De stora bilderna som hänger på väggarna i Kulturhusets översta galleri är gryniga bilder av en kornig verklighet: trottoarer med sprickor, skeva väggar, färg som börjar flagna. Människorna (och djuren) som lever i brasilianska Pelourinho är lika slitna de: många har grova ärr på den nakna huden, och leendena är trötta (men ändå inte hopplösa). I en videosekvens står en halvnaken man och smeker en halvnaken kvinnas bröst framför några skrattande barn. Hur långt skall de gå. med några fnittrande skolflickor strax intill? Jag inbillar mig inte att sex alltid är mjukt och fint, men det som de två har ser lika förfallet ut som rucklet de står i. Känslan förstärks av de andra fotona i serien: i det heta klimatet går människorna i minimala klädesplagg, och inför kameran är de ofta ostentativt nakna och trött flirtiga mot kameran.
Ett avdelat rum är bara upplyst av lågt hängande glödlampor. De lyser upp ansamlingar av spegelskärvor och bilder rivna ur tidningar, och det spelas vacker (och sorglig) musik. Jag tycker om idén, men har inte ro eller intresse att stanna och fördjupa mig i vad meningen är.
I en annan avdelning spelas annan vacker musik medan tre stora videoprojektioner långsamt växlar bild. Framför projektionsväggen står metallskrot som flyter samman med bilderna. Jag sjunker ned i sofforna och sitter kvar ett tag. Det är skräp, det är trasigt, men det är så som livet går vidare.
Länk till Kulturhusets sida om Miguel Rio Branco
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar