The Well of Lost Plots av Jasper Fforde

Jasper Ffordes första roman, The Eyre Affair, var precis så rolig som jag trodde den skulle vara: ett detektiväventyr som utspelar sig delvis inuti boken Jane Eyre. I övrigt pågår handlingen i en fantastiskt litterärt universum, där våldsamma ungdomsgäng bildas efter vilken författare man håller på, och där Ffordes fantasifulla ordlekar ger precis alla detaljer en litterär anstrykning.
För att göra den parallella världen ännu mer spännande, kan levande människor ta sig in i litterära verk, och vice versa. Bokens (The Eyre Affair!) huvudperson Thursday Next, kommissarie i den litterära poliskåren, visar sig vara en naturbegåvning på att ta sig in i böcker utan hjälp av apparaten The Prose Portal, genom att bara läsa några rader.

Även uppföljaren, Lost in a Good Book, var rolig, men inte riktigt lika engagerande. Därför dröjde det ett par år innan jag plockade upp den tredje boken i serien om Thursday Next, The Well of Lost Plots. Den här gången lutade jag mig bara tillbaka och lät mig ryckas med i den litterära leken.

Bakgrundshistorien är en direkt fortsättning på de tidigare böckerna, och jag kom ihåg tillräckligt för att hänga med, trots att det gått några år. Till största delen har Thursday Next fullt upp med ett annat litterärt mysterium som måste lösas innan fler kända huvudpersoner tas av daga.

Den stora behållningen av boken är egentligen inte handlingen, utan alla fantasifulla detaljer. Vad sägs om Anger Management Counceling för alla figurer i Emily Brontës Svindlande Höjder? Att möta figurer ur världslitteraturen som beter sig som man förväntar sig - eller inte - är alltid kul. Miss Havisham från Dickens' Lysande utsikter är Thursday Nexts mentor, och Falstaff är samma rumlare som alltid.

Titeln The Well of Lost Plots är källarvåningarna till det 26-våningar höga biblioteket med alla skrivna böcker - en våning för varje bokstav i alfabetet. Hmm, 26 våningar? Var hamnar då Å-Ä-Ö, undrar jag? Jag ryser av glädje när Thursday tittar ut genom ett fönster i biblioteket, och bortom den täta djungeln ser det tyska bibliotekstornet... och ännu litet längre bort det italienska... För att inte tala om alla spännande ingredienser till oskrivna böcker som säljs, eller drar omkring på egen hand, på källarvåningarna.

Fforde talar om att skriva åtta böcker om hjältinnan Thursday Next. Hittills har han hunnit med Something Rotten och First Among Sequels, och under 2009 väntas boken One of our Thursdays is Missing komma ut. Därtill har han gjort utvikningar i domänen Nursery Crimes, vilket han lade ut ledtrådar till i The Well of Lost Plots och lät blomma ut helt i de två böckerna The Big Over Easy och The Fourth Bear. Fastän jag vanligtvis inte är intresserad av kriminalromaner, tänker jag läsa mer av både Thursday Next och Nursery Crimes-äventyren. Jasper Ffordes böcker är som smågodis för litteraturälskare!

Glengarry Glen Ross på Stadsteatern

Jag hatar David Mamet. En dag på jobbet bubblade det upp i mig så starkt att jag skrev in "I hate David Mamet" i sökmotorn, och fick upp en jättekul sida skriven av någon som kände som jag.

Jag gick ändå till Stadsteaterns uppsättning av Glengarry Glen Ross, en pjäs efter ett manus av Mamet. Historierna och replikerna som Mamet tänker ut är visserligen avskyvärt jobbiga, men allra sämst blir det när han regisserar själv, och det skulle han ju inte göra här.

Precis som jag tänkte så fick Mamets klumpiga scener bättre uttryck i händerna på regissören Alexander Öberg och de begåvade skådespelarna på Stockholms Stadsteater. De får liv i de mest tradiga monologerna, dialoger utan trovärdighet och irriterande snack mellan tre eller flera personer. Niklas Falk som Levene är njutbar i sina tidvis desperata utfall mot sin chef Williamsson (Lars Göran Persson). Köpa och sälja är vad allt handlar om; nästan vem som helst kan köpas till rätt pris. Ralph Carlsson är kusligt imponerande som Roma, som glider obehindrat mellan kompisprat man-till-man och professionellt säljsnack.

Glengarry Glen Ross på Stockholms Stadsteater var inte så dum. Synd att den fick så kort speltid. Men jag hatar fortfarande David Mamet.

Länk till Stadsteaterns sida om Glengarry Glen Ross

Julia Peirone och Ann Eringstam på Kulturhuset

Golden Me heter utställningen av Julia Peirones foton på Kulturhuset. Tonårstjejer försöker vara så tuffa, men de är ju så sårbara, hur ilskna de än ser ut! En stor tavla där Peirone har monterat en massa porträtt av enskilda flickor, ser ut som en armé i väntan på fight. Eller nej, mjukare än så, faktiskt. Längs en vägg sitter foton av en intim ägodel olika flickor har lämnat ifrån sig: hårsnoddar. Varje snodd har egen färg och form, olika grad av förslitning och olika många hårstrån ihopsnodda i en trasslig tuss. En diabildsapparat växlar fram bilder av flickor där de framträder som individer. Men det är för litet! Den lilla utställningsytan - varför fick inte flickorna ta större plats? Jag är litet besviken.

Länk till Julia Peirone på Kulturhuset


På en annan våning på Kulturhuset ställer Ann Eringstam ut glassiga foton i bildserien Story Line. "Too Good to be True" och "Before the Storm" visar leende, lyckliga människor i situationer som är så vackra att det nästan är löjligt. Små detaljer visar att det kommer att hända något som rubbar balansen. Men hey, vi är i en Hollywoodfilm, allt kommer att lösa sig på slutet! Tror jag i alla fall.

I bildserien Falling Down får vi se hjältarna från tänkta filmer i stora idolporträtt. De är smala och vackra, har perfekt hy, stora ögon, glänsande hår och snygga kläder - klart de är goda, det ser man ju på dem! Fast parat med fotona finns lika stora fotografier av skurkarna som "behövde" dödas. De personerna är små figurer mot en stor svart bakgrund. Man får titta riktigt noggrant för att se detaljerna som gör dem till individer. De syns inte lika väl som hjältarna.

Än en gång vill jag klaga litet: det är bra att bilderna hänger inom synhåll även för människor som inte vill betala inträde för en specialutställning. Men det är ändå inte schysst att hänga dem runt en rulltrappa. Även Ann Eringstams bilder borde ha fått ta större plats.

Länk till Ann Eringstam på Kulturhuset

Herr Jensen steigt aus av Jakob Hein

I en kort, snabbläst bok berättar Jakob Hein om Herr Jensen, som blir uppsagd från sitt jobb som brevbärare för att Posten skall kunna undvika fler uppsägningar. Motsägelsefulla omständigheter kantar Herr Jensens liv. I väntrummet på arbetsförmedlingen träffar Herr Jensen en man som tidigare varit källarmästare, men som förväntas en ny karriär efter en snabbkurs i logistik. Helt följdaktigt kastas Herr Jensen in på den menlösa kursen "Fit for Gastro".

Herr Jensen är nöjd med att bara leva sparsamt på sitt arbetslöshetsunderstöd och i övrigt inte behöva göra något alls hela dagen lång. Den gamla klichén "kasta ut TV:n genom fönstret", inklusive fyra videoapparater, hinns med. (Vem städar bort dem? Blir inte grannarna arga?) Från att ha varit tyst och inbunden, blir Herr Jensen en självgod besserwisser när han då och då träffar någon att tala med. Han börjar bete sig mer och mer irrationellt.

Är det en färd in i paranoia och sinnessjukdom Jakob Hein beskriver? Ja, det är det, men den är svår att ta på allvar när tonen är så putslustig hela tiden. Att huvudpersonen genomgående kallas Herr Jensen fastän han bara är i tjugoårsåldern är bara början. Nej, den här boken var inte mer än en bagatell.

Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu

Berättaren i Cărtărescus bok Orbitór. Vänster vinge börjar hemma i sitt pojkrum, en liten grabb som tittar ut på sin stad genom fönstret, som även speglar hans tunna kropp. Pojken kallas Mircea, precis som Marcel Proust låter sin berättare kallas Marcel. Men där Proust byggde en katedral med sin romansvit, väljer Cărtărescu att bygga en fjäril: vänster vinge, kroppen, höger vinge. Vänster vinge är förankrad i det förflutna.

Fjärilarna dyker upp ofta i berättelsen, och är ofta övernaturligt stora. Stora, färggranna vingar vecklas ut över förvånade betraktare, och även den köttiga kroppen med hoprullad snabel och fylld med nervtrådar tar sin plats. Ja, allehanda kryp, och kroppar som blir genomskinliga och blottar sitt innehåll, är två teman i boken som ständigt tvinnar sig runt och igenom varandra. Medicinkapslar innehåller smådjur, och till och med i ögonglobens vätska kan det dingla andra små kräk.

Jag tycker om berättelserna om människorna på Bukarests bakgator, och vad de kan stöta på under gatorna, i enorma utsmyckade salar med fantastiska, övernaturligt dimensionerade varelser. Det är inga hjältar utan vanliga små fattiga människor som får vara med om de här sagolika äventyren. Och om de har tur får de klättra tillbaka upp på marknivå och fortsätta med sina enahanda liv.

Men efterhand börjar det bli för mycket av alla fjärilar, pulserande transparent kött och mystiska visioner. Känslan av mirakel försvinner när de dyker upp på varje sida. Jag älskade Cărtărescus Nostalgia, en samling av noveller som innehöll liknande element, men med måtta och mer av en sammanhållande historia (historier). Jag har inte kunnat sluta tänka på de sagorna sedan jag läste dem i somras, och därför kommer jag att läsa nästa del, Kroppen, av Cărtărescus fjärilsbygge.

Ovidkommande fotnot

Omslaget till Orbitor. Vänster vinge har ett spännande mönster av rektanglar i ljus och skugga på omslaget. Av en slump såg jag mönstret igen idag, när jag läste ut Konserthusets gratistidning. De hade en kort artikel om husets arkitektur, närmare bestämt dess dörrar, och den illustrerades av samma bild som använts till omslaget. Aha!

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Nostalgia
Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge

Travesti

De ofrivilliga på bio

Varför gör man det man gör? Vem har sagt att det är bra eller kul? När man ser en grupp utifrån kan man ofta undra vad de håller på med. Speciellt om det är fest, och folk har druckit sprit och skall släppa loss och ha extra roligt.

Filmen De ofrivilliga visar scener ur flera parallella historier, som alla ger en anledning att ifrågasätta grupptrycket. De som är allra säkrast på sin sak är de som framstår som allra mest dumma:

Gubbarna på festen som envist upprepar att en raket som exploderar i ett öga i markhöjd inte gör skada. Grabbgänget som tycker att "leka bög" är ett skojigt skämt. Busschauffören som vägrar åka vidare tills någon har erkänt vem som pajade gardinstången inne på busstoaletten. Slöjdläraren och skvallerkärringarna i lärarrummet som tycker att det är OK att slå en bråkig elev. Och vem har egentligen sagt till småflickor att det är kul att klä sig slampigt, sno mammas sprit och bli fulla med folk som inte ställer upp när det gäller? Kalla mig tant, men för mig ser det bara jobbigt och tråkigt ut.

Scenerna får utveckla sig långsamt. Människorna pratar naturligt, i munnen på varandra. Kameran fokuserar nästan aldrig på ansiktet på dem som talar, utan de får stanna utanför rutan, eller på långt avstånd. Det är handlingen, inte personerna, som är viktig. Det är skönt och avslappnande att titta på, fast tidvis litet tråkigt. Några äldre personen på samma rad som jag på bion gick efter halva filmen.

Det finns ett ljus i mörkret. Den enda i filmen som står upp emot den kollektiva dumheten är den lilla spensliga lärarinnan. Hon vågar anmäla slöjdläraren för att ha slagit eleven. Det gör henne inte omtyckt bland de andra lärarna, men hon ger sig inte. Hon är inte stor och stark, hon har inget överskott av självförtroende. Hon snubblar på orden och stammar, men hon ger sig inte. Den lilla gnutta av mod hon har, den använder hon för att stå upp för rättvisan. Det är värt att komma ihåg.

Paradiset var här igår

Tills jag var tolv år levde jag i bostadsområdet Drömsta'n. De fyrkantiga 60-talslådorna av sten levde väl inte precis upp till sitt namn, men hade en massa gårdar och lekplatser för barn i min ålder. På baksidan av området, bakom ett stängsel och på andra sidan en trafikerad led fanns en överdimensionerad parkeringsplats. Där fanns plats för tjogtals med bilar, men det stod sällan fler än några stycken där.

Då och då upptogs hela parkeringsplatsen från hörn till hörn av ett kringresande tivoli. Jag visste aldrig när de skulle dyka upp, så under sommarmånaderna kunde jag drömma om det varje kväll och springa ut på morgonen för att se efter. Och när tivolit stod där - vilken syn! Färggranna karuseller, snurrande hjul på högkant, berg- och dalbanor med blinkande lampor, sockervadd, lotteristånd med vinst på varje lott! Alla andra dagar var parkeringsplatsen en stor, tom och tråkig asfaltsplätt. Och när tivolit dragit vidare, bara några rivna biljetter och godispapper som vittnade om vad som funnits där dagen innan. Var var nu all glädje och energi som varit packad i de kubikmetrarna luft?

För några år sedan bodde jag i Uppsala, och sneddade varje vintermorgon över Vaksala torg på väg mot stockholmståget. Så dags var staden lugn och tyst, och jag såg inte många andra människor. Under Stockholms Kulturhuvudstadsår 1998 spillde litet av konsten över till Uppsala. På Vaksala torg restes en hög slät bänk, liknande ett altare, med texten UTOPIA skrivet i guld.

En decembermorgon när jag gick till tåget var torget litet slarvigt städat efter marknaden dagen innan. Jag passerade UTOPIA och trädde in på torget, där det låg grankvistar, enstaka frukter och bär och nedtrampade blommor. Efter några steg gick jag förbi en platt prydnadssocka med ett stillsamt vintermotiv och texten JOY. Plötsligt fick jag en känsla av att jag hade missat något viktigt. Utopia, Joy och rester av en fest i överflöd. Kanske paradiset varit där dagen innan, fyllt hela torget med en gyllene glans, fyllt alla hjärtan med en evig tillfredsställelse. Kanske tagit med sig några utvalda tillbaka till himlen - vem skulle finnas kvar för att berätta det?