måndag 3 juli 2023

How High We Go In The Dark av Sequoia Nagamatsu

Den här pandemin är värre. Först är det barnen som smittas, och symptomen är fruktansvärda. Kroppsceller av fel sort börjar utvecklas i organen: leverceller i hjärtat, hjärnceller i lungorna, litet huller om buller och olika för olika människor. Sökandet efter ett botemedel är intensivt men de miljontals människor som dör betyder att döden hamnar i fokus i allas liv, inte undansmusslat som nu, och det ger upphov till företeelser som Euthanasia Park och Elegy Hotel. Människorna vi följer i Sequoia Nagamatsus bok är redan litet stukade av livet och försöker finna gemenskap på nya sätt under de underliga omständigheterna.

Berättelserna i boken How High We Go In The Dark skiljer sig ganska mycket åt i innehåll, men vi märker snart att samma människor återkommer, från periferin in till fokus eller vice versa. I de första kapitlen speglar de yttre förhållandena huvudpersonernas egna liv; vi möter ett par vilsna söner eller fäder som tappat kontakten med sina familjer och lägger sin omsorg på varelserna de möter på sina arbeten, de viktiga nya arbeten som skapats av den världsvida pandemin. I den första novellen har en man rest till en forskningsstation i Sibirien där hans dotter Clara, strax efter att hon fann en begravningsplats där någon annans dotter tycks ha begravts med en kärlek och omsorg som känns verklig ännu 30 000 år senare.

Det var just därifrån som det nya viruset frigjordes och spred sig över hela världen genom vattendragen. Några detaljer i grottan tycks ha icke-jordiskt ursprung, eller är det bara vi nutidsmänniskor som underskattar Neanderthalarna? Senare kapitel plockar upp de spännande pusselbitarna och lägger till några fler, särskilt den poetiska och litet kusliga berättelsen Through The Garden Of Memory.

Även om jag tycker om att de övernaturliga/utomjordiska inslagen smygs in mitt i den mänskliga vardagen, och att de inte alla handlar om samma saker, blir det efter hand spretigt med hur de pekar åt så många olika håll. Telepati, kosmologi, rymdresor... även om det sista kapitlet faktiskt binder samman (nästan) allt som boken har tagit upp, önskar jag att Sequoia Nagamatsu hade sparat några av sina idéer till sina nästa böcker. Och jag vill gärna läsa mer av honom, för han har god känsla både för det fantastiska och det vardagliga, mänskliga.

Inga kommentarer: