Concrete Matters på Moderna Muséet

Konst från Sydamerika visas inte så ofta i Sverige, så därför är det en dubbel välgärning att Moderna Muséet visar Concrete Matters, konkret konst av konstnärer verksamma under mitten av 1900-talet. Den rörelse som sysslade med konkret konst i Europa under 1930-talet fortsatte att utvecklades på mycket intressanta vägar när den tog sig till Brasilien, Argentina, Uruguay, Venezuela med flera länder.

Verken visar både en vilja att söka sig till den matematiska/geometriska kärnan av objekt eller seendet, och en vilja att låta de geomteriska formerna bilda konst i sig själva. De förstnämnda ger mig stor harmoni när jag ser på dem, och de sistnämnda lyser av energi och lekfullhet när romber och fyrkanter spricker ur sina gränser eller skapar skönhet genom upprepning. Alla verk i utställningen tilltalar mig inte, men många av dem älskar jag vid första ögonkastet.

 En del av konstnärerna väljer (ibland) mjukare uttryck och närmare sammanhang med världen. Lygia Papes Livro da Criação (1959-60) är en fascinerande skapelseberättelse framställd i stiliserade pappersfigurer och även förevisad på film i utställningen. De enkla formerna är mycket uttrycksfulla både enskilt och tillsammans.

Livro da Criacao, MoMA

Papes skapelseberättelse påminner om den utställning jag såg på MoMA i New York med verk av Joaquín Torres-Garcia. Här är han mer sparsamt representerad, men jag blev mycket inspirerad av hans organiska konkretism, där vardagsobjekt sömlöst fogades in i fack där linjerna var raka och mjuka på samma gång. Han skapade också böcker som tycktes vilja förklara hela världen, bit för bit, sida för sida.

I en stor sal med svarta väggar får vi ett ljuvligt smakprov på Lygia Papes konst av spända trådar, Ttéia 1c. Fyrkanter i golvet möts av fyrkanter i taket, i närheten men aningen förskjutna. Jämnt fördelade längs kvadraternas sidor går guldfärgade trådar mellan golv och tak, som ljusstrålar som tagit konkret form. Ser du dem rakt från sidan blir ytterkanterna tjockare, ser du dem från en spets blir trådarna en jämn ljuspelare. Den dämpade belysningen skapar olika centra av gyllene ljus längs de artificiella solstrålarna. Nu är det lätt att förstå hur Danaë kände! Det dämpade ljudet och ljuset i rummet gör det stora verket till en upplevelse att minnas länge.

Börje har också sett och gillat utställningen

Länk till Moderna Muséets sida om Concrete Matters

Länk till Moderna Muséets sida om Lydia Papes Ttéia 1c

Deadline av Mira Grant

I slutet av första boken, Feed, skakades det bloggande nyhetsteamet om rejält. Att de kan infekteras av zombiesmittan och dö(das) är något de våghalsiga ungdomarna alltid har i bakhuvudet, men det var ett tungt slag att deras Newsie och drivande kraft, Georgia Mason, smittades för att en vitt spridd konspiration skulle hållas hemlig. Extra hårt var det för hennes bror Shaun, som dessutom var den som måste skjuta henne innan hon förvandlades till människojagande zombie. Teamet har omgrupperat sig, men Shaun är obekväm i ledarrollen. Georgia lämnar inte hans tankar - nästan bokstavligen finns hon kvar, hörbar och ibland synlig för honom, och kommenterar och grälar med sin bror.

Mycket snart hamnar antydningar till en ny, större konspiration i nyhetsteamets knä. Det tar dem ut på livsfarliga uppdrag när de måste lura fram mer information både från dem som styr huvudintrigerna och dem som gått under jorden med sin farliga kunskap. Det är intressant att nu få läsa mer om utvecklingen av viruset som smittat hela mänskligheten och alla större djur, och forskningen kring ett möjligt vaccin.

Deadline är över femhundra sidor lång, och Mira Grants Newsflesh-trilogi är populär bland många. Mig tilltalar inte hennes böcker lika mycket, då jag föredrar ett tightare berättande med mer fokus på handling och tekniska detaljer än relationer. Men Grants huvudpersoner är pratsamma, hanterar livsviktig information med cyniska oneliners, grälar om småsaker och får känsloutbrott - speciellt Shaun slår knytnäven i väggen så många gånger under de första hundra sidorna att de bräckliga skelettdelarna borde vara alldeles trasiga. Jag läste boken snabbt och kommer förmodligen att fortsätta i den avslutande delen, men ser inte Grants trilogi som något oundgängligt.

Fler böcker av Mira Grant:
Feed
Blackout
Parasite

Budskapet till Maria på Dramaten

Vad är livets mening? Hur skall man leva, vad skall man ha för riktmärken? För de allra flesta människorna i 1400-talets Frankrike är det kyrkan som stakar ut riktningen och lydnaden till Gud som är målet. I Paul Claudels pjäs Budskapet till Maria är det dock inte en yttre makt som tvingar människorna, utan en inkorporerad personlig tro som kan driva det ena sinnet hårdare än det andra. Unga Violaine är en av dem som tar Guds ord på stort allvar, och finner stöd i det som händer henne i vardagen. Nyligen blev hon överfallen av katedralbyggaren Pierre de Craon, men han lyckades inte våldta henne och bara rispa henne lätt med sin kniv.

Pjäsen börjar med en dialog mellan dem båda någon dag senare, med Pierre på väg bort från byn, själv svårt förundrad över vad som skedde och nu av olika skäl ångerfull. Violaine ser det som hänt närmast som ett mirakel, och blir också övermodig i sin tilltro till att Guds hand vilar över henne. De tycks tala förbi varandra, med repliker som är komplexa men avslöjar de bådas helt olika syn på världen och Nåden. Vi åskådare kan även vi tacka Gud för att det är två av Sveriges finaste skådespelare, Maria Salomaa och Johan Holmberg, som med perfekt tonträff gestaltar de båda människorna.

Även Violaines far Anne Vercors känner Guds påbud i sitt hjärta; han vill dra på pilgrimsfärd till Jerusalem. Hustrun manar honom att stanna: de har det ju bra på gården de driver, med två döttrar och en fosterson och goda skördar. En annan människa skulle kunna välja att stanna och tacka Gud för de gåvor hen fått, men Anne Vercours drivs av tanken på att andra inte har det lika bra och att han skulle kunna göra en skillnad i det Heliga Landet. Därför måste äldsta dottern Violaine gifta sig med fostersonen Jacques, precis som planerat, så att gården har ett överhuvud i faderns frånvaro.

Den yngre dottern Mara är avundsjuk men självsäker. Hon vill ju gifta sig med Jacques! Vill Jacques det? Det bryr hon sig inte om. Hon vill ha det som Violaine har lovats. Mara är en gåta, men tur nog spelas hon av ytterligare en skicklig skådespelerska, Jennie Silfverhjelm, som gör henne krävande och fascinerande på samma gång.

Referenserna till Bibeln är många i pjäsen, men de vänds ibland till sin motsats. Att en spetälskefläck dyker upp på revbenens sida, påminner om såret som stacks upp på Jesus då han hängde på korset, men har inte samma betydelse. När pjäsen går mot sitt slut är det många händelser och liknelser som gjuts samman i handlingen: Kain och Abel, den förlorade sonen, och liknelsen om köpmannen och talenterna. Här är det dock Jacques och Mara som låtit sina talenter växa, och Violaine som grävt ned sin i jorden. Var det hädelse när Violaine kysste en spetälsk i helgonens efterföljd? Eller fanns det en mening med det lidande som följde för henne? Paul Claudels berättelse är en intellektuell och teologisk övning som inte ger oss enkla svar på hur man skall leva ett gott kristet liv, utan flera olika och olika tunga val.

Länk till Dramatens sida om Budskapet till Maria

Foto: Hans Malm

Avengers: Infinity War

Den underhållande filmen Thor Ragnarok började lättsamt men slutade allvarligt, när hela Asgårds överlevande befolkning på flykt från Ragnarök hamnade ur askan i elden. Avengers: Infinity War tar vid inte långt efter det, i efterdyningarna av ett grymt slag mot den kraftige motståndaren Thanos. Ett nödrop går ut till alla som skulle kunna hjälpa. När Thanos högra hand Ebony Maw landar i New York möts han av en blandad samling av jordens beskyddare: Tony Stark, Hulken, Doctor Strange och Spider-Man. På en annan plats på jorden är det Scarlet Witch och Vision som jagas av Thanos hantlangare.

Nu måste alla krafter samlas för att skydda inte bara jorden utan hela universum mot Thanos. Det är dags för ovänner att sluta fred inför det större hotet, och det är dags för en ny grupp av hjältar att ansluta sig till Avengers: det glada gänget Guardians of the Galaxy! Den dystra stämningen lättas genast upp när vi till discotoner zoomar in på deras skepp. Där har Groot vuxit till en trulig trädtonåring som får till och med Star-Lord och Rocket att släppa fram sina inre ansvarsfulla tonårsföräldrar.

Möjligheterna till komik när Guardians of the Galaxy möter Avengers tas väl tillvara, men även de mest sorglösa superhjältarna ställs inför svåra val och oundvikliga förluster. Dock inte utan listiga planer för att återhämta krafterna och effektivt stå emot och attackera motståndaren. Fler och fler starka försvarare värvas: Wakanda bjuder på teknik och man- och kvinnokraft inför de invaderande utomjordiska styrkorna. Gång på gång dundrar marken och enorma byggnader rasas då nya slag utkämpas, på flera platser på jordklotet såväl som på andra planeter.

Den redan så starke Thanos vill inte bara samla alla Infinity Stones för att bli mäktigast i universum, han vill också använda sina krafter för att utplåna hälften av allt liv. Likt våra dagars barnbegränsningsivrare tycker han sig veta hur mycket liv varje planet kan härbärgera för att inte resurserna skall ta slut. Och likt alla tiders diktatorer ser han sig som folkets räddare när han torterar och mördar för deras eget bästa. Han stoltserar med att kunna utplåna miljoner och åter miljoner levande varelser för ett högre syfte, utan att ägna en tanke åt de enskilda liv som förstörs och saknas. Men i filmen ser vi också motsatsen: hur en varelses liv ställs mot miljoner andras, och hur kärleken kan få en att välja eller avstå från ett svårt offer.

Avengers: Infinity War är en tung film, med många motgångar för våra hjältar mellan glimtarna av hopp och de imponerande fightscenerna. Hur skall universum kunna stå emot Thanos? Nästa år kommer fortsättningen i en ny Avengers-film.

Authority av Jeff VanderMeer

 Annihilation slutade med många frågor hängande i luften. När Authority plockar upp trådarna med den nye områdeschefen för Southern Reach som berättare, borde vi få svar... men i samma anda som i den första boken får vi bara fler frågor, förutom det faktum att tre av medlemmarna i expedition 12 tog sig tillbaka från Area X och nu hålls i förvar hos Southern Reach.

Stämningen från första boken består, med så många oklarheter att varje försök att bringa klarhet skapar mer förvirring, och med människor som i ett försök av professionalitet bevarar distansen, avhåller sig från att bli personliga, men uppvisar udda egenskaper och inte är pålitliga samarbetspartner.

Vår huvudperson har smeknamnet Control, och han vet redan med sig hur missvisande det är. Han har följt sin mor i fotspåren och arbetar för en inhemsk spionagentur som inte uttryckligen benämns, men som också har ansvar för Southern Reach. Likt biologen i första boken har han misslyckats i sina tidigare uppdrag, och förmodligen räddats kvar i organisationen av sin mors inflytande. Vad betyder det att han har valts ut för att sändas till Southern Reach - räknar de ens med att han skall lyckas reda ut vad som pågår där? För ganska snart står det klart att de flesta som arbetar i närheten av Area X är olämpliga för sina jobb. Men organisationen tycks belöna dem som har en ohälsosam bindning till sina uppdrag och till det mystiska området, och hoppas kanske på att få förståelse via osmos snarare än genom klara analyser.

Att intervjua de senaste återvändarna borde vara en god källa till information om Area X, men förhören med biologen ger nästan inga resultat, och Control lyckas sällan pressa henne till klarare svar. På samma sätt studsar hans andra undersökningar mot mjuka men ogenomträngliga väggar av icke-förståelse; besöken i labbet, genomgångar av vad den försvunna tidigare områdeschefen lämnat efter sig. De långa partierna av icke-framgång i boken tröttar säkert ut en del läsare, men själv njuter jag av att försjunka i den tröga och lågintensivt otäcka stämningen. Bit för bit uppdagar Control hur mycket Area X påverkar människorna i sitt närområde, och märker hur han själv har minnesluckor och finner föremål i sin ägo som han inte minns hur de kommit dit.

Authority lägger grunden för en stor urladdning i trilogins sista del. Jag behöver inte få Area X ursprung och egenskaper förklarade för mig; det skrämmande ligger i det svårbestämda och obegripliga. Jag hoppas på mycket mer av sådant i den avslutande delen, Acceptance.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

City of Saints & Madmen

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Acceptance

Dead Astronauts

After Game i Konserthuset

Musik till datorspel är ofta mycket välkomponerad, och kan vara fin att lyssna till med större koncentrationnär man inte spelar. Den skicklige pianisten Jacob Karlzon satte sig vid en vit flygel i Grünewaldsalen och spelade en lång rad stycken från datorspel, känsligt och inlevelsefullt. En vacker melodi följde på en annan, vissa av dem stilla och nästan bräckliga, andra med stora, rika harmonier från flygeln understött av ljudeffekter designade av Lars Nilsson (Nilento).

På den vita flygeln projicerades videokonst av den kunniga videokonstnären Anna Boberg (Bopa). Över den begränsade ytan rörde sig abstrakta mönster, naturscener eller bilder från stadsmiljö, ibland samma bild över hela flygeln, ibland olika på pianokroppen och på flygelvingen. Utan att prickar, stjärnbilder eller löv rörde sig i takt med musiken var samklangen perfekt.

För någon som spelat datorspelen i fråga lär konserten ha rört vid många minnen, men också för mig som inte gjort det var musiken och det visuella en fantastisk upplevelse.




Lista över musiken som spelades:

•     Gustavo Santaolalla Musik ur The Last of Us
•     Inon Zur Musik ur Fallout 4
•     Austin Wintory Musik ur Journey
•     Koji Kondo Musik ur The Legend of Zelda: Ocarina of Time
•     Jeremy Soule Musik ur The Elder Scrolls III: Morrowind
•     Matt Uelmen Musik ur Diablo
•     Bobby Tahouri Musik ur Rise of the Tomb Raider
•     Ari Pulkkinen Musik ur Trine 2
•     Bill Elm/Woody Jackson Musik ur Red Dead Redemption
•     Jesper Kyd Jakobson Musik ur Assassin’s Creed
•     Kow Otani Musik ur Shadow of the Colossus
•     Kärtsy Hatakka/Kimmo Kajasto Musik ur Max Payne
•     Jason Hayes/Mike Patti/Glenn Stafford/Neal Acree Musik ur StarCraft II: Legacy of the Void
•     Adam Skorupa/Krzysztof Wierzynkiewicz/Marcin Przybylowicz Musik ur The Witcher 2: Assassins of Kings
•     Ludvig Forssell/Justin Burnett/Daniel James Musik ur Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Ready Player One

Även när grafiken var skruttig på 80-talet var det spännande att spela dataspel. Nu är grafiken mycket bättre, och år 2045 kommer den att vara så mycket bättre att man hellre vill leva i den virtuella världen OASIS än i den verkliga. Det beror förstås också på att livet på jorden är smutsigt och hårt för de flesta, men i OASIS kan man se ut som man vill och leva sitt drömliv på Minecraftplaneten, Hogwartsplaneten eller vilken värld som bäst motsvarar ens drömmar.

OASIS är (i stort sett) en enda mans skapelse, James Halliday, och när han dog testamenterade han hela kontrollen till den som löser ett antal problem och hittar de tre nycklarna han gömt i OASIS. Åren har gått och ingen har lyckats vinna de arrangerade tävlingarna och hitta ens den första nyckeln. Eftersom kontrollen över OASIS är ett mångtriljongeschäft som kommer att hålla i åratal framöver, har det bildats bolag som skickar in arméer av dataspelare i OASIS för att tävla med de många enskilda tävlare som hoppas på att vinna en väg ut ur slummen.

En av dem är Wade Watts, som gärna lämnar sin trailerpark för att tävla i OASIS. Till den regelbundna racertävlingen/hinderbanan genom New York kommer alla seriösa gunters - egg hunters. Wade känner igen Art3mis, den coola gamern som alla talar om! Litet småsnack i farten och Wade har förlorat sitt hjärta till Art3mis. Men de är fortfarande konkurrenter i tävlingen - eller? Art3mis vill jaga ensam, men Wade har en grupp vänner för gemensamt stöd vid verkliga problem; Daito, Sho och Aech. Det är bra, till och med livsnödvändigt, när storbolaget IOI upptäcker att ungdomarna är farliga konkurrenter om slutpriset.

Filmen Ready Player One har stuvat om en del från förlagan, boken med samma namn, med hjälp av författaren Ernest Cline som här varit med och skrivit manus. Tävlingens fokus är fortfarande på James Halliday själv och hans 80-talsnostalgi - ett smart knep för att få oss med minnen av 1980-talet att känna våra nostalgisträngar vibrera. Men CGI:n i filmen är inte begränsad till 80-talsestetik, utan är smart och slick, uppdaterad för 2018 och med många snabba inlån från ikoniska filmer och serier som Tillbaka Till Framtiden, TRON och Battlestar Galactica. På ett diskotek i den virtuella världen går en snygg dansscen i viktlöshet över i en intensiv fight mot fiender i alla vinklar. I den verkliga världen är biljakterna inte lika tjusiga, men nog så farliga.

När filmen går mot sitt slut och scenerna av "belöna hjälten" och "folkets jubel" blir så många att det blir litet pinsamt, kan man påminna sig om att det är ytterligare en blinkning till 80-talet när det var standard (tänk slutscenerna i Ghostbusters). Ready Player One berättar i förbifarten om en värld som är ganska grym, men är övervägande en underhållningsfilm med mycket familjevänlig action och humor, och som sådan är den riktigt bra.