Ravel, Schumann, Boulanger, Roussel på Konserthuset Play

 Kungliga Filharmonikernas konsert från januari 2021 får mig att tänka på hur olika sätt man kan välja att berätta med musik. Det första verket är Maurice Ravels Une barque sur l’océan (1906), där man till en början kan höra glittret på de lugna vågorna som gungar båten, men där mörka moln drar in och gör dagen kallare och mer skrämmande. Hela orkestern och den viktiga harpan gör ett stort jobb, och ändå så låter musiken skir, aldrig överväldigande. 

Redan innan solisten Frank Peter Zimmermann tar sin plats i Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll (1853) märker vi hur orkestern trängtar efter att få uttrycka sina känslor, med dramatik och eftertryck. I Zimmermans virtuosa soloinsatser tyckte jag att jag hörde några skeva toner men kanske ligger felet i återgivningen hemma hos mig. Från de inledande upprörda tonerna kommer mer mer innerliga känslor i de vackra melodierna och harmonierna.

Bara titeln på Lili Boulangers D’un matin de printemps (1918) målar en lockande bild, men än en gång går musiken från fin och inbjudande till mer ifrågasättande och utmanande för lyssnaren, och en melodi av flitigt arbete som glider över till mer lekfulla variationer och till och med litet mjukare vila, men också en spännande avslutning i större kostym på det givande verket.

Det avslutande stycket, Albert Roussels Bacchus et Ariane-svit nr 2 (1931) är ju uttryckligen en berättelse, då det är balettmusik, men trots att musiken är njutbar känns det att den inte är den huvudsakliga berättaren, utan ett ackompanjemang (om än viktigt!) till något som skall hända inför våra ögon. Under ledning av den kunnige och alltid välkomne Alan Gilbert blir detta ett kraftprov för såväl hela orkestern som individuella insatser. Utan att det känns stressat eller spretigt har Kungliga Filharmonikerna på en dryg timme bjudit oss på fyra verk som harmonierar och kompletterar väl.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Tower of Mud and Straw av Yaroslav Barsukov

 Det enormt höga tornet som skall byggas i hertigdömet Owenbeg skall skydda invånarna från luftburna attacker från grannlandet Duma. Lord Shea Ashcroft är utsänd av Drottning Daelyn för att övervaka och rapportera om hur byggandet går. Detta är hans chans att återfå respekt och förtroende efter att han trotsade drottningens order om att gasa människorna som gjorde uppror. Eller har han skickats i Exil? I vilket fall som helst lider Shea av att ha skickats bort från huvudstaden.

Människorna som tar emot honom i Owenbeg är självklart inte glada över att ha fått dit en möjlig spion, i synnerhet som Lord Ashcroft insisterar på att besöka tornet själv och inte bara vidarebefordra de färdiga rapporterna. Och visst hittar han oegentligheter vid sitt första besök på byggplatsen: man använder sig av Drakiri-uppfinningar med antigravitationsegenskaper för att klara av att bygga tornet så högt som det är.

Drakiri ser nästan exakt ut som vanliga människor, men är fysiskt snabbare och starkare och har, som sagt, teknik som är mycket mer avancerad än den gängse i människornas samhälle av lätt viktorianskt snitt. Vilken spänning det borde finnas mellan de dominerande människorna och de Drakiriska flyktingarna som är dem överlägsna fysiskt och intellektuellt! Jag hade gärna läst mer om det, men vi möter bara några få Drakiri vid utvalda tillfällen och deras teknik finns där för att peta berättelserna - huvudhistorien och tillbakablickarna - dit författaren för ögonblicket vill.

Drakiri, deras teknik och deras historia är viktiga element av fantastik men ändå i periferin av historien, som mer fokuserar på de involverade personernas önskningar och oro i skuggan av det växande tornet. Till stor del bygger också Yaroslav Barsukovs berättelse på estetiken i språket och miljöerna, och djupa känslor som driver aktörerna till handling. Visst ser jag den förmenta romantiken i vad som sker men ännu tydligare ser jag hur de impulsiva handlingarna samverkar med de logiska bristerna i handlingen till att göra konstruktionen av kortromanen Tower of Mud and Straw lika bräcklig som tornet som kanske aldrig borde ha byggts.

Länk till Tower of Mud and Straw i Magazine Metaphorosis

Recensionen är även publicerad i SF-Forum 137

The Nevers

 Det finns kombinationer som borde fungera men inte gör det, och kombinationer som inte borde fungera men faktiskt gör det. Och så är det ju olika för olika människor vad som fungerar eller inte. Steampunk "borde" tilltala mig men lyckas i regel inte behålla mitt intresse. När The Nevers lastar på ytterligare några detaljer för människorna i London under den viktorianska eran skulle det kunna bli för mycket, särskilt med alla oförklarade sidospår, men nej; stämningen, mystiken som lockar bakom de uppenbarade magiska egenskaperna och framför allt gemenskapen mellan huvudpersonerna Amalia och Penance drar in en tittare i världen från första stund. 

Det är till att börja med inte ens steampunk, för de många användbara prylarna som Penance uppfinner drivs av att hon ser hur elektriciteten flödar och vill flöda. Detta faktum och det vackra blå skimret som dyker upp ibland leder också tankarna till att det som har gett alla Londons Touched övernaturliga egenskaper har att göra med teknik, men så pass avancerad att det för oss framstår som magi.  

Mrs. Amalia True och Miss Penance Adair har samlat flera av dessa Touched - de flesta av dem unga kvinnor men inte alla - kring sig i ett gemensamt boende. I ett redan repressivt samhälle riskerar de som fått sina nya gåvor att bli bortstötta av sina familjer och lockas till en specialbordell à la den tidens freakshows, eller råka ut för ett ännu värre öde i händerna på dem som vill stoppa vad Mrs. True och hennes vänner vill åstadkomma. 

För något är det som Amalia vill, förutom att skydda de utstötta, och även om det ännu är oklart vad så är det ändå mycket engagerande. Amalia True spelas lysande väl av Laura Donnelly. I strid - och hon hamnar ofta i strid - är hon intensiv och skicklig, vårdslös med sitt eget liv men hängiven detta okända större mål. Vänskapen med Penance ger den livströtta Mrs. True en väl unt stabilitet i tillvaron. 

Raka motsatsen utgör Mary Brighton, vars överjordiskt vackra sång bara kan höras av dem som är Touched (och av oss lyckliga tittare). Länge är hon omedveten om sin förmåga och vad den kan betyda, men den som hör henne kan inte tvivla på att hon förmedlar något viktigt och underbart. 

De sex första avsnitten av The Nevers är bara första halvan av en säsong, vilket förklarar att flera sidohistorier och motståndarnas organisation inte förklaras närmre och ofta bara framstår som distraktioner. Men så här halvvägs genom historien får vi ändå några förklaringar som bekräftar mångas aningar, och några nya mysterier som det skall bli mycket spännande att se spinnas vidare när den andra delen av säsongen kommer till oss.

Glada Änkan på Operan Play

 För alla oss som missade uppsättningen av Glada Änkan på Kungliga Operan 2017, och för alla som såg den och vill se den en gång till, så finns nu den moderniserade och extra roliga versionen på Operan Play fram till den sista juni, och det med riktigt bra ljud och bild ända hem till TV-soffan.    

Det vi ser är meta-teater, för ramhandlingen är att den stressade operachefen Benny Zetterberg (Henrik Dorsin) är pressad till att sätta upp något som skall bli en succé. Nu ställs populärkultur mot konstnärliga pretentioner - kan man kanske vinna båda på samma gång? Förslaget är att sätta upp Sjostakovitjs allt annat än publikfriande Lady Macbeth från Mtsensk av Sjostakovitj, med huvudrollen sjungen av den numera folkkära Hanna Glawari som vunnit svenska folkets kärlek i allehanda lekprogram i TV. 

Elin Rombo kommer in med just den stjärnglans och esprit som rollen som Hanna Glawari föreskriver, och också den humor och självdistans som präglar just den här uppsättningen. Visst kan hon kliva upp på Kungliga Operans scen - men då vill hon sjunga Glada Änkan! Ack nej, hur skall man kunna få kritiker-kredd av den här alltför glada operetten? Jo, genom att anlita en av de dystraste regissörerna från en förortsteater, Danilo Danilovitsch (Jeremy Carpenter)! Men förstås har han haft en kärlekshistoria med vår primadonna, och förstås har den slutat illa, så nu är det både krossade hjärtan och skiftande konstnärliga ambitioner som får de båda att bli varandras motståndare. 

Henrik Dorsin har skickligt skrivit om texten med referenser till samtida kulturpersonligheter och -sammanhang, och fyllt på med smarta och roliga rim. Kring hans snälle men naive operadirektör kretsar två kvinnor med goda röster: hustrun Veronica (Marianne Odenkrants) som i sin Brünhilde-utstyrsel börjar vänsterprassla med Bennys största rival, och assistenten Catharina Njegus (Miriam Treichl) vars omsorg om Benny är mer än bara affärsmässig. Sångerna från originaloperetten är kvar och låter fantastiskt. När de sjungs av en eller två, retsamt eller innerligt, klappar hjärtat extra även hemma framför den egna skärmen, och när ensemblen sjunger ut i större koreograferade nummer är det magnifikt - fast man önskar ändå att man vore där. Men då vi inte kan vara det än så är det underbart att få se den här fina inspelningen av en mycket underhållande föreställning.

Länk till Glada Änkan på Operan Play

The Murderbot Diaries av Martha Wells

 En efter en droppade de ut i våra läslistor, kortromanerna om Murderbot: All Systems Red, Artificial Conditions, Rogue Protocol, Exit Strategy. Alla följde ett liknande upplägg: noggrann analys och en dos intuition driver Murderbot till en ny planet för att gräva i hemligheter som något girigt bolag försökt dölja. Bolaget i fråga sänder andra Secure Units och annan tech mot Murderbot för att eliminera den och alla människor i dess omedelbara närhet. Murderbot hackar all tillgänglig teknik för att hjälpa till i de hårda strider som följer, och smiter sedan med mer komprometterande material. En enkel men väl genomförd formel för underhållning som fungerar sömlöst!

Mönstret blir tydligt när man läser alla fyra berättelserna i ett svep, men att göra det har också den fördelen att alla ledtrådar som plockas upp från en historia till en annan är färska i minnet, och därtill också Murderbots känslor för de människor den motvilligt räddar livet på gång efter annan. För det är ju de här motstridiga känslorna och halvfärdiga självförståelsen som gör Murderbot så sympatisk.

De AI:n som är inbyggda i små drönare, stora skepp, robotar likt Murderbot med flera, har en andel av mänskliga sinnen och förmåga till känslor, då det gör dem mer effektiva i sina avväganden. Det ger dem en möjlighet till anknytning och sympati för människorna de är satta att hjälpa och skydda, men det ger dem även i vissa fall anlag för depression. Vår vän Murderbot är extremt introvert och blir illa till mods av alltför närgångna möten med människor. Efter sådant umgänge, hur vänskapligt det än var, vill Murderbot helst ladda om i ensamhet och sträcktitta på favoritavsnitten av underhållningsserien Sanctuary Moon.

Den här motsättningen mellan en kropp byggd för att ge sig in i strid utan rädsla för egen skada och ett mycket känsligare sinne etablerar vår berättare som någon att sympatisera med. Murderbot är namnet den ironiskt har gett sig själv efter ett haveri utanför dess kontroll då 54 människor dödades för dess och andra SecUnits händer. Sedan dess har Murderbot hackat sin Governor module, kan styra sina egna handlingar och vill ta reda på vad som hände vid den stora massakern. Men den har fortfarande en dragning till att arbeta som säkerhetsenhet och skydda sina klienter, svaga och irrationella människor, och tar därför uppdrag som för den närmare källan till mysteriet.

Genom miljöbeskrivningar och korta förklaringar får vi bit för bit mer information om världen Murderbot lever i; när mänskligheten börjat kolonisera fler planeter stöter man ibland på lämningar av redan utdöda civilisationer. Spännande, men inte huvudplot utan mer något som knuffar handlingen i nya riktningar. Martha Wells skriver smart och smidigt; inga överflödiga ord vare sig i stridsscener eller känslosamma sammanstötningar, utan direkt till kärnpunkten och maximal utdelning. Visst kan det efter några hundra sidor kännas som att Murderbots hackningar av tillgängliga säkerhetssystem går litet väl snabbt och lätt, men historierna är av det slaget att det är roligare att bara tacka och ta emot underhållningen och heja på Murderbot.

Fler böcker av Martha Wells:

The Cloud Roads

Network Effect

Fugitive Telemetry

System Collapse

The Witch King

The Deuce

 På 1970-talet var New York smutsigare och farligare, inte minst de kvarter där turisterna nu trängs som allra mest. The Deuce var namnet på sträckan av 42nd Street mellan 7th Avenue och 8th Avenue. Där fanns pubar och klubbar dit inte alla vågade gå, och på gatan stod många kvinnor och sålde sina kroppar. TV-serien The Deuce följer människorna i den här miljön; bartendrar, klubbägare, prostituerade, hallickar och poliser. 

Det är mycket, mycket sex i serien - i första avsnittet blottas tre penisar. Men förutom vackra kvinnobröst är det sällan något som är snyggt eller skönt med sexet som säljs och köps, bara något som måste göras. På busstationen sitter hallickarna och kollar in flickorna som kommer in från småstäderna. De allra flesta vet vad de ger sig in på, men det är ändå obehagligt att höra den sammetsögde C.C. fylla den nyanlända Lori med halva lögner om att den tjejen som tjänar mest pengar åt honom kanske får följa med honom på drömresan till Paris.  

Nej, serien visar inga "lyckliga horor" och särskilt de första avsnitten verkar tröstlösa, med en oändlig rad av sexköpare som ibland blir våldsamma mot människan de just köpt. Men kvinnorna på gatan tar gestalt som personer med egna drömmar och ambitioner allteftersom handlingen flyter fram. Darlene börjar läsa böcker, fast i skymundan för sin hallick Larry Brown. När videokameror gör det lättare att spela in filmer med sex, blir det ett nytt sorts jobb för många av kvinnorna på gatan och en av dem, Candie, börjar intressera sig för att också arbeta bakom kameran. Candie spelas av Maggie Gyllenhaal, och med sin mjuka men enträgna röst är hon bra på att övertyga andra om sina visioner, även de många gånger hon möter motstånd.  

Minst lika sjavig som sexbranschen är de maffiastyrda pubarna och det som händer bakom kulisserna, inte minst alla poliser som låter sig mutas av ett kuvert med pengar under sina regelbundna rundor längs gatan. Men trots att vi ser de smutsiga baksidorna av allt som händer går det också att känna energin och stämningen som lockar till de trånga, svettiga dansgolven, drinkarna och det brokiga sällskapet. Det går att förstå alla som sökte sig till New York och de mer ljusskygga kvarteren. 

Men serien tar sig från '71 till '77 till '84, och vi får också se början på arbetet med att städa upp kring Times Square och göra New York mer turistvänligt. Efter hand börjar människor också drabbas av den nya sjukdomen, inte bara i gay-kretsar utan även i andra grupper. Med det breda persongalleriet går det att visa många livsöden, och personernas karaktärsutvecklingar är lika genuint framställda som gatumiljöerna och de skiftande frisyrerna. Det finns många skitstövlar i The Deuce, men också många andra som är skildrade med omsorg och sympati, och som jag är glad att ha fått följa. 

Berusade på Dramaten Play

 Ivan Vyrypajevs pjäser skulle funka bra som strömmad teater, har jag länge tänkt. Fyra personer som står på rad och inlevelsefullt berättar vad de gör utan någon rekvisita, fram tills en orgiastisk och litet mjältsjuk slutscen. Nu finns just Vyrypajevs Berusade att strömma på Dramaten Play, men tyvärr är den raka motsatsen till vad jag sett i hans tidigare pjäser, Illusioner och Omfamningar. 

Alla i pjäsen är berusade, och snubblar in i vårt synfält i konstellationer som kommer att permuteras under handlingens gång. Först ser vi två av Sveriges bästa skådespelare, Karin Franz Körlof och Johan Holmberg, vilket lugnar mig för det är inte lätt att spela full, men det skall visa sig att alla på scenen gör det väl. Vattnet som täcker scengolvet är som en illustration av alkoholen som flödat, en bra påminnelse om att fyllehandlingarna inte är på skoj utan ett steg (eller kortare) från undergången. 

De första två vi ser, Mark och Marta, känner inte varandra utan börjar snacka så där som man gör med främlingar när en del hämningar har släppt. "Döden finns inte, underbara Gulbahar" upprepar Mark, en replik från en iransk film, tills Marta blir arg på honom och även längre än så. Det är inte svårt att känna igen hur stämningen kan slå om från ett fundersamt filosoferande till ilska för något som irriterar. 

Härnäst ser vi en kvinna klädd i brudklänning och hennes väninna. Men brudens oro och grubblerier är mer än tillfälligt tvivel och kalla fötter. Från det faktum att mannen hon skall gifta sig med lämnade hennes bästa väninna för henne - väninnan som nu är med henne - rör de sig in i religiösa grubblerier och tankar om förlåtelse. Precis som tidigare ger berusningen både skärpa och suddighet åt frågorna och svaren som kvinnorna och mannen ifråga har. 

Salongsberusade och fortfarande någorlunda vältaliga är de två finklädda paren som är på väg att bryta upp från den blöta parmiddagen. De två herrarna Karl och Gustav studsar tilltalet "gamle vän" mellan sig, så det låter som en refräng i en sång men också som två män som håller igång tomsnacket. Även här, och i den urspårade svensexan som snart skall dra in på scenen, snurrar det ur fyllesurret fram återkommande teman: Allt är kärlek. Gud är kärlek. Gud finns i allt och alla. Och så den raka motsatsen, stunder av att hata livet och undra hur man skall orka leva vidare. Förälskelser uppstår blixtsnabbt och blir så starka att man vill gifta sig på fläcken. Man åkallar Jesus Kristus både i glädje och i sorg. 

Det är skickligt gjort av Vyrypajev att skriva fyllesnack som inte är substanslöst, och som verkligen varierar efter vem som talar. Men det är svårt att hålla ihop en över två timmar lång föreställning av lösa trådar, och det är svårt att behålla intresset under den tiden. Det mest givande är här slutscenen, där Mark har återkommit och nu filosoferar om mänsklighetens förstörelse och återkommande korruption, och vänder sig mot Gud med sina anklagelser. Det är bra att pjäsens avslutning blir starkare, mer tidlös och minnesvärd.

Länk till Berusade på Dramaten Play

Foto: Hans Malm