Herta Müller på Internationell Författarscen Kulturhuset

På tyska, förtroligt, vänskapligt men intellektuellt samtalar Aris Fioretos med Herta Müller. De duar varandra, för de är vänner sedan tjugo år. Att döma av publikens reaktioner förstår de flesta tyska, men översättaren Elisabeth Geiger Poignant gör ett gott jobb med översättningen åt båda hållen.

Foto: Stephanie von Becker

Undertiteln på Herta Müllers nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna är Ett samtal, då den är sprungen ur ett samtal med den österrikiska kritikern och redaktören Angelika Klammer. Vad är ett samtal, frågar Aris Fioretos, och får svaret att det är två eller fler som talar, det finns tema, åsikter, frågor och svar. Det sker muntligen, inte skriftligt, men det finns fiktiva samtal, eller samtal som i efterhand hämtas tillbaka från ögonblicket och skrivs ned, till exempel Svetlana Aleksievitjs böcker.

En del författare kan bli överraskade av att se sina talade ord nedskrivna, från intervjuer och liknande; där finns redundanser, ord som upprepas för ofta, språkliga tics, ofullständiga meningar - eller är det bara jag som talar så schlampig, frågar Müller? När hon gick igenom det nedskrivna materialet från sin diskussion med Angelika Klammer ville hon ändra litet i början... men precis som i den vanliga skrivprocessen, då hon går igenom det skrivna från början och skriver om, så skrev hon om litet till och ännu litet till... und dann geht es los! Vad hon ändrade var dock inte innehållet, utan språket, och så organiserade hon om i materialet. Men då kom ju en del av svaren före frågorna! Då fick hon be Angelika Klammer att skriva om sina frågor, och så blev det mer att skriva om.

Man kan läsa boken som en guide till författaren, som hur man handskas med språket i en diktatur, men också, enklast, kronologiskt. Vem är flickan vi möter? Jo, en vanlig flicka från en liten by på femtiotalet. Hon vet dock att allt hon tänker inte är tillåtet, och det lär hon sig redan i 4-5-årsåldern. Gud ser ju allt, så även om mamma inte ser när hon slarvar med potatisskalningen så ser Gud det! I kyrkan fanns en vacker gipsstaty av Jungfru Maria med lång blå klänning och hjärtat utanpå kroppen. I det röda hjärtat fanns lila prickar. Lilla Herta viskade till sin mormor att det såg ut som en skivad vattenmelon, och fick till svar "Kanske det, men det får du ALDRIG säga!" Alla har sina hemligheter, alla har sin ensamhet.

Lilla Herta fick valla kor, och under den tiden bekantade hon sig med växterna. Hon pratade med dem, och ville bli accepterad av dem - de visste ju hur man lever! Därför smakade hon på dem och försökte bli som dem. Senare under kvällen berättar Herta Müller att landskapet var fientligt (Aris Fioretos: Så får man inte säga i Sverige! HM: Men det gör jag!); majsfälten var oändliga och bortom dalen låg floden. Inför ett landskap som alltid har funnits där är ens kropp förgänglig. Barnet Herta kände sig ofta smutsigt, hungrigt, skadat, fult. Men växterna var alltid vackra, deras färger passade ihop! Därför ville hon äta av dem och bli som dem.

Var det en magisk tillvaro? Ja, det rumänska livet har likheter med den latinamerikanska magiska realismen. Livskänslan, en sinnlighet, att vara farligt nära en gräns, ett ögonblick som kommer och går. I familjens hem fanns också morfaderns Himmelsschlüssel, en stor nyckel han fått vid sädeshandel i Wien, en nyckel som i barnets ögon verkligen gick till himmelen, och molnen var de döda byborna som såg ned på henne. Allt detta fanns sida vid sida; de döda i molnen, landskapet. Det drev Herta att fokusera på det lilla, för den stora världen var så svår; en trång värld som minoritetsfolk i en diktatur. Att söka efter lycka eller vara lycklig var inte ens att tänka på i byn, där man arbetade hårt och slöt sig samman för att inte assimileras av omgivningen. Hårdheten formade deras traditioner och stränga moral till en ideologi.

Som ung vuxen flyttade Herta Müller till staden för att utbilda sig. I byn hade man hatat stadsmänniskor som arroganta, och hållit sig ifrån rumäner - byns polis och läkare var rumäner, och dem ville man ju inte ha att göra med! Modern skickade inte med de finaste kläderna - "du känner ju ändå ingen i staden" så Herta Müller kände sig klumpig och ful. Men när hon träffade vänliga rumäner fick hon lära om, och förkasta det hon redan hade i huvudet. Därtill fascinerades hon av det rumänska språket, med sina egna, annorlunda ordspråk, metaforer och skrock. Hon fann sig själv vara rumän!

I det här sammanhanget politiserades också Herta Müller, när hon läste om nazismen, och om den nationalism som Rumänien stod för. Hennes far var en varning; han hade varit SS-man. Hon kände: jag är i en diktatur: jag får inte kompromissa med diktaturen, för då blir jag en medlöpare. På 1970-talet blev hon medlem i tyskspråkiga Aktionsgruppe Banat, där man läste, skrev och diskuterade. I motsats till Hitlers och Stalins regler för författare hade man egna påbud, om personligt och moraliskt ansvar, och att uppdragslitteratur var skräp. Där väcktes tanken på att bli författare. Gruppen var sträng i sin interna kritik, det fälldes tårar ibland, men vänskapen bestod, och det var en god skola.

Men medverkan i gruppen ledde till repressalier från säkerhetstjänsten. De utpressade Herta Müller på jobbet, och ville ha henne till spion - på arbetsplatsen, i gruppen och bland alla andra kulturmänniskor hon kände. När hon vägrade spreds ryktet att hon var spion och hon blev utfryst. Därtill blev hon inkallad på förhör hos säkerhetstjänsten, och för att hon var kvinna (den enda i aktionsgruppen) och inte togs lika mycket på allvar, kunde hon svara fräckt på deras frågor. Men därför blev hon också hånad annorlunda och värre än männen; man kallade henne för hora och prostituerad och påstod att hon legat med alla i gruppen och även åtta arabiska utbytesstudenter. En i gruppen var rödhårig och de frågade om det var på hårfärgen hon skulle känna igen vem som var fadern, ifall hon blev gravid. "Von Reden kriegt man keine Kinder" svarade hon då. Det där specifika kvinnoföraktet känner hon igen hos andra diktatorer idag: i arabvärlden, hos Putin, Khadaffi, Kim Jong-Un och många andra.

Att läsa böcker var ett sätt att lära sig hur man uthärdar livet - själva livet var för dumt. Hon hade inte planerat att bli författare, men gruppen krävde bidrag även av henne. Av deras hårda kritik lärde hon sig mycket, men också av de bra böcker hon läste. Rädsla är en god litteraturkritiker! Tack vare den kan man avgöra vad som är verkligt god litteratur.

Jag lever tack och lov utan rädsla och hot, men håller ändå med fog Herta Müllers verk för god litteratur, och jag är mycket tacksam för att hon skriver och även för att hon kom till Stockholm för ännu ett givande, intellektuellt samtal.

Böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier
Der König verneigt sich und tötet
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet av Herta Müller

Jag vill läsa någon bok eller tidning på tyska ibland, för att hålla språket vid liv. Efter intressanta recensioner och med boktitlar som Heute wär ich mir lieber nicht begegnet, och Der König verneigt sich und tötet, letade jag upp Herta Müller.

Herta Müller är uppväxt i Rumänien, men tyska är hennes modersmål. Att tillhöra en tyskspråkig minoritet i ett diktatoriskt styrt östland har hon gemensamt med Kafka, vilket påpekats i flera artiklar. Därför förvånades jag inte över den lätta absurda stämningen när jag började läsa Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Den namnlösa huvudpersonen verkade beskriva en halvt surrealistisk värld: att oregelbundet bli "beställd" till en myndighetsperson som plågar henne med smärtsamma handkyssar och generande frågor, en nära väninna Lilli som nu verkar vara försvunnen, arbetsplatser med märkliga ritualer. När scenerna först presenteras verkar de absurda som feberdrömmar, men senare upprepas berättelsen med mer detaljer, och man förstår att det verkligen gått till (eller kunnat gå till) så i diktaturens Rumänien.

Är det ett tecken på att jag är en bekväm västerlänning med alltför stor distans till järnridåns fall, när det tog mig femtio sidor att inse att berättelsen faktiskt inte (nödvändigtvis) var en fantasi? Nej, inte bara: det är Herta Müllers styrka att hon beskriver den paranoida stämningen så att det framstår hur absurt livet var, fastän människorna tvingats att anpassa sig till det utan att kunna ifrågasätta.

Det svindlar också när hon nämner ett parti kläder som tillverkas i hennes fabrik för att skickas till Sverige. En beröringspunkt mellan fria och förtryckta människor. Kläderna och lådorna de skickas till kom undan diktaturen, de som sydde dem blev kvar. Kvinnorna som arbetade i fabriken fick köpa de kläder som blivit förstörda i tillverkningen: hål i tyget, oljefläckar. Men huvudpersonen vägrar köpa dem: hon vill vara en människa som är värd att bära felfria kläder.

Trots de så väsensskilda omständigheterna finns det många partier som berör mig direkt och väcker starka känslor. Det är sorgligt och ändå logiskt när huvudpersonen tänker igenom möjligheterna till att få ett bra liv: att bli galen, att bli "beställd"; att inte bli "beställd", att inte bli galen. Och den gnagande oron när man är på väg till ett fruktat möte kan alla känna igen sig i. Varje dag en balansgång för att inte bli galen.

För tio år sedan bodde jag i Tyskland. Jag hade pluggat grammatiken i skolan i nio år, och med hjälp av de dubbade TV-såporna blev min tyska snart så gott som felfri. Men att läsa, och tänka, på tyska hann aldrig bli lika flytande som på svenska eller engelska. Men den här boken var lättläst på ett mycket bra sätt. Det var inte alls språket som var svårt, det var själva historien som var så invecklad att boken måste läsas långsamt. Eftersom jag tvingades läsa långsamt kunde jag ta till mig berättelsen oberoende av språket.

Jag vill absolut rekommendera den här boken, på vilket språk som helst. Den ger en insikt i livet i ett förtryckt samhälle. Just den här diktaturen fanns ganska nära oss, och ligger ganska nära i tiden. Det finns liknande och ännu värre diktaturer även idag. Jag vill inte glömma de människorna, och är otroligt tacksam över att vara fri att leva ett gott liv. Och jag vill läsa många fler böcker av Herta Müller.

Fler böcker av Herta Müller:

Niederungen
Herztier 
Der König verneigt sich und tötet

Der König verneigt sich und tötet av Herta Müller

I flera år har jag varit fascinerad av den här boktiteln: Konungen bugar och dödar. Jag tänkte mig en schackkonung, en grym variant av den vilda drottningen i Alice i Underlandet. Schackbrädet är visserligen ett av de ställen där kungen uppträder, men boken är inte en skruvad allegorisk saga utan en serie av inblickar i livet som har format Herta Müller som författare. Nog för att det blir drömlikt/mardrömslikt ändå.

Boken utgörs av en serie av essäer. De är dock så väl redigerade och sammanställda att jag tar dem för en sammanhängande berättelse tills jag mot slutet av läsningen ser efter i inledningen.

De första sidorna behandlar Herta Müllers barndom i sin tyskspråkiga by i Rumänien, och jämförelser mellan det tyska och det rumänska språket. Det ger inblickar i hur hennes författarskap kommit till, men jag tycker först att det är litet tråkigt. Men så, på sidan 50, kommer en hastig sicksackrörelse mellan det idylliska och det våldsamma. I berättelsen om barndomen kastar Müller in en mening om att det var hennes uppgift att två gånger i veckan nacka en höna. Att äcklas eller bli rädd var det inte tal om. Två sidor senare räknar hon upp olika sätt på vilka människor kan dödas och lämnas döda för andra att hitta. Och för släktingar och vänner var det inte tal om att förskräckas och protestera, för det var Konungen, den oberörbara staten, som valde att döda dem som misshagade honom.

Fyrtio sidor senare sker en vacker och smärtsam spegling av hur en sak kan komma att betyda något annat, om den laddas med minnen. Det är föranlett av hur ett dragspel för mormodern kom att representera sonen som dog i Mostar under andra världskriget. Utan att det sades rent ut, var det många händelser och ting som blev oförklarliga och skrämmande i barnets värld, redan innan vidden av diktaturen kommit fram.

När Müller som student började engagera sig emot diktaturen, kom säkerhetstjänstens undersökningar att bli påträngande och verkligt skrämmande. Inför en resa till Wien blir Müller hotad och fysiskt utsatt av två personer på tågstationen. Det är motbjudande när jag plötsligt inser vilka det är som arbetar med att förfölja sina landsmän i diktaturers underrättelsetjänster. Minns du de äckligaste, fulaste mobbarna i grundskolan? Det är just de, som aldrig behövde sluta mobba dem som var mindre och svagare, utan fick använda sitt yrkesliv till att fortsätta knuffas, ta saker från andra, kalla dem fula ord och få dem att må dåligt. Fy faaan vad äckligt!

Av olika anledningar är jag egentligen inte så intresserad av självbiografier. Vad som gör att Herta Müllers bok ändå fascinerar är hennes distanserade språk i kombination med att hennes historia är så fruktansvärt annorlunda mot min egen. Precis som i hennes bok Heute wär ich mir lieber nicht begegnet får jag läsa om situationer som är så absurda att de verkar som science fiction. Men det är verkligt. Det var verklighet i Rumänien på 1900-talet, inte långt från oss vare sig i tid eller rum. Det är hemskt, och det är viktigt att inte glömma att det har varit så.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier 

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Niederungen av Herta Müller

Det var 1982 som Herta Müllers debutbok, novellsamlingen Niederungen, utkom i Rumänien. Den är översatt till svenska och heter Flackland, men jag ville läsa den på originalspråket tyska för att komma så nära Müllers röst som möjligt. Det är inte lätt, hon kräver djup koncentration, för varje ord räknas. Om jag har missat några nyanser, så har jag ändå känt mig nära allvaret i varje ordval.

Den längsta berättelsen i boken är en barndomsskildring, en hård barndom i en by bland människor som varken är rika på materiella ting eller närhet till varandra. Det liv som skildras med hårt arbete genom alla årstidsväxlingar verkar lika fastlagt som naturlagarna som styr djuren och växtligheten. Och de är inte milda. Karghet i naturen och en oundviklig död för slaktdjuren skildras sakligt men inte utan rädsla. Och barnet i berättelsen är lika utsatt; vänligt menade men "dumma" frågor besvaras med hårda örfilar följt av flera smällar för att tårarna skall upphöra. Litet skönhet finns det; geranierna som farmor odlar i soppskålar, som bara blir fler och fler. Men de är papperstunna, nästan inte verkliga, och skötseln blir ännu en rutin som inte får misslyckas.

Flera av novellerna är kortare, några bara två sidor, och de flesta av dem handlar om barn och föräldrar. Det är ett givande perspektiv; barnet som försöker lära sig att förstå vuxenvärlden, de vuxna som kräver lydnad av barnen medan de själva grälar, gråter och har hemligheter för varandra. Det perspektivet går igen i några av novellerna som behandlar undersåtarnas vardag i den kommunistiska diktaturen i Rumänien.

Språket och tonen skiftar mellan de olika berättelserna. En del stycken har en humor eller ett bildspråk som jag tycker mindre om, men jag gillar att Müller ger olika karaktär åt de olika novellerna. På tre sidor beskrivs en vistelse vid Svarta Havet i maj; allt är "schön", "schön"; måsarna, vågorna, krigsskeppen i havet, de krossade musslorna på stranden, även vårtan på kioskfruns kind, och det svarta hårstrået i vårtan, fiskliken som flöt i vattnet, allt är "schön".

Även de kortaste novellerna hinner fånga en stämning, beskriva en händelse och lämna ett bestående intryck. Från första början hade Herta Müller ett språk och en blick för skeenden som sticker i hjärtat som en nål.

Fler böcker av Herta Müller:
Herztier
Der König verneigt sich und tötet
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Herztier av Herta Müller

I ett hemland där även ens vardagliga handlingar kan leda till undersökningar av säkerhetstjänsten och sabotage av ens rumskamrater, ser berättaren bakomliggande liknelser i verkligheten omkring sig. I människors ansikten ser hon spår av landskapen de kommer ifrån, tillresta från landet till universitetsstaden som de alla är. Den utlevande Lola vill inte nöja sig med den inrutade framtiden som studierna kan ge henne, utan förser sig av rumskamraternas ägodelar och gör farliga nattvandringar för att hitta en väg ut. Men mannen hon finner, gymnastikläraren, är gift, och en dag hittar de henne hängd i ett skåp i studentrummet. I två år efteråt bär inte vår berättare skärp, för det var hennes skärp som Lola hängde i.

Edgar, Georg och Kurt tror inte på att det var självmord. Deras undersökning, kort och till intet ledande, gör dem till berättarens närmaste vänner men även till misstänkta. Nu blir livet i diktaturen ytterligare ett steg värre. Ungdomarna kallas regelbundet in på förhör och förnedring. Deras rum genomsöks. Rumskamraterna tar del i anklagelserna och mobbingen, av rädsla, ilska eller den förtrycktes lust att sparka nedåt. Föräldrahemmen i byarna de lämnat rivs också upp och genomsöks. Ännu en anklagelsepunkt från de ständigt klagande och förebrående mödrarna.

En av berättarens väninnor är Tereza. Som dotter till en framstående partimedlem har hon ett gott liv och prylar till förnöjelse, och en ställning som ger henne rum för en respektlös attityd mot överheten. Det är till berättarens hjälp ibland, men mellan raderna tycker jag mig se hur det gnager i berättaren: opposition utan egen insats, och till ingen verklig nytta förutom ungdomsuppror.

I Terezas hem finns en fototapet från Tyskland, en skog i naturlig storlek. I en trädstam sitter ett dörrhandtag. Den dörren leder bara till en vrå bakom mormoderns skåp, men framöver tänker sig berättaren dörrar och utvägar i skogar hon vandrar i. Det finns olika sätt att försöka fly landet, och de flesta leder till en död som smusslas undan i de officiella papperen. Till slut har de fyra vännerna trakasserats så grundligt att det är bort de måste ta sig. För några av dem leder det till döden, för ingen av dem leder det till lycka eller säkerhet.

Hjärtdjur är den svenska titeln på Herta Müllers bok.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet
Der König verneigt sich und tötet

Nobelpristagare 2009, HA och INTE HA

Om bara några dagar är det dags att få höra vem som är årets Nobelpristagare i litteratur! Å ena sidan tycker jag om när de ger priset till en författare jag redan älskar. Å andra sidan blir priset en anledning för mig att söka upp ett nytt författarskap, om det går till någon jag inte är så bekant med. En win-win-situation, alltså... förutom om priset skulle gå till en författare jag inte tycker om. Därför tänkte jag lista både de författare jag önskar skall få priset, och de jag önskar INTE skall få priset.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det till

1. Tomas Tranströmer

En värdig poet med ett underbart språk och en andlighet som känns universell. Ett långt, vackert författarskap som borde belönas i tid.

2. Herta Müller

De erfarenheter av diktatur hon berättar om får inte glömmas bort. Dessutom har hon ett unikt språk, så koncentrerat och eget att verklighet och overklighet får nya betydelser.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det inte till

1. John Banville

Hans självupptagna huvudpersoner irriterar bara, och är inlindade i en överlastad prosa som inte skall misstas för skicklighet.

2. Thomas Pynchon

Förvisso egensinnig och fantasifull, men vad finns det kvar om man sticker hål på ballongen av pladder?

2. Douglas Coupland, John Irving, Ian McEwan och Haruki Murakami

Underhållande och personliga, men berättelserna går inte tillräckligt djupt för att röra mig. Det är så litet som saknas! Tappa några stereotyper och gräv bara några meter till, så vore ni framme, killar.

Och ni som läser, vad tycker ni? Om ni tycker tvärtemot mig vill jag gärna höra det! Alla synvinklar och åsikter är intressanta och belysande.

ETA:

Hurra, det blev Herta Müller! Jag sitter och ler brett vid mitt skrivbord. Här är de två böcker jag har läst av henne hittills:

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Der König verneigt sich und tötet

Nobelpriset i litteratur 2008 - vilda gissningar och önskningar

Så här års är det väl många som med mig går på nålar i längtan efter att få höra vem som blir årets nobelpristagare i litteratur. Fler än jag har nog egna favoriter till priset. Jag är vanligtvis inte så interaktiv, men nu vill jag gärna höra vem andra ivriga läsare hoppas eller tror skall få Det Fina Priset!

Svenska Akademien lär ha kodnamn på de författare de diskuterar, för att inte någon spion skall kunna tjuvlyssna sig till förhandsinformation. Så för skojs skull tänker jag lista inte bara namnen på mina önskepristagare, utan även de hemliga kodnamn jag tror de har fått av Horace och hans kolleger. Here goes:

1. Tomas Tranströmer
Jag är ingen stor lyrikälskare, men Tranströmers lätta språk placerar djupa insikter mitt i läsarens själ.
Kodnamn: Joakim von Anka (jag har ingen aning om var jag fick det ifrån, men nu har det fastnat i min skalle)

2. Herta Müller
Tänk att man kan beskriva en tung verklighet så intensivt realistiskt att den känns som science fiction.
Kodnamn: Mad Hatter (lätt omkastning av namnen)

3. Mircea Cărtărescu
Raka motsatsen till Müller - en man som polerar fram den lysande fantasin ur dammet.
Kodnamn: Mr. Muscle (förvirrat onomatopoetiskt)

Uppdatering: Aha, priset gick till Le Clézio. Jag har inte läst något av honom, men ser fram emot att hans böcker kommer att tryckas om i nya upplagor och prånglas ut i alla boklådor, så att jag kan bekanta mig med hans författarskap. Hjärtliga gratulationer, Le Clézio!

Nobelpriset i litteratur 2010 - gissningar och önskningar

När 2009 års Nobelpristagare för litteratur tillkännagavs, blev jag så lycklig. Herta Müller, som jag redan älskade för hennes starka verk och magiska språk. Men efter några veckor gick luften ur mig. Vem skulle jag hoppas på nu? Det är en skön känsla att ha hittat en riktigt fantastisk författare, någon man tycker höjer sig över mängden av de riktigt, riktigt bra författare man också läser. Någon som berättar nya saker, eller gamla saker på ett nytt sätt, med ett språk som inte liknar någon annans.

I somras hittade jag faktiskt min nye dröm-vinnare. Efter att ha varit nyfiken länge, skaffade jag äntligen Things Fall Apart (på svenska: Allt går sönder) av Chinua Achebe. Och vilken bok det var!

Det afrikanska stamsamhället där allt utspelade sig hade traditioner och minnen som inte liknade något jag kände till. Men utan att låta som en turistguide berättade Chinua Achebe om vad som hände och vad som måste göras, så att jag förstod både hur viktig varje ritual var, hur svårt det kunde vara att följa dem, eller att bryta dem. Hans språk var enkelt, med korta meningar som i god takt drev handlingen framåt. Men då och då kunde ord och gester antyda att människor kanske hade en annan tanke än det de sade högt. Och med jämna mellanrum berättade någon en av stammens traditionella sagor, och jag njöt av magin i dem.

Att Chinua Achebe inte bara kunde beskriva okända afrikanska byar för västerländska ögon bevisade han i nästa del i sin African Trilogy. I boken No Longer at Ease har en av stammens pojkar fått en utbildning i England och börjat som statsanställd i den snabbt växande storstaden. Jämfört med byn är alla regler och villkor nya, men Achebe beskriver osäkerheten och förväntningarna lika bra som tidigare.

I trilogins sista del, Arrow of God, är inte förhållandena lika klara som i de två tidigare. En by pressas mellan de gamla traditionerna, lagarna och kraven från den brittiska kolonialmakten, och rivaliteten med en grannby. Det är en sorglig berättelse med många aktörer, och olik de båda andra på ett nytt sätt. Och när historien går mot sitt slut märker jag att Achebe tvinnat samman de många trådarna till något som kanske leder mot en god framtid, så som huvudpersonen hoppades.

Chinua Achebe berättar en historia som vi inte skulle känna till utan hans böcker, på ett sätt som gör det spännande och viktigt för läsare i hela världen, med ett rakt men målande språk. Jag hoppas att han får Nobels litteraturpris 2010.

Eller att Tomas Tranströmer får det. Han vore också en värdig pristagare.

Om någon annan har andra önskningar och motiveringar får ni gärna berätta dem!

Uppdaterat: Jahaja, inte ett rätt hade vi som gissade: Mario Vargas Llosa fick priset. Det var en överraskning, även om jag minns att han varit förhandstippad och önskad många gånger tidigare år. Jag har ännu inte läst något alls av honom, och hittills har böckerna inte lockat mig. Men jag måste ju provläsa minst någon av hans böcker! Ännu mer nyfiken är jag på de författare som nämnts i kommentarerna nedan, främst Margaret Atwood och Alice Munro.

Kulturella höjdpunkter oktober 2009

Så många intressanta pjäser som hade premiärer under oktober! Jag såg verkligen fram emot att gå på teater flera gånger under månaden. Men inte då! De flesta kvällarna var uppbokade långt i förväg, och två gånger fick jag vända i biljettluckan när pjäsen jag ville se var utsåld. Kanske får jag skylla mig själv som alltid köper biljetter i sista minuten. Jag tycker om att kunna bestämma mig samma dag (och spara hundra kronor på biljettpriset) men nu får jag börja köpa biljetter i förväg. Å ena sidan är jag glad för att folk blivit så teaterintresserade att husen blir utsålda. Å andra sidan blir jag riktigt ledsen för att jag inte fått se vad som händer på scenerna i höst. Jag hoppas på att det blir någon plats över för mig i bänkraderna framöver!

Bästa teater
Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan 4

Bästa bok
We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa konsert
Massive Attack

Bästa Nobelpristagare

Herta Müller!!!

Jag hoppas att ni andra haft en mer givande oktober! Berätta för mig, så jag blir inspirerad!