Kulturella höjdpunkter oktober 2009

Så många intressanta pjäser som hade premiärer under oktober! Jag såg verkligen fram emot att gå på teater flera gånger under månaden. Men inte då! De flesta kvällarna var uppbokade långt i förväg, och två gånger fick jag vända i biljettluckan när pjäsen jag ville se var utsåld. Kanske får jag skylla mig själv som alltid köper biljetter i sista minuten. Jag tycker om att kunna bestämma mig samma dag (och spara hundra kronor på biljettpriset) men nu får jag börja köpa biljetter i förväg. Å ena sidan är jag glad för att folk blivit så teaterintresserade att husen blir utsålda. Å andra sidan blir jag riktigt ledsen för att jag inte fått se vad som händer på scenerna i höst. Jag hoppas på att det blir någon plats över för mig i bänkraderna framöver!

Bästa teater
Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan 4

Bästa bok
We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa konsert
Massive Attack

Bästa Nobelpristagare

Herta Müller!!!

Jag hoppas att ni andra haft en mer givande oktober! Berätta för mig, så jag blir inspirerad!

Flicka i gul regnjacka på Dramaten

En odefinierad plats, tre kvinnor, tre män på scenen. Scenen och handlingen förmedlas av vad som sägs. Scenerna och replikerna upprepas med variationer mellan de olika aktörerna. Att vara ensam. Att vara här/att vara här länge. Att komma/att be någon komma. Och i den sista delen av pjäsen, att gå.

Dialogerna är alla olika och specifika i sina känsloyttringar. Man kan nästan tro att pjäsen är en instruktionsbok i olika känslor. Flicka i gul regnjacka har i ännu högre grad det jag tyckte minst om med t.ex Jon Fosses pjäs Dröm om hösten: en historia som inte hänger samman och som därigenom saknar fotfäste. Jag tycker inte att det behöver vara fel, men just Fosses variant på det går mig oftast förbi.

Nu är det ändå en glädje att alla rollerna spelas av så kompetenta skådespelare. Och jag är verkligen tacksam för att regissören, Gunnel Lindblom, låter replikerna falla så långsamt och ger tystnaden stor plats i föreställningen. Ett mer uppskruvat tempo hade varit en katastrof.

En sak funderar jag speciellt mycket på. I föreställningen finns två par, och två ensamma människor: en ung, söt kvinna och en äldre, mindre tilldragande man. Den ensamma kvinnan upptar allas tankar och drar till sig uppmärksamhet och sympatier, trots att hon knappt säger ett ord. Den äldre mannen med sin tillkämpade glättighet och nästan påträngande vänskaplighet skapar bara irritation och fientlighet. Trots att jag själv är en ung, söt, ensam kvinna identifierar jag mig mer med den äldre mannen. Jag längtade faktiskt efter att hans glada leende skulle brista i ilska eller gråt. Men nu var ju alla personer snarare symboler än verkliga människor.

Länk till Dramatens sida om Flicka i gul regnjacka

Livsformer på Bonniers Konsthall

Utgångspunkten för utställningen Livsformer på Bonniers Konsthall är den konst som för ett fyrtiotal år sedan undersökte relationen till världen omkring sig, så som Robert Smithsons välkända Spiral Jetty. Jag är riktigt glad att man idag väljer att gå tillbaka och ta upp den tråden igen. Med vetenskapens framsteg kan vi se djupare in i materien och längre ut i universum, och diskussionen om planetens överlevnad har utvecklats till nya frågor.

Flera av verken i utställningen Livsformer har knyter an till vetenskap och teknik, och människans överlevnad i en värld som förändras. Tomas Saraceno har byggt en sfär i tunt material som reflekterar ljus i intensiva färger. Det skall vara ett förslag till boplats i balans med de organiska systemen, men är ju självt så oorganiskt och så bräckligt att det inte ser ut att vara mer än en dröm. Tue Greenfort har etablerat en egen biotop i en PET-flaska som utvecklats separerat från omvärlden i flera år. (Usch, mögligt och slemmigt!)

Katie Paterson har, med hjälp av amatörastronomer, etsat en karta över döda stjärnor på himlavalvet. Det är en vacker stjärnkarta, men ur vetenskaplig synpunkt skulle jag vilja veta om de sammahållna banden och små täta ansamlingarna av punkter beror på att det är just de stråken som har undersökts, vilket jag misstänker.

I They Shine har Rosa Barba filmat en av världens största solkraftsanläggningar på en undangömd plats i en öken i USA. Det är fascinerande att se solcellerna och speglarna röra sig efter solen över dagen för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Men jag blir litet irriterad på berättarrösten som talar om människans representation av sig själv och sin roll i världen. Vad solfångarna gör är ju noggrant uträknat av ett lag av fysiker och matematiker. I mina ögon är det både en vetenskaplig triumf och "all in a day's work". Jag tvivlar inte heller på att kadern av ingenjörer upplevde verkets skönhet och kanske något mer än den strikta känslan av vetenskapens framsteg, och jag tycker inte att den överspända berättarrösten tillför något till installationens egna styrka.

Ane Graffs detaljerade blyertsteckningar av stjärnformationer, svampmycel och silverstrukturer vill visa på likheter mellan det stora och det lilla. Likheten är inte så tydlig för mig. Jag tittar ned på ådringarna i halvädelstenen jag har på fingret och ser ett helt annat mönster. Visst tycker jag också om att leta efter strukturer och likheter, men jag ser lika många bevis på motsatsen: små detaljer som gör stora skillnader.

Sedan jag var liten har jag älskat stenar och nästan sett dem som levande varelser. De fyra stenar Helen Mirra har hämtat från Alperna ser rörande och litet ensamma ut där de ligger utplacerade på varsin filt från den schweiziska armén. De är litet kantiga, inbjuder inte till att bäras runt i fickan precis, och får mig att se dem som de skabbigaste hundarna i hundgården, de som blir hämtade sist eller inte alls. På väggen intill har Mirra satt upp fotografier ur grodperspektiv från platsen där stenarna hämtades. Men de sitter ju så att stenarna inte kan se dem! De små stackarna, långt hemifrån. Undrar om Mirra kommer bära "hem" stenarna igen efter utställningen.

Äntligen något som stimulerar mina sinnen! I en stor sal visar Charles Avery upp souvenirer från en upptäcktsresa i en värld både lik och olik vår. På en vägg sitter en världskarta, modern till projektionen men antik i namnen på kontinenterna, haven och vändkretsarna. De båda hemisfärerna är faktiskt speglade tvärs över sina respektiva mitter. Memoarerna, målningarna och artefakterna från jakten på ett obestämbart monster tillsammans med den fantasifulla kartan skapar en stämning och ett riktigt fascinerande konstverk.

Sammanfattningsvis är jag inte så väldigt imponerad av de flesta verken. Konstnärernas insteg på vetenskapens domäner är så stapplande och hämmade att de lätt skulle utskåpas av några vackra bilder av fraktaler. Men förutom Charles Averys sagoland tycker jag mycket om Henrik Håkanssons hängande trädgårdar; stubbar klädda med mossa där orkidéer och gröna växter växer, spända strax ovanför huvudhöjd mellan tak och golv. Växterna ser friskare ut än de som står bredvid mig här i mitt vardagsrum. Om våra livsbetingelser skulle kastas om och om naturen skulle bli förgiftad, skulle det kanske vara så här våra sista gröna lungor skulle se ut. Litet skrämmande men också spännande.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Livsformer

Pan av Knut Hamsun

Hamsuns bok Pan skrevs 1894. Det märks att funderingar kring att vara människa och känslovarelse surrade i luften. Boken börjar med lyriska naturskildringar, men det är inte naturen i sig som är huvudrollen, utan alltid hur människan upplever den. Och människan, det är löjtnant Thomas Glahn, som bor med sin hund Æsop i en jaktstuga i Nord-Norge.

Han är en drömmare, han njuter av naturen men är däremot inte naturlig i umgänget med andra människor. Speciellt inte när förälskelsen till Edvarda rör om i hans tankar. Edvarda är "den fina flickan", dotter till handelsmannen Hr. Mack på granngården Sirilund. Glahns fantasier om henne, eller snarare hans föreställning om kärleken till henne, får honom att analysera allt hon säger och gör, planera sina egna ord men förstås säga helt fel saker och göra riktiga dumheter. Till en början förstår jag honom; jag beter mig också underligt när jag är förälskad. Men Glahns dumheter, fördubblade av sårad stolthet och självöverskattning, går utanpå det mesta.

Det känns som att löjtnant Glahn är en förfader till många andra unga män i nutida norsk litteratur: den ensamme huvudpersonen med sin hund i Per Pettersons Ut og stjele hestar, den ständigt trasslande unge läraren i Karl Ove Knausgårds Ute av verden. För mig som aldrig längtat ut i naturen blir boken ett tecken på att man blir galen av att hålla sig undan människor, och jag känner mig ännu mer tacksam över att leva i civilisationen, i en stor stad.

Löjtnant Glahn är ingen förebild, och kanske är han ännu mer av en antihjälte när man betänker att boken utger sig för att vara skriven av honom själv. Det blir ännu mer tydligt i epilogen att han litet barnsligt försöker tillrättalägga bilden av sig själv. Och ändå så framstår han som så irriterande! Men på det stora hela är det intressant att läsa den här berättelsen om en förvirrad människas brottningar med sig själv och med att förstå världen.

Massive Attack i Stockholm

Musiken drar igång. Från en plats strax bakom scenen, bakom ett galler, börjar strålkastarljus svepa över salen. Röda strålkastare rör sig sökande som robotögon rör sig över publiken. Robert Del Naja och Grant Marshall går på scenen, till en början ryckigt, som ännu icke intrimmade Terminatrar. Så börjar de pratsjunga oss in i konserten. Efter varandra sjunger sedan förbandet Martina Topley Bird och Horace Andy, mannen med den underbara uttrycksfulla rösten, varsin låt.

Massive Attack har släppt en EP, Splitting the Atom, och har en hel skiva på gång nästa år. De spelar ganska mycket av den musiken på sin konsertturné. Där förra plattan 100th Window alltför mycket var som ett eko av Mezzanine, låter den kommande skivan som en nytändning med ett eget, mer melodiskt sound. Det är bra! Men det är förstås ändå de gamla kända låtarna som väger tyngst i konserten.

När D och G intar scenen igen för Risingson stiger stämningen. Efter Futureproof kommer Teardrop i ett taggigare arrangemang, men Martina Topley Birds stämma klingar väl så skört och vackert som Liz Frasers i originalversionen.

Gallret bakom scenen är i själva verket täckt av LED-displayer och skapar en kongenial ljusshow. Block av tvärgående ränder i rött och vitt kan rinna nedför och uppför väggen, visa silhuetter av vandrande fallande människor och annonsera flygplansavgångar. Under en tung låt jag inte vet namnet på fylls väggen av ord om våld, på engelska och översatt till svenska: "SKAER MIG", "VALDTA DIG". Fler och fler flimrande ord och meningar bildar till sist en berättelse om terrorister och tortyr, till Del Najas sträva sång.

Basen i den krypande, starka Angel är så hög att mina byxben fladdrar. Trots att Horace Andys sympatiska leende är genuint, är musiken fylld av ett mullrande obehag som står i motsats till den vackra texten om kärlek. Crescendot är förlösande och otillräckligt på samma gång. Det är precis så det skall vara.

Sångerskan Deborah Miller låter bra i Safe From Harm, som blir ett starkt rop på demokrati i världen. Ett efter ett skrivs historiska citat om frihet ut på väggen bakom bandet. Det verkar inte alls som pliktskyldiga ord om revolution, utan vartenda ord känns allvarligt menat, från ett band som aldrig låtsas som att livet är enkelt.

Under Inertia Creeps fylls bakgrunden av enorma braskande rubriker från de allra mest meningslösa nyheterna svensk skvallerpress, följt av "How was your week?" och nya rubriker, nu om övervakning och avlyssning.

Splitting the Atom, en av de nya sångerna, följs av Unfinished Sympathy, än en gång med Deborah Miller vid mikrofonen. Alla sångare äntrar sedan scenen för en medryckande låt som jag inte känner igen men som nog är ny. Dämpat och intensivt avslutas konserten med Karmacoma. Bandet tackar för applåderna och ser nöjda och lyckliga ut, och de har de all anledning att göra. Tack, Massive Attack.

Spader dam på Operan

Efter Alexander Pusjkins novell Spader dam skrev Pjotr Tjajkovskij operan Spader dam, med egentillagda scener för att öka dramatiken. Jag minns att jag inte blev så förtjust i Tjajkovskijs Eugen Onegin när Kungliga Operan gav den för några år sedan, fastän jag älskar hans musik. Men nu visar det sig att Tjajkovskij kunde skriva operor jag tycker om, också. Den litet mystiska handlingen hjälper förstås till att skapa intresse, liksom de ryska känslostormarna i huvudpersonernas hjärtan.

Ryska? Nej, "tysk" kallar vännerna Herman ("German" på ryska), för han sitter ständigt vid spelbordet men spelar aldrig kort själv. Han är "tysk" och ekonomiskt sinnad, och jag tror att han inte vill satsa förrän han är säker på att vinna - eller säker på att inte förlora. På samma förhåller det sig nog med hans kärlek. Hans hjärta brinner för en ung kvinna han har sett, men fastän vännerna puffar honom till att lära känna kvinnan, säger han att han hellre aldrig ens vill veta hennes namn.

Jo, han talar med henne till sist, och hennes namn är Lisa. Det visar sig att hon är länkad till ett gammalt mysterium: hennes mormor grevinnan fick för länge sedan en hemlig kortkombination som gav henne en obegriplig tur vid spelbordet. Hermans passion för Lisa blandar sig med hans längtan efter storvinsten. Varken han själv eller vi åskådare vet nog vilken känsla som är starkast, men den osäkra, olyckliga Lisa ser bara kärleken hon själv får uppleva och tror att hon har mött sitt livs lycka. Hon slår upp förlovningen med den vänliga Furst Jeletzkij och ger sig hän åt Herman. Men hans hjärta är opålitligt, och till slut har han varken tur i kärlek eller spel.

Alla sångare är duktiga och hanterar sin musik väl, även om jag tycker att av huvudrollerna så låter Aleksandrs Antonenko (Herman) som bäst efter paus och Inessa Galante (Lisa) före paus. De vackraste insatserna tycker jag görs av flera av birollerna: Marcus Jupither som Greve Tomskij har en bullrande men skön röst, Gunda-Marie Bruce drillar vackert i en liten roll som Chloë, och Ingrid Tobiasson ger Grevinnan djup och känsla in i sista andetaget. Allra mest gladde jag mig åt Jesper Taubes innerliga, vackra baryton som Furst Jeletzkij, och åt Karolina Blixts rika, uttrycksfulla alt, speciellt i duetten med Lisa i första akten.

Uppsättningen är lång, och en del scener är litet mindre intressanta. Barnen och folksamlingarna som hoppar in och sjunger om vädret då och då i första akten gör inte heller något speciellt för atmosfären utan är mest överraskande. Men fastän operan håller på länge, tycker jag inte att den är för lång och heller inte tråkig. Den mestadels svartvita scenografin med rika men dämpade färger i damernas klänningar skapar en miljö av rörliga spelkort, vilket är en utmärkt inramning för det här sköna verket.

Länk till Kungliga Operans sida om Spader dam

The first person and other stories av Ali Smith

Det första jag läste av Ali Smith var en novellsamling, Hotel World. Berättelserna i boken handlade alla om personer med olika anknytning till ett hotell, men varje levnadsöde var annorlunda från de andra, och varje novell hade ett eget tonfall. Mycket imponerande och en glädje att läsa. Romanen The accidental var en fröjd även den, med centrum kring en familj där varje person var försjunken i sina egna sorger.

Tyvärr blir jag skeptisk så fort jag öppnar The first person and other stories. Det stora typsnittet antyder "lättläst" men blir som en högläsare som sitter alldeles för nära och hojtar i mitt öra. Fastän de snygga kapitelrubrikerna exakt liknar dem i Hotel World, blir de en del av det överdesignade. Allt detta kunde jag ha glömt om novellerna själva fångat mig, men de börjar svagt. De första två berättelserna intresserar mig inte, varken till innehållet eller språket.

Men i den tredje novellen, The present, glimtar något som jag har funderat mycket på sista tiden. Hur framställer man en inre monolog utan att det blir rörigt och tråkigt? Ett pågående analyserande av vad som händer, vad någon har för motiv att tala till en som de gör, funderingar kring vad som kan hända om jag gör si eller så - går det att skriva om så att det blir lika angeläget som ens egna funderingar i samma banor? Ja, det är just det som Ali Smith gör på några korta sidor.

De följande, halv-intressanta novellerna läser jag med välvilja. Det lyser till igen i No exit och The second person: ett tankeflöde, diskussioner mellan människor som känner varandra väl. Men få av historierna är minnesvärda. Det går litet rundgång i handlingen; de namnlösa kärleksparen på väg att glida ifrån varandra och händelser som inte känns unika eller intressanta gör att jag börjar tröttna på boken innan den är slut. Det kanske skulle vara bättre att läsa en novell i taget under en längre tid. Jag hoppas att det här bara var en tillfällig svacka. Jag tänker fortsätta läsa Ali Smith och ser fram emot nya böcker från hennes penna.

Fler böcker av Ali Smith:
How to be both
Autumn