Kroppen är mittendelen av de tre böckerna i Orbitór-serien. Den utspelar sig till stora delar i Mirceas barndom - eller gör den det? I inledningen är vi tillbaka i pojkrummet i lägenheten vid Stefan cel Mare, där Mircea som alltid sitter med fötterna uppe på elementet och blickar ut över den inspirerande staden. Genom ett förstoringsglas kan han se en liten bladlus på en krukväxt på andra sidan gatan, och kan till och med se sin förfader sitta och flirta med damerna runt kafébordet ett halvt sekel tidigare. Den utvikningen följs av några andra som utspelar sig i förhistorian till Mirceas liv, och fragment av berättelser som dök upp redan i Orbitór: Vänster vinge. Men sedan är vi tillbaka hos lill-Mircea, och får vara med om en hel del av upplevelserna som sedan blev till gnistrande sagor i Nostalgia.
Mircea Cărtărescu beskriver hyreshuset och barnen så väl, att det känns som att jag vuxit upp med honom. I ett Rumänien med fattigdomen och diktaturen ständigt runt hörnet, känner man av smutsen i hörnen, de slitna trapphusen och den enahanda kosten. Och ändå växer en del episoder ut till berättelser större än livet. Mirceas mor väver mattor hemma, men istället för att följa mönstret hon fått från fabriken väver hon fritt ur sin egen fantasti. Och mönstret visar sig avslöja Amerikas raketprogram! Hon får i uppgift av väva vidare efter eget sinne, och när Securitate-männen kommer för att hämta verket har hon inifrån och utåt skapat en pulserande, tredimensionell struktur som kan strimlas i tunna blad och läsas som en text - boken som vi läser just nu!
Fler av episoderna avslöjar att Mirceas berättande har skapat boken man håller i handen, och kanske även läsaren och världen runt omkring? Det är spännande att se hur en holländsk tavla börjar smyga sig in i boken och de två världarna möts. Det är ofta som en överraskande rik värld kan hittas bakom en dörr i ett riktigt nedgånget slumkvarter. Nu får vi se att det går att gå från Bukarest direkt till Amsterdam, dit historien också förgrenar sig ut och tillbaka. Det är alltså inte bara Bukarest som är magiskt och har hemliga dörrar till enorma salar med enorma fjärilar och döda gudamänniskor i glaskupor? Det ger mig hopp om att hitta mirakel i min egen hemstad!
Mircea Cărtărescu skriver fantasifulla historier, med referenser till kroppsliga reaktioner på cellnivå och flera brutala, sorgliga inslag. Jag tycker om hans blandning av det fantastiska och det jordnära, men för de båda delar av Orbitór-serien jag har läst så önskar jag att de hade redigerats och blivit litet mer koncisa. Jag tycker om dem, men inte lika intensivt som jag älskar Cărtărescus Nostalgia.
Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Orbitór: Höger vinge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar