Framför den smaragdgröna ridån står fyra skådespelare på rad. Den unga kvinnan längst till höger (Maja Rung) börjar en berättelse om kärlek: det är Dennis, som på sin dödsbädd berättar för sin fru Sandra hur hon lärt honom om kärlek, och hur han har älskat henne under alla deras femtiotvå år tillsammans. Berättelsen är grundlig och lång, och full av omedveten (för Dennis) humor. De övriga på scenen skruvar på sig och får en kort paus, men innan någon annan hunnit ta till orda berättar samma kvinna vidare om vad Sandra själv sade om kärlek på sin egen dödsbädd något år senare.
En berättelse om kärlek, så universellt tilldragande! Och så berättad av människor i åttioårsåldern, så originellt och charmerande, och säkert mycket mer trovärdigt eftersom de hållit ihop i över femtio år och dessutom funderat över kärlekens natur, eller hur? Men ju fler berättelser vi får höra från och om Dennis, Sandra och deras jämnåriga vänner Albert och Margareta, desto mindre säkra blir vi. De övriga tre skådespelarna (Sandra Huldt, Simon Reithner, Freddy Åsblom) får till slut ta vid, och varje historia lägger ett nytt lager över (eller under) vad de andra har sagt. Som publik får man anstränga sig att hålla i huvudet vem som är vem, och ett tag tycks det vara förgäves eftersom en ny utsaga går emot allt från innan - men nej, det var ju bara ett skämt!
Vad vi får se är en existensiell actionkomedi uttryckt i tankar, känslor och tal. Pjäsen Illusioner är skriven av ryske Ivan Vyrypaev, en författare jag gärna vill se mer av även om jag blev besviken på slutet. De olika fascinerande berättelserna pusslas med möda och skratt samman till en helhet, och ger utrymme åt skådespelarna att visa sin skicklighet, inte minst i de dråpliga improvisationsövningarna som kastas in emellanåt. Allt som ser ut att vara påkommet i stunden eller framplockat ur de innersta gömmorna måste vara precist regisserat och framspelat av ensemblen.
Efter de nästan två timmarna av realistiska men absurda scener har de småroliga kläderna jag först reagerade på blivit naturliga, och att kinderna är glansiga och fläckade av tårar och mascara som runnit känns inte längre relevant. Eller fanns det en djupare mening, en livsvisdom vi skulle ta med oss när vi går? Det allvarligare slutet antyder det, men det hoppas jag faktiskt inte, för den stora behållningen (och underhållningen) med pjäsen var för mig att det inte finns en enda sanning. Att försöka klämma fram ett allvar ur det vore att förminska pjäsen.
Länk till Teater Galeasens sida om Illusioner
En berättelse om kärlek, så universellt tilldragande! Och så berättad av människor i åttioårsåldern, så originellt och charmerande, och säkert mycket mer trovärdigt eftersom de hållit ihop i över femtio år och dessutom funderat över kärlekens natur, eller hur? Men ju fler berättelser vi får höra från och om Dennis, Sandra och deras jämnåriga vänner Albert och Margareta, desto mindre säkra blir vi. De övriga tre skådespelarna (Sandra Huldt, Simon Reithner, Freddy Åsblom) får till slut ta vid, och varje historia lägger ett nytt lager över (eller under) vad de andra har sagt. Som publik får man anstränga sig att hålla i huvudet vem som är vem, och ett tag tycks det vara förgäves eftersom en ny utsaga går emot allt från innan - men nej, det var ju bara ett skämt!
Vad vi får se är en existensiell actionkomedi uttryckt i tankar, känslor och tal. Pjäsen Illusioner är skriven av ryske Ivan Vyrypaev, en författare jag gärna vill se mer av även om jag blev besviken på slutet. De olika fascinerande berättelserna pusslas med möda och skratt samman till en helhet, och ger utrymme åt skådespelarna att visa sin skicklighet, inte minst i de dråpliga improvisationsövningarna som kastas in emellanåt. Allt som ser ut att vara påkommet i stunden eller framplockat ur de innersta gömmorna måste vara precist regisserat och framspelat av ensemblen.
Efter de nästan två timmarna av realistiska men absurda scener har de småroliga kläderna jag först reagerade på blivit naturliga, och att kinderna är glansiga och fläckade av tårar och mascara som runnit känns inte längre relevant. Eller fanns det en djupare mening, en livsvisdom vi skulle ta med oss när vi går? Det allvarligare slutet antyder det, men det hoppas jag faktiskt inte, för den stora behållningen (och underhållningen) med pjäsen var för mig att det inte finns en enda sanning. Att försöka klämma fram ett allvar ur det vore att förminska pjäsen.
Länk till Teater Galeasens sida om Illusioner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar