The Mandalorian

 Om du har ett pris på ditt huvud, vill du gömma dig på en plats där inte så många kan se dig och känna igen dig. Så det är ofta till glesbefolkade planeter som prisjägaren får bege sig för att söka sitt byte, hjälpt av en mackapär som pejlar in den eftersökte på något oförklarligt sätt. Vi följer huvudpersonen, the Mandalorian, på uppdrag på en isplanet och tillbaka till sin uppdragsmäklare, Greef Tarka. 

I en galax långt, långt borta är de flesta intelligenta livsformerna ungefär lika stora som människor och humanoida med varierande hudfärger och iblande extra lemmar. Men en del kan se väldigt annorlunda ut, som the Mandalorians nästa byte: tre äpplen hög, med stora ögon och öron och fortfarande en baby, trots sina femtio år. Det lilla söta barnet är mycket eftertraktat av uppdragsgivarna, men vår (förste) huvudperson får en dålig känsla om vad som skall göras med barnet, bryter prisjägarkoden och skyddar istället sitt senaste byte, vilket placerar dem båda två i siktet för det omskakade men inte helt sönderbrutna Rymdimperiet. 

The Mandalorian är dock bunden av en ännu starkare hederskodex, den som följs av de numera nästan utplånade Mandalorianerna, och nu är det hans uppdrag att föra barnet till dem hos vilka det hör hemma. Vägen dit, ja bara sökandet efter information om målet, är kantad av äventyr på olika planeter, där the Mandalorian möter gamla fiender och också skaffar sig nya, pålitliga vänner. 

Det är både litet av fusk, men också efterlängtat och välkommet, att låta TV-serien The Mandalorian använda sig av kända element från Star Wars-filmerna. Det blir flera nedslag på Tatooine, barnet ifråga är en ännu gulligare variant av den kloke Yoda, och mandalorianernas ytterst tåliga rustning för tankarna till Boba Fett som var mångas favorit. Och det är roligt när Jawas dyker upp, och när man får veta mer om Tuskens livsstil. Och de nya ansiktena gör ett bestående intryck i både handling och ord, inte minst den gruffe Kuiil. I andra säsongen lutar sig serien ännu mer på karaktärer från såväl filmerna som andra serier som ingår i Star Wars-kanon. 

Ludwing Göranssons välkomponerade musik understryker känslan av western i rymden, när vi gång på gång ser revolvermän i ökenlandskap skjuta och ducka för kulor. Riktigt snyggt och trovärdigt är det när den blixtsnabba prisjägardroiden IG-11 faktiskt kan hålla uppsikt och besvara skottlossning i 360 grader under beskjutning från alla håll.

Det är fascinerande hur man som tittare i avsnitt efter avsnitt kan sitta och peka ut logiska luckor, skaka på huvudet åt hur Stormtroopers faller som bowlingkäglor av ett enda skott eller slag, och ändå tycka att The Mandalorian är en riktigt bra serie. Det beror förstås på de gedigna huvud- och birollerna, historierna och traditionerna som nystas fram bit för bit, de imponerande och genomtänkta scenerierna och den sköna igenkänningsfaktorn. Det kan bli svårt men också riktigt bra att följa upp de två lyckande säsongerna med en trejde.