Efter Alexander Pusjkins novell Spader dam skrev Pjotr Tjajkovskij operan Spader dam, med egentillagda scener för att öka dramatiken. Jag minns att jag inte blev så förtjust i Tjajkovskijs Eugen Onegin när Kungliga Operan gav den för några år sedan, fastän jag älskar hans musik. Men nu visar det sig att Tjajkovskij kunde skriva operor jag tycker om, också. Den litet mystiska handlingen hjälper förstås till att skapa intresse, liksom de ryska känslostormarna i huvudpersonernas hjärtan.
Ryska? Nej, "tysk" kallar vännerna Herman ("German" på ryska), för han sitter ständigt vid spelbordet men spelar aldrig kort själv. Han är "tysk" och ekonomiskt sinnad, och jag tror att han inte vill satsa förrän han är säker på att vinna - eller säker på att inte förlora. På samma förhåller det sig nog med hans kärlek. Hans hjärta brinner för en ung kvinna han har sett, men fastän vännerna puffar honom till att lära känna kvinnan, säger han att han hellre aldrig ens vill veta hennes namn.
Jo, han talar med henne till sist, och hennes namn är Lisa. Det visar sig att hon är länkad till ett gammalt mysterium: hennes mormor grevinnan fick för länge sedan en hemlig kortkombination som gav henne en obegriplig tur vid spelbordet. Hermans passion för Lisa blandar sig med hans längtan efter storvinsten. Varken han själv eller vi åskådare vet nog vilken känsla som är starkast, men den osäkra, olyckliga Lisa ser bara kärleken hon själv får uppleva och tror att hon har mött sitt livs lycka. Hon slår upp förlovningen med den vänliga Furst Jeletzkij och ger sig hän åt Herman. Men hans hjärta är opålitligt, och till slut har han varken tur i kärlek eller spel.
Alla sångare är duktiga och hanterar sin musik väl, även om jag tycker att av huvudrollerna så låter Aleksandrs Antonenko (Herman) som bäst efter paus och Inessa Galante (Lisa) före paus. De vackraste insatserna tycker jag görs av flera av birollerna: Marcus Jupither som Greve Tomskij har en bullrande men skön röst, Gunda-Marie Bruce drillar vackert i en liten roll som Chloë, och Ingrid Tobiasson ger Grevinnan djup och känsla in i sista andetaget. Allra mest gladde jag mig åt Jesper Taubes innerliga, vackra baryton som Furst Jeletzkij, och åt Karolina Blixts rika, uttrycksfulla alt, speciellt i duetten med Lisa i första akten.
Uppsättningen är lång, och en del scener är litet mindre intressanta. Barnen och folksamlingarna som hoppar in och sjunger om vädret då och då i första akten gör inte heller något speciellt för atmosfären utan är mest överraskande. Men fastän operan håller på länge, tycker jag inte att den är för lång och heller inte tråkig. Den mestadels svartvita scenografin med rika men dämpade färger i damernas klänningar skapar en miljö av rörliga spelkort, vilket är en utmärkt inramning för det här sköna verket.
Länk till Kungliga Operans sida om Spader dam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar