Travesti av Mircea Cărtărescu

Vi börjar i välbekanta trakter: i ett rum med utsikt över Ștefan cel Mare i Bukarest, staden med gamla imponerande byggnader som förfallit och övertagits av okända växt- och djurarter, och som utgör en så fruktbar omgivning till Mircea Cărtărescus berättelser. Den här gången går vår berättare tillbaka i minnet till en lägervecka i tonåren, när hela skolan och även klasser från andra skolor skjutsades ut till den gamla herrgården Budila för att sporta och umgås vid lägerelden. 

Hormonerna bubblar förstås och ungdomarna lägger ned mycket tid och energi för att förbereda sig för kvällarnas disko där de vill dansa och smekas med varandra. Vår berättare Victor har intellektuella ambitioner, håller sig för sig själv i pojkarnas sovsal och går inte ens ned till dansgolvet.

Jag slog mig ned på en bänk. Med den här kvällen skulle helvetet Budila vara över. Den förut så fruktade men nu lockande ensamheten skulle bli fullständig igen redan nästa dag. Jag skulle åter bli den som strövade omkring på ödetomter, på bortglömda gator, på folktomma, solstekta, dammiga torg, jag skulle åter gå i trappor i gamla hyreshus i ödsliga kvarter och få upptäcka nya märkliga statygrupper... Jag skulle återigen få en känsla av att ha varit där förut, av att allt hade någon djup symbolisk mening som uppenbarades för mig och ingen annan.

Många av oss känner nog igen oss i avståndstagandet från onödiga kompistjafs och hångel med slumpmässigt tillgängliga jämnåriga. Dock är vår berättare även i återblickarna från vuxen ålder litet väl nedlåtande mot sina medmänniskor. Pojkarna är redan förlorade i barnsliga småbråk eller pubertala oanständigheter. De flesta flickorna ser han på med en oroad blick, redan sörjande över att deras oskuldsfullhet kommer att förstöras av familjeliv och smutsas av sexualitet. Även i vuxen ålder finns madonna/hora-blicken kvar obearbetad: ögonblicket efter att han legat med en kvinna får han avsmak för henne.

Det finns ett trauma i Victors liv som triggades under Budila-vistelsen och av olika anledningar har legat kvar och grott i honom. Men det är svårt att känna sympati för den självupptagne poeten som till och med avfärdar de klasskamrater som verkar ha funnit paradiset och en oskuldsfulla kärleken.

Cărtărescus romaner har en tendens att växa till ett crescendo av ruttnande, plaskande, exploderande köttslighet i extrema, gotiska rum av marmor eller enorma innanmäten, där svårbegripliga scener följer på varandra. För egen del uppskattar jag mer de partier på vägen dit där upplösningen av verkligheten bara är i sin början: nymfstatyn i dammen som ändrar ansiktsuttryck eller försvinner, fönstren i den svängda trappan som visar spegelbilder av Victor i olika åldrar. Antydningarna om att en drömvärld existerar i den torra, banala vardagen.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge