Hur kan Wes Anderson bli ännu mer Wes Anderson än han redan är? Så mycket att han och hans publik nästan imploderar av tillbakahållen glädje? Vi placerar oss i ett diffust sextiotal med kläder och miljöer i tidstypisk stil, detaljrik och färgglad men ändå proper. Vi befinner oss i den franska småstaden Ennui-sur-Blasé som trots att den tycks avskild från resten av världen hyser ett tungt säkerhetsfängelse för våldsamma galningar, studenter som planerar uppror på caféet Sans Blague, och en divers grupp av kriminella stor nog att utföra en intrikat kidnappning.
Till råga på allt: staden Ennui bevakas av utvalda stjärnreportrar som skriver långa reportage för tidskriften The French Dispatch vilken ges ut i en annan till synes obemärkt stad, Libery i Kansas. När skribenterna lämnar in artiklar som är tusentals ord för långa väljer chefredaktören och grundaren Arthur Howitzer Jr. att stryka reklamsidor och köpa mer papper. Ack, är vi inte många som skulle vilja leva i den världen?
Ibland vore det nog ändå bra att gå fram med saxen. Filmen The French Dispatch gestaltar artiklarna i det allra sista numret med samma namn, framställda just som de händer och just som de kommer att presenteras i tidskriften. Två av historierna är dock litet väl långa: den om den fängslade målaren vars verk förbluffade hela världen, och den om studenternas revolt mot samhället. Därför är det gott att första och sista kapitlet i sagan är riktigt bra på olika sätt.
Herbsaint Sazeracs rundtur på cykel genom staden presenterar Ennui-sur-Blasé och dess invånare just så charmigt som man önskar sig av en fransk stad, och så extra underfundigt för att vi får se affärsnamn och namnskyltar med övertydliga franska beteckningar i Wes Andersons noggrant planerade dockskåpsinteriörer. I rollerna ser vi återkommande favoriter som Ed Norton, Tilda Swinton och Owen Wilson, och även unga nytända stjärnor som Timothée Chalamet. Sista kapitlet med sin vågade kidnappning blir en rafflande historia med så mycket action att den bitvis måste gestaltas som tecknad film. Men den har också plats för några ögonblick av äkta vemod, fint gestaltat av Jeffrey Wright.
Egentligen är inte Wes Andersons värld lyckligare än vår, för under de glättiga färgerna och väl koordinerade scenerna finns sorger, död och till och med mord, men en perfekt replik i en snygg och ordentlig utstyrsel gör livet lättare att bära.
1 kommentar:
Med sina scener som är detaljrika välkomponerade hela tavlor så är Wes Anderson här väldigt mycket lik Roy Andersson. Och Frankrike är ju mycket Frankrike.
Skicka en kommentar