Det är så här Kristina Lugns pjäser är när de är som bäst. En (oftast) ensam berättarröst som talar, gestaltar och lever Kristina Lugns egensinniga språkvändningar. Programbladet citerar några guldkorn ur texten, vilket ökar min nyfikenhet. Men jag vill försäkra er om att varenda mening i pjäsen, varenda en, är gyllene. Nej, jag lovar, jag slölyssnar inte, jag har huvudet på skaft!
Anita Wall föreställer Karin Stiltje, en kvinna med ett namn och ett förflutet som påminner om författarinnan och regissören. Men hon har lämnat sitt liv som poet och tagit anställning på Folkhälsoinstitutet. Och hon är ensam, och olycklig och orolig för framtiden. Som en modern människa målar hon upp planer för att ta sig ur sin ensamhet, och det skall ske innan jul. Julen, en av de verkligt skärande plågsamma högtiderna för den som är ensam. Innan jul skall hon bli vän med alla i publiken. Bli förälskad i sin kollega Erik Broberg! Eller skriva en roman (som alla verkar göra nu för tiden), om Erik Broberg, delvis spännande som en deckare eller liknande en samtida stockholmsroman.
Sören Brunes scenografi är som alltid sparsam men med små detaljer som ger djup, och med stora, intresseväckande detaljer som kan dras fram när de behövs. Den nästan tomma scenen är den rätta bakgrunden för Anita Wall. Denna uttrycksfulla kvinna med sitt vackra ansikte har tjock svarta eyeliner som gör att ögonen kan se mörka och skrämmande ut under en rynkad panna. Hon är en perfekt budbärare för Kristina Lugns pjäs; utan ansträngning rör hon sig mellan glädje, drömmar, besvikelse, sorg och rädsla, och hanterar pjäsen lysande med rösten, ansiktet och hela kroppen. En kort timme kan rymma så mycket. Så mycket bra.
Länk till Teater Brunnsgatan Fyra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar