Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 1

Jag gör inte anspråk på att känna till Indien, vare sig tradition och kultur eller det framväxande moderna samhället, mer än ytligt. Så när jag går in på utställningen Samtidigt blir jag förbryllad och känner att jag måste ha en kritisk blick. Ett av de första utställningsrummen har temat (och den icke-fungerande webbadressen) arrangeyourownmarriage.com. Där beskrivs traditioner för kvinnor att locka män till kärlek, och spännande ritualer för bröllopsnatten. Rummet är inrett i varma, inbjudande färger och i hyllor ligger ovanliga attrapper att användas av brudparet. Är det sant, det som beskrivs? Om ritualerna fortfarande utförs, görs det på allvar eller med glimten i ögat? Så okunnig om indiska förhållanden som jag är, har jag ingen chans att avgöra vilket.

Femton samtida indiska konstnärer finns med på utställningen i Kulturhuset. Jag skulle inte kunna ta in allt på en gång, så jag väljer ut några av verken som ser mest intressanta ut och lovar mig själv att komma tillbaka och se resten en annan gång.

Gigi Scaria visar en film tagen från en moské i Delhi som sveper runt, runt och panorerar över staden. Filmen går från svartvitt till färg, och från enkla hus till nyare, moderna. Byggnader zoomas in så att det ser ut som att staden växer. Verket heter Panic City, men panik är inget jag får av växande städer, tvärtom! Vi ser ju inte gatorna eller någon ström av springande människor, så jag tycker snarare att filmen är sövande harmonisk.

Fotoserien Trash av Vivan Sundaram är bilder av insamlat skräp. Men så vackert uppställt som de små burkarna och behållarna är, så ser man att de bara är ett snäpp från när de var nya, åtråvärda produkter. Kan man inte använda dem igen? I alla fall bildar de fascinerande mini-landskap i vitt eller en massa färger.

Jag tycker mycket om Anita Khemkas självporträtt i situationer där hon väntar. Förr kände jag mig alltid ensam och bortglömd när jag stod och väntade på någon, och undrade om de som gick förbi tyckte synd om mig. Så onödigt av mig. Det står alltid människor och väntar någonstans. Amita Khemka ser neutral, trött och kanske litet orolig ut på sina självporträtt. På en av bilderna rinner en tår nedför hennes kind. När hon ser så där trött ut är det en känsla jag känner igen. Hur länge behöver jag vara på det här stället, bland människor som inte bryr sig om mig, när det inte är här och med er jag vill vara?

Space In-Between, Bharat Sikka

Riktigt mycket tycker jag om Space In-Between, Bharat Sikkas foton av folktomma platser omkring Delhi och mindre städer. Stämningen är lika tilltalande ödslig som i flera av Lars Tunbjörks foton. Det är inga platser man söker upp, snarare sådana man åker igenom snabbt. Men kanske är de platser man ser varje dag och funderar på. En tunnelbanestation, en tom yta under en bro och plastskräp som någon kastat, det finns i Sverige, det finns i Indien och i många andra länder. Det är inte det vackraste som finns, men det finns. Jag vet inte varför, men jag blir lugn av att titta på sådana mellan-ställen, och veta att någon har fotograferat dem så att de finns kvar.

Länk till Kulturhusets sida om Samtidigt