tisdag 9 november 2010

Mary Kelly på Moderna Muséet

Med sitt omfattande verk Post-Partum Document på 1970-talet tog Mary Kelly något av det mest privata, minnen och anteckningar om hennes nyfödde son och hans tillväxt, och visade i stor detalj upp tillväxtkurvor, autentiska bajsfläckar och notationer om hans ordförråd, som om hon vore antropolog och dokumenterade viktiga upptäckter. Det var nytänkande och modigt då.

Vid det här laget har konstvärlden kommit ikapp Post-Partum Document och rusat förbi det med hästlängder. Att visa upp personliga detaljer, hur intima som helst, är numera legio. Och som man märker i Modernautställningen 2010 så är det många konstnärer som vill ge vetenskaplig status åt sina verk genom att visa upp artefakter och autentiska dokument i mängd. Efter det är det svårt att engagera sig i Post-Partum Document, som nu visas på Moderna Muséet. Kanske är det inte heller meningen att man skall läsa varje anteckning så noggrant, utan snarare göra nedslag här och där och låta helhetsintrycket av verket vara det viktiga. Men i det fallet hjälper inte hängningen av de separata små lådorna/tavlorna; de är utplacerade på rad i ögonhöjd i en stor sal. Man måste gå nära för att se och läsa, och man behöver gå längs raden längs hela rummet för att inte distraheras av verket i mitten av salen.

Mary Kelly, Multi-Story House (2007)

I mitten av salen står Multi-Story House (2007). Det är ett litet trähus, stort som en lekstuga, med paneler av glas. Panelerna är täckta med vitt ludd och i luddet är meningar utskurna med vacker handstil. Orden kommer från kvinnor från hela världen som berättar händelser som varit viktiga för dem när de funnit sina identiteter som feminister. Det är inbjudande och vackert, och jag tycker om ljuset och värmen som vänligt lockar en att kliva in i huset och bli en av alla kvinnorna.

På liknande sätt men med helt annan stämning har Mary Kelly stansat ut en berättelse om överlevnad i ett enkelt bombskydd (Habitus, 2010). De uthuggna orden kan läsas i spegeln på golvet under bombskyddet. Man får böja sig fram för att läsa meningarna. Man behöver inte krypa in i bombskyddet, men när man lutar sig ned och läser orden i spegeln känns det som att man är på väg. I en lång, ringlande rad av tavlor berättas The Ballad of Kastriot Rexhepi (2001), om en liten pojke som alla sidor använde sig av som propaganda under Balkankriget. Det är en gripande historia, men är det verkligen ett konstverk, och är det verkligen Mary Kellys konstverk bara för att hon har skrivit det i tvättmaskinsludd?

Mary Kelly har skapat konst som varit banbrytande personlig, eller som använt sig av bildspråket från reklamtavlorna som omger oss. Den här utställningen lyckas inte visa hennes storhet eller väcka intresse för mer. Det är synd, för hon har gjort mycket bra och kommer säkert att skapa mer tänkvärd konst i framtiden.

Länk till Moderna Muséets sida om Mary Kelly

Inga kommentarer: