torsdag 9 juli 2009

Mitt namn är röd av Orhan Pamuk

Efter flera års längtan får jag äntligen läsa den enda "färg-boken" av Orhan Pamuk som jag inte läst än. Jag tycker speciellt mycket om historier där berättarrösten växlar mellan de olika karaktärerna, och det är precis så som den här boken är uppbyggd. I varje rubrik presenterar sig den tillfällige berättaren, och det börjar extra spännande med kapitlet "Jag är ett lik". En man har mördats, han mördades för några dagar sedan, och på några sidor berättar han vad som hände, om sitt liv, och vad han längtar tillbaka till.

Längre fram tar mannen som dödade honom till orda, under rubriken "Jag kommer att bli känd som mördare". De båda talar om en konflikt inom miniatyrmålarnas skara, en konflikt som gäller att några av dem börjat ta intryck av de frankiska målarnas stil. Jag måste erkänna att jag är litet förvirrad i början, men efter några kapitel börjar historien ta form.

Det är naturligtvis inget förbiseende av Pamuk att sympatierna och motsättningarna mellan "det nya" och "det gamla" (eller det österländska och det västerländska) är blandade mellan och inom alla människor i berättelsen. Det är ett tema som han behandlar grundligt och fascinerande i många av sina böcker, såsom Den vita borgen och Det nya livet. Nostalgin för det gamla, inhemska, och kvaliteten hos det behandlas inkännande och intresseväckande. Men även kvaliteten och dragningskraften hos det nya, utländska läggs fram, och de båda ståndpunkterna tvinnas kring varandra så att man förstår att det inte är en motsättning mellan gott och ont, utan mycket mer komplicerat än så.

Miniatyrmålarna får stort utrymme för att förklara skönheten i de enskilda bilder de håller på med; kompositionen, förtrogenheten med de tidigare mästarna, och framför allt den stiliserade framställningen som skall representera en bild som inte avbildar verkligheten, utan hur varje föremål ser ut i Allahs ögon. De personporträtt målade i frankisk stil som man sett eller hört talas om är hädiska och vulgära på mer än ett sätt; för att de sätter en människa eller kanske till och med en hund i centrum och gör den till bildens medelpunkt, och för att de visar föremål och personer på samma sätt som vem som helst på gatan kan se dem.

Samtidigt märks en stor fascination för den frankiska stilen. Dels skulle det tillåta de enskilda målarna att utveckla sin egen stil, bli kända och ihågkomna för sitt eget namn istället för hur väl de kunnat kopiera gamla mästare. Dels hör vi i många kortare berättelser hur paschor och sultaner genom tiderna övertalat miniatyrmålare att måla in sina ansikten på hjältarna i de klassiska sagorna, så det är inget nytt att människor längtat efter att få odödliggöra sig själva med porträttlika avbildningar.

Målarna känner alla på sig att deras rena, stiliserade målningar kommer att bli omoderna och glömmas bort till förmån för den frankiska stilen, men de befinner sig i olika stadier av förnekelse eller motstånd. Dessutom är de medvetna om att alla vackra bilder de lagt ned dagar och månader på är förgängliga, så som mäster Osman förklarar här:

... Likgiltigheten, tiden och katastrofen kommer att förstöra våra konstverk. ... Glupska, skamlösa möss kommer att gnaga sönder dessa sidor; termiter, maskar och tusentals olika insekter kommer att förstöra våra handskrifter. Inbindningar kommer att vittra sönder och sidor att falla ut. Kvinnor som tänder spiseln, tjuvar, likgiltiga tjänare och barn kommer tanklöst att riva ut sidor och bilder. Barn till prinsar kommer att förstöra illustrationerna med sina leksakspennor. De kommer att svärta ned figurernas ögon, använda sidorna för att snyta sig i och rita i marginalerna med svart bläck. ...

Så här långt har jag hunnit berätta utan att nämna huvudpersonerna, Kara och Shekure och deras komplicerade kärlekshistoria! Kara har varit borta från Istanbul i tolv år, men har hållit sin ungdomliga förälskelse i kusinen Shekure vid liv hela tiden. Shekure som nu är änka med två små söner vill inte och kan inte älska honom och gifta sig med honom utan att det skapar nya problem för henne och pojkarna. Deras kärleksförvecklingar står ibland för rara, komiska inslag i berättelsen, och ibland för allvarliga situationer av hot och olycka som flätas in i det större mysteriet med den mördade miniatyrmålaren. Än en gång ett kriminalfall, alltså, och jag som säger att jag inte gillar deckare! Men åter igen; det är en spännande och välskriven historia, och mordgåtan engagerar mig verkligen. Jag blir också riktigt intresserad av att fördjupa mig i hur de noggrant målade bilderna ser ut. Fantasin hjälper mig en bit, och med Orhan Pamuks kärleksfulla beskrivningar i bakhuvudet skall jag nog ha tålamodet att sätta mig in i bildernas historia.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Oskuldens museum

1 kommentar:

Glamourbibliotekaren sa...

Jeg gleder meg til å lese den! Fikk den i gave i vinter.