The City in the Middle of the Night av Charlie Jane Anders

Planeten som människorna landade på fick heta January, kanske för att den likt guden Janus har två ansikten. Det ena är alltid vänt mot solen och för hett att leva på, på det andra, det vänt mot natten, går det att överleva. Staden Xiosphant är placerad strax intill solgränsen och använder sig av speglat ljus för att skapa dag och natt, men också av utegångsförbud, stränga regler och hårda straff.

Det finns en annan stad, Argelo, längre in i mörkret och med ett friare liv, men också maffialiknande styre och nedskjutningar på öppen gata. Mellan städer rör sig ett smugglarband - det är förbjudet att föra in saker till Xiosphant.

Den unga studenten Sophie blir felaktigt anklagad för stöld; hon upptäcks och straffas nästan direkt genom att kastas utanför stadens portar. Men istället för att gå under möter hon en av planetens urinvånare, räddas och börjar förstå de underliga varelserna som människorna har jagat ända sedan de landade.

Kapitlen växlar mellan att fokusera på Sophie och på Mouth, en i det hårda smugglargänget. Mouth är den enda överlevande av ett resandefolk, the Citizens. En av de mest intressanta trådarna i berättelsen är Mouths sökande efter ett sätt att få anknytning till sitt förflutna, en känslomässig resa som rör sig mellan både djup och distans.

The City in the Middle of the Night är nästan femhundra sidor lång, och tyvärr är den i mina ögon klumpigt berättad. Alltför mycket framförs i dialoger där personerna definierar varandra eller överdrivet ingående redogör för vad de sade eller kände tidigare, och miljöbeskrivningarna ger mig inte den känsla för platsen som jag gissar att Anders tänkt sig. Ofta beskrivs grupperna så att vi skall förstå att de är Riktigt Sköna Kompisgäng, men fast vi får veta deras motiveringar och känslor i detalj är karaktärsutvecklingen inte konsekvent. Låt mig illustrera med ett citat, som ändå inte hör till de värsta, från en kaféägare:

We've been lucky enough to get a lot of students coming in here lately. I always treat them right. Students have the most interesting conversations, you know, Professor. Reminds me of when I used to live on the road, and we'd have all sorts of deep introspective when we were miles from anywhere, with nothing but sky in all directions. A man starts to feel his true size against the vastness of the universe. You know?

Jag skulle vilja säga Show, don't tell till författaren på varje sida, men det är för sent. Dock ser jag på recensionerna att andra läsare älskar boken och tycker att den talar till dem, så det kan man ju vara glad för.

Fler böcker av Charlie Jane Anders:
All the Birds in the Sky