn och Plastic Palace People, följt av andras låtar som Walker tog upp och gjorde till sina egna; After the Lights go out och No Regrets, där den senare får ett countrysound tack vare Johan Lindströms pedal steel guitar. Det är en liten omväxling och det är fint, men inte för att det behövs för det är så njutbart att höra den stora, skickliga orkestern fånga upp och spegla texterna. Det är inte så att känslorna svallar på max hela tiden, men de stiger ofta i inbjudande crescendo fram till refrängerna. Sångerna berättar historier på ett sätt vi sällan hör idag - personliga berättelser om kärlek och krossat hjärta, eller lika gärna om världen och dess orättvisor. Jacques Brels Next och senare också den virvlande Jackie är starka historier som täcker allt detta på samma gång.

Med bandet Weeping Willows tog Magnus Carlsson tillbaka det här ärliga, oironiska sättet att med vackra melodier och stora arrangemang öppna sitt hjärta för världen, och det är fint att höra honom sjunga med Radiosymfonikernas kompetenta uppbackning. Däremellan låter det innerligt på ett annat, minst lika fint sätt när Oskar Biens ljusa stämma sjunger Leonard Cohens Suzanne och senare Radioheads Everything In Its Right Place. En annan musiker som blev inspirerade av Scott Walker var David Bowie, och vi får höra hans fina Word on a Wing, och Walker-låten han gjorde en cover på, Nite Flights, här i en snabbare hetsigare version.

I en sväng över de mer experimentella låtar Walker skapade hör vi bland annat Per "Texas" Johanssons maffiga kontrabasklarinett i Epizootics!. Som extranummer på en med rätta bejublad konsert får vi höra 30 Century Man och The Sun Ain't Gonna Shine Anymore, och det är grandiost och just som det skall vara. Dock, så vacker som den här konserten var kan man ändå önska att musiken tog sig ut från konserthallen och fyllde våra radiovågor igen.

tisdag 2 juli 2024

A round of applause

Zeynep och Mehmet längtar efter barn. De har förberett sig noga och är redo - nu kan barnet komma! Men vänta... de har ju glömt att "göra" barnet... Litet klantiga, absurda och roliga - sådana är Mehmet och Zeynep och fortsätter att vara resten av livet, även efter att de har fått sitt barn. 


Och barnet de får är ännu underligare. Vi möter honom med vuxet utseende i en monolog innan han fötts. Han kommer från en apelsinkärna och vill helst tillbaka dit. Genom fönstret i sitt röriga lilla rum ser han en annan person och pratar med honom. Det här är enligt min mening den mest surrealistiska och sköna scenen i hela serien, och när historien fortsätter blir det ofta litet mer tokroligt än genomtänkt. Men det är ändå underhållande att se den lillgamle Metin och hans kloka kompisar växa upp och gå olika vägar i livet, och många av de mest originella scenerna är tänkvärda på sina egna sätt.



måndag 1 juli 2024

Newton's Wake av Ken MacLeod

Maskhålen som förbinder olika planeter i universum är av okänd konstruktion, men på något sätt är de under (legal) kontroll av ätten Carlyle. Lucinda Carlyle hör till den yngre generationen, och när hon leder en grupp utforskare till en ny plats väcker de liv i kraftfulla krigsmaskiner som krossar de flesta i styrkan. Förlusterna i människoliv är inte oåterkalleliga, tvärtom har de dödade gjort backuper av sig själva och kan återuppväckas, men det är mentalt plågsamt för dem och kostsamt för Carlyle, och Lucinda känner av släktens missaktning.

Planeten de hamnat på kallas Eurydice och befolkas av människor som flydde från jorden då en Hard Rapture skedde - under ett världskrig tog USA:s AI över och började tvångsansluta människors sinnen. Långa liv och förmågan att återuppväcka döda gör att aktörer från det kriget återfinns här och nu, något hundratal år senare. Eurydice är teknologiskt framstående och också ytterligt fixerat vid vackra ytor; genetik och skönhetsoperationer gör alla till supermodeller och modet växlar varje dag. Kultur i form av teater och musikaler är uppskattat men vad som ges är otroligt förvrängda skeenden ur mänsklighetens historia, med Leonid Brezjnev som heroisk prins som strider mot Andropov och onda utlänningar.

Vi befinner oss i en framtid som är högteknologisk och därtill innehåller artefakter som förmodligen, men inte helt säkert, är utvecklade av det AI som tog över jorden. Det finns olika faktioner som förhåller sig olika till dessa artefakter och tekniken som går att utvinna från dem: förutom Carlyle finns America Offline (AO), the Knights of Enlightenment (KE) and Demokratische Kommunistbund (DK). Och så Rapture-fuckers, frifräsare som blir upprymda av att vara i närheten av artefakterna. Det görs också skillnad mellan Runners och Returners vad gäller attityden till jorden, ibland omskrivet till Rebels och Reformers för att mildra förolämpningen som uttrycken blivit.

Allt detta beskriver Ken MacLeod i ett textflöde som inte direkt är trögläst, men heller inte så lättydbart eller ens intressant som det skulle kunna vara. Flera mindre trådar lämnas lösa. De ovan nämnda faktionernas intriger och strider framgår efter hand, men till en början gör de läsningen klumpig. Mer spänning i prosan hade också uppskattats när det gäller miljöskildringar och tjusningen av artefakterna, och framför allt inför större skeenden i handlingen, vilka nu mest flyter förbi i ett jämnt tempo. Perspektiven känns små när de skulle kunna visas som stora och svindlande. Kontentan blir att människor alltid slår sig samman i grupper och krigar mot varandra, och kanske är det den sorgliga slutsatsen man kan ta med sig från boken.

Fler böcker av Ken MacLeod: