Wyrd Sisters av Terry Pratchett

 Den unga häxan Magrat är nöjd över att höra till en coven tillsammans med de två äldre och mer erfarna häxorna Granny Weatherwax och Nanny Ogg. Inte för att de andra bryr sig så mycket om traditionerna, och visst kan de vara bryska mot den unga Magrat, men de har en sammanhållning i häxskapet.

Nu händer spännande och litet otrevliga saker i riket Lancre - inte helt ovanligt, för där har alltid sjudit av magi som orsakat ovanliga händelser. Men när kung Verence I blir mördad av sin kusin hertig Felmet blir häxorna indragna i händelserna som följer, dels för att en flyende tjänare lämnar över kungens lille son till dem för beskydd, och dels för att spöket av kung Verence lyckas kalla till sig Nanny Ogg för att be om hjälp med att hämnas och ställa saker till rätta.

Häxor bör egentligen inte lägga sig i tronföljder och maktfördelning. Att bli mördad i hemlighet kan ju nästan räknas som naturlig dödsorsak för en kung, eller hur? Men den nyblivne kung Felmet och hans makthungriga hustru styr riket litet extra hänsynslöst och de måste stoppas. Händelserna som timar har innehåller några rejäla skedar av MacBeth och en nypa Hamlet, och ibland kan man undra om det skall gå att reda ut eller om allt skall ända till det sämsta. Men häxorna är listiga, och medan de undersöker och hjälper så gott de kan hinner de tjusas (eller förvirras) av teaterns magi. Wyrd Sisters är ännu en underhållande berättelse från Discworld, rolig och fantasieggande, och jag är glad att jag har sådär tre dussin böcker kvar att läsa vidare i.

Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic
Equal Rites 
Mort
Sourcery

Good Omens

The Falcon and the Winter Soldier

 Marvels universum måste klara sig utan några av sina största superhjältar som fallit eller försvunnit, den här världen måste klara sig utan IMAX-skärmar och andra stora biodukar. Då är det både smart och välkommet att Marvel ger ut miniserier om några av superhjältarna som hittills inte stått i fokus. Medan världen håller på att återhämta sig från the Blip saknar både Falcon / Sam Wilson och Winter Soldier / Bucky Barnes vännen Captain America / Steve Rogers djupt. Men gangstrar av olika slag slutar inte att stjäla och sabotera för att uppnå det de vill, så båda männen behöver plocka upp Captain Americas fallna (och obefintliga) mantel, om än inte hans unika sköld, i serien The Falcon and the Winter Soldier. 

Med sina snygga, kompakta vingar kan Falcon flyga, och det får vi njuta mycket av i en lång actionsekvens i inledningsavsnittet, när han förföljer såväl flygplan som dess passagerare i glidflygardräkter à la flygekorrar genom utmanande klipplandskap. Handlingen pågår till största delen faktiskt inte i Amerika, utan i Europa, som härjas av terroristgruppen Flag Smashers. Det är intressant att nu se de jobbiga efterverkningarna av the Blip; människorna som förvandlats till aska av Thanos fingerknäppning återkom efter fem år till en förändrad värld, och stora flyktingläger har upprättats för dem som nu inte har någonstans att bo. Flag Smashers tycker att livet var bättre under de fem åren som halva befolkningen var borta, och står inte främmande för att eliminera fler medan de strider för att krossa nationsgränserna. 

Kanske behöver världen en ny Captain America? De Marvel-kunniga känner igen namnet på den nye kandidaten som kliver fram, John Walker, med sin sidekick Battlestar / Lemar Hoskins. Hur gärna man önskar att de fyra superhjältarna skall samarbeta så skaver det sig mellan dem, medan Flag Smashers skaffar sig ännu mer Super Soldier Serum och därigenom större chanser till utpressning mot hela världen. 

WandaVision började stillsamt för att sedan gå mot en episk slutstrid. Ett tag ser det ut som att The Falcon and the Winter Soldier går den motsatta vägen, då såväl mål som medel för Flag Smashers blir alltmer luddiga och Falcon drar sig tillbaka till familjen för eftertanke. Men nej, det fanns mer imponerande action att hämta i historien och i det sista avsnittet sker uppgörelserna stort, kraftfullt och vackert för ögat. Bucky Barnes vibranium-arm, Falcons vingar och Captain Americas sköld är inget utan viljan och samvetet hos männen som svingar dem, och det känns tryggt att se dem vara i goda händer. 

Haydn och inspiration från Haydn med stråkkvartett

De goda musikerna Gabriel Cornet (violin), Rena Kimura (violin), Lauriane Dahlkvist (viola) och Peter Volpert (cello) hade den ypperliga idén att spela ett modernt verk, Caroline Shaws Entr’acte för stråkkvartett, tillsammans med verket som inspirerat det, Joseph Haydns Stråkkvartett F-dur op 77:2.  

Konserten började med Shaws musik, och vilken skön början: prövande men inte alls osäker delar den upp utvalda slingor och leker med dem i upprepningar, pizzicaton, allt mjukt och harmoniskt men då och då med inslag av annat, inte kaos och rop men litet krävande vid första genomlyssningen. Vid andra genomlyssningen hörde jag dock bättre hur alla partier harmonierade med varandra. 

Så fick vi höra Haydns stråkkvartett, ur vilken jag inte så lätt kunde plocka det vi just hade hört, men den var givande att lyssna till i alla fall. Detta hans allra sista stråkkvartett var rik och delvis vågad, med en drivande energi framhjälpt av god inlevelseförmåga från de engagerade musikerna på scenen. Jag ser fram emot att lyssna på den här korta men rika konserten fler gånger.

Länk till konserten på Konserthuset Play

 

Cryptonomicon av Neal Stephenson

Det är egentligen för ren science fiction och svindlande idéer jag läser Neal Stephenson, men jag vill också läsa alla böcker han har skrivit för att jag vet att de är byggstenar i hans skrivna värld, och handlingen i Cryptonomicon lät så teknisk att den lockade i sig själv. Kryptografi är ju fascinerande, både teknikerna som används och de tillfällen när de måste användas för att dölja något för en illasinnad motpart.

I den del av handlingen som utspelar sig under andra världskriget får vi bland annat följa några briljanta matematiker som blir djupt involverade i de Allierades dekryptering av meddelanden som uppfångas från motståndarsidan. När man så knäckt den tyska Enigma-koden står man inför ett dilemma: om man använder sig av all information man uppsnappat kommer kloka hjärnor i Tyskland förstå att koden knäckts, byta till en annan krypteringsmetod och så kanske göra så att de allierade går miste om den viktigaste kunskapen om trupprörelser och planerade attacker. Alltså måste man låta bli att agera på en del information, och sorgligt nog låta några av sina egna segla in i lagda fällor, för att inte avslöja hur mycket man vet.

Eller kan man skapa andra förklaringar? En av våra unga matematiker, Lawrence Pritchard Waterhouse, blir del av den hemliga grupp som planterar fabricerade bevis för att västmakterna snappat upp sina kunskaper via gammaldags spionage, och korsar därför världen på svårförklarade uppdrag tillsammans med en annan av bokens huvudpersoner, den handlingskraftige Bobby Shaftoe, sergeant i USA:s marinkår.

Andra halvan av handlingen utspelar sig nästan i våra dagar, närmare bestämt i slutet av 1990-talet när tillväxten av internet och allt man började se som möjligt att göra via internet också öppnade upp för det nödvändiga i att bygga den nödvändiga infrastrukturen för det. Aktörerna i det spelet är barn eller barnbarn eller i vissa fall samma personer som vi möter i WWII-partierna, och att de bär samma namn komplicerar läsningen litet extra under det första hundratalet sidor, förutom det faktum att handlingen gör stora hopp mellan dåtid och nutid, mellan länder, mellan huvudpersoner, och mellan nyckelscener i personernas liv. Jag uppskattar egentligen böcker som låter läsaren fylla i och förstå vad som hänt, även om det kräver noggrann läsning av de många detaljerna i kapitlets första stycken, men efter sjuhundra sidor blev det ibland irriterande.

Ja, Neal Stephenson kan snöa in på detaljer som inte har direkt bäring på handlingen, vilket är intressant ibland och jättejobbigt ibland. Det jag gärna kunde varit utan är de många beskrivningarna av erektioner och utlösningsfrekvenser, tillsammans med den allmänna grabbigheten och rasismen som väl skall vara stämningsmarkörer i de tidiga kapitlen. Det är också intressant fast litet frustrerande hur handlingens centrum glider från en jättestor sak till en annan jättestor sak och lämnar lösa ändar dinglande efter sig.

Som sagt är Cryptonomicon inte en SF-bok, men den har några element som gör att den ändå bitvis känns som fantastik. De kommer i form av hallucinationer/drömmar/minnen av en jätteödla eller en brinnande zeppelinare, och också i det faktum att våra unga matematikersnillen gärna ser igenom den fysiska världen till den logiska uppbyggnaden bakom tinget. Det sistnämnda, tillsammans med närvaron av den driftige ordensprästen Enoch Root, för tankarna till mästerverket som Stephenson skrev senare, Anathem. Till detta kommer också att han stakar ut några nyskapade länder i världen han skriver om: sultanatet Kinakuta och de brittiska öarna Inner Qwghlm och Outer Qwghlm där de senare utgör en småtrevlig och humoristisk hemmafyr i berättelsen.

Dryga elvahundra sidor var några hundra sidor för mycket, och jag är glad att jag hade så många lediga timmar att det bara tog några veckor att ta mig igenom boken. Cryptonomicon är inte omistlig, men har ändå ökat min aptit på att läsa fler (och bättre) böcker av Neal Stephenson.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash
The Diamond Age
Anathem
Seveneves

Krypton

 I sista stund lyckades Jor-El skicka iväg en raket med sitt barn från planeten Krypton, strax innan den gick under. Barnet, Kal-El, kom till jorden och blev där tidernas störste superhjälte. Men hur kunde det teknologiskt högstående Krypton så ihärdigt förneka den förestående faran, och misstro Jor-Els varningar?   

Detta vore intressant att se i en TV-serie om Stålmannens födelseplanet, och till en början är det just det vi får se i serien Krypton. För att inte komma för tätt inpå händelserna och människorna vid tiden för Kal-Els födelse börjar den hos hans farfar, Seg-El. I de första scenerna är han bara ett barn när hans egen farfar, Val-El, döms till döden för sin hädiska forskning om andra planeter och hotande faror. Se där, en föraning om den tjurskallighet som skall komma att leda till Kryptons undergång. 

Huvudsakligen följer vi dock Seg-El som ung man i staden Kandor, med vänner både i högre och lägre samhällsskikt trots att släkten El förlorat sin ställning efter domen mot Val-El. Det är fascinerande att börja fördjupa sig i Kryptons civilisation, med arkitektur och teknik som ser organisk och hård ut på samma gång, och med ett eget skriftsystem. Det är också intressant att möta medlemmar ur familjen Zod, sedan länge höga officerer i Kryptons armé, drivna av sin egen stolthet och hårda fostran sedan barnsben. Den Brainiac vi tidigt får en skymt av är genuint otäck, och matchas av den samlande religiösa gestalten Voice of Rao i sin kusliga mask. 

Kopplingarna till den Stålmannen vi känner är också trevliga, till exempel blinkningen till Nordpolsfortet. Kandor ligger skyddat från ett iskallt snölandskap med många stormar, och där hittar Seg-El sin farfars hemliga forskningsstation. Men väldigt snart hopar sig orimligheterna i handlingen. Val-El återkommer som AI i hologramform och guidar ungdomarna med vad han har upptäckt om Brainiac, som reser från värld till värld, tömmer dem på vad han vill ha och lämnar dem att dö. Mina frågor är legio. Vilka världar då? Hur gick det till i de olika fallen?  HUR kan man se så mycket genom ett teleskop? Inte får jag något svar, men däremot skickas Seg-El och hans kompis ut för att hitta det världsförstörarfrö som Val-El sett Brainiac släppa ned i närheten. Utan att ha sett det förut hittar de det på en loppmarknad och ser också att det aktiverats. Aj då! 

Det är förståeligt att man vill väva in kända personer och företeelser från Stålmannens tid i serien Krypton, om inte annat så för att locka tittare. Redan i första avsnittet träffar vi Adam Strange som rest tillbaka i tiden med Zeta-strålar. Den grymma besten Doomsday dyker upp (och håller sig undan tills han behövs för handlingen igen), liksom hårdrocksgangstern Lobo. Och innan första säsongen är slut får vi höra befallningen "Kneel before Zod!" Men i andra säsongen börjar intrigerna krångla till historien som vi känner till den, och det är fara värt att Stålmannens födelse blir rejält annorlunda eller kanske inte blir av alls. Detta trots att handlingen inte egentligen rör sig framåt utan bara trampar på stället med huvudpersoner som byter sida flera gånger i rebellgruppens strider mot den förtryckande armén. Därtill är antalet inblandade personer så begränsat att man som tittare tänker att de inte har råd med fler skådespelare. Det hjälper litet att alla människor i Kandor är skitsnygga, men det hjälper inte hela vägen. 

Fyra tonsättare i Konserthuset

 Amanda Maier-Röntgens Sonat h-moll för violin och piano (1873) bär på dramatik från första början, i intensiva toner men alltid skönt melodisk. Musiken griper tag, som en vän som vill berätta något viktigt. Med Stefan Lindgren vid flygeln spelar Lola Torrente på fiol intensivt och inlevelsefullt denna sonat, så rik på känslor och nyanser.

Chanson d’amour (1893) av Amy Beach är intensiv på ett stillsammare sätt och ytterligt romantisk. Sopran Chrisina Högnabba sjunger melodin med text av Victor Hugo, lyhört ackompanjerad av Hanna Dahlkvist (cello) och Stefan Lindgren (piano). 

Nadia Boulanger är en skicklig kompositör och hennes Tre stycken för cello och piano (1911) har ett inre driv, fastän tempot i de två första är återhållet. I sista stycket blir det hetsigt utan att gå överstyr, och man kan tänka sig att rytmen kommer från det moderna stadslivet. De två stämmorna turas om att spela samstämmigt, som eko av varandra eller i motsatsförhållande där en spelar långsamma och en annan snabbare slingor.

Konsertens sista verk involverar alla fyra musiker på scenen. Paula af Malmborg Wards Den magiska tonen för sopran och pianotrio (1994) med text av Ulla-Britt Edberg har harmonier som kan låta svårfångade och avskräckande, men vid andra genomlyssningen är det lättare att upptäcka humorn i musiken och även det engagerande i upplägget. Detta var en väl sammansatt konsert som jag är mycket glad att jag och alla andra kan höra flera gånger via Konserthuset Play!

Länk till konserten på Konserthuset Play

Madame de Sévignés brev i urval av Arne Melberg

Av de över trettonhundra brev Madame de Sévigné skrev under sitt liv har Arne Melberg valt ut, översatt och samlat ett antal av dem i en lagom stor volym. Breven skrevs under senare halvan av 1600-talet till Madames släktingar och vänner, men de var redan då tänkta att läsas av flera än sin mottagare, vilket var bruket då. Dessa brev och en djup uppskattning av dem dyker upp i många senare litterära verk, inte minst i Marcel Prousts mästerliga bokserie där både hans mor och mormor läste och älskade breven. Därför var det med stora förväntningar jag tog mig an samlingen - och blev lika snopen som den unge Marcel när han för första gången såg Berma på scen.

Madame de Sévignés kärlek till sin dotter, gift Madame de Grignan, är stor och ingående. Vi får dra oss till minnes att de båda ofta bodde några dagsresor från varandra, att farorna var fler på den tiden (barnsäng, olyckor och sjukdomar utan bot) och att de dagliga breven tog sin tid att komma fram, så att vi kan förstå hur Madame de Sévigné i detalj vill gå in på hur dottern lever, klär sig och äter för att skydda sig. I mina öron låter omsorgerna ändå kvävande och moderns förmaningar irriterande. Överraskande är också hur litet intresse Madame de Sévigné tycks visa sin dotters dotter, lämnad hos sin mormor som spädbarn för en längre period, men kanske får vi då påminna oss om att små barn löpte ännu större risk att dö tidigt så att man inte vågade fästa sig för mycket vid dem, och att alla inte älskar bebisar heller idag.

Dock har urvalet varit klokt i det att de första breven inte gäller familjeangelägenheter utan är en rapport från rättegången mot vännen Monsieur Fouquet, som står anklagad för förskingring och majestätsbrott. I en tid utan snabba nyhetsmedier var ju liknande berättelser brevledes en viktig nyhetsspridning, bättre ju mer detaljerade och sannfärdiga de var och inte minst hur levande förloppet framställs, vilket Madame de Sévigné var skicklig på. Det är bra att ha i minnet när man senare läser rapporter från umgänget vid hovet - det som låter som skvaller om vem som har kungens gunst eller ej är ju faktiskt något som kan betyda ruin eller ära för dem och dem de är associerade med.

Det första brevet vi får läsa är från 15 mars 1648 och nämner sonen Charles födelse några dagar tidigare. Senare i boken möter vi honom, och förstås den två år äldre dottern Françoise (Madame de Grignan) men i vuxen ålder och på egen fot i världen, och minsann även Madame de Grignans yngsta dotter Pauline som ung tonåring. Tiden går!

Jo, visst förstår jag att många tycker att breven är underhållande, och Madames många citat från Racines pjäser och andra samtida eller historiska verk lär ha snappats upp och fyllts med innehåll av brevens mottagare. En gång nämner hon hur dottern har beskrivit en måltid som Noaks ark, och det är roligt att försöka föreställa sig vad som ingick i den. Mest minnesvärt är ändå hur bräckligt livet var vid den tiden; hur lätt man kunde få en skada eller sjukdom som inte kunde botas, och som mycket mer ofta än idag ledde till en tidig död.