Cindy Sherman på Louisiana

När jag läste att Louisiana visar en utställning med Cindy Shermans verk, blev jag så glad att jag hoppade upp och ned och tjöt av glädje. Jag har beundrat henne så länge, så mycket att jag känt vördnad när jag sett hennes fotografier på andra utställningar.

Utställningen på Louisiana visar 250 verk ur hennes viktigaste perioder. Informationen till varje serie av fotografier var bra, men jag var glad att jag hade läst på och visste mer om bakgrunden och historien till dem. Cindy Sherman har använt sig själv som modell för fotografier som synliggör betraktaren lika mycket som motivet. Med sitt anonyma ansikte och väl uttänkt makeup och klädsel, kan hon variera sitt utseende så mycket att det aldrig är hennes egen personlighet som står i fokus.

En tidig serie är inspirerad av människor hon sett på bussen. Plugghästar med skolböcker, tuffa flickor, partytjejer i 20-årsåldern, även manspersoner. Det intressanta är att hon inte bara gör en plugghäst, en partytjej, en gammal tant. Varje liten plugghästtjej har olika kläder, kroppsspråk, ansiktsuttryck. De är egna personer liv och historia även utanför fotot.

Den nästa serien Untitled Film Stills utgjorde hennes genombrott. Den kommer först på senare plats i utställningsrummet, vilket jag tycker är synd. Den kronologiska utvecklingen av motiven är viktig, och ger också en väg in i Shermans ytligt sett mer svårlästa, senare verk.

I Untitled Film Stills är det ännu tydligare att en historia pågår före och efter att fotot tas. Bilderna är av kvinnor uppklädda för en roll, i specifika scenarier. De ser ut att vara tagna ur filmer, men det går inte att sätta fingret på om det är en rollfigur i en film man sett, eller om filmen ens existerar. Något i varje bild är litet skevt; fotot är litet för nära beskuret, omgivningen är litet för inscenerad, Kvinnans hållning är litet fel. Det gör det så tydligt att vi tittar på något som är regisserat av någon annan för att skapa ett intryck. Vem är regissören, vad vill han/hon uttrycka, hur tas det emot? Och personerna som används som skådespelare, vad vet de om sin roll och är de villiga deltagare i illusionen? Den stora mängden av Untitled Film Stills i utställningen, inklusive de efterföljande Rear-Screen Projections är överväldigande. Vart och ett innehåller så mycket spänning att de är värda att begrunda ett och ett under en längre tid, och låta fantasin associera fritt.

Den följande serien med horisontella bilder, Centerfolds, tar illusionsskapandet ett steg längre. Formatet på bilden och motivets position gör att rollfiguren ser mer utsatt ut. Lägg till att motiven blivit mer dramatiska, och betraktaren kan inte längre vara en oskyldig åskådare.

Därefter kommer fotoserier (Pink Robes och Color Tests) som visar upp människor, snarare än filmer. Men även de människorna har inscenerat sina liv, genom de kläder de köper, genom de jobb och hobbies som gör att de behöver skaffa de kläder de har. Vad har varit egen drivkraft och vad har varit tvång eller nödvändighet? Hur fritt väljer vi våra liv?

De två serierna med modekläder är två steg närmare det motbjudande som tar större plats i de senare serierna. Den första, gjord i samarbete med klädkedjeägaren Dianne B, visar dyra modekläder på kvinnor som är väldigt olika de vanliga, vackra modellerna i tidningar och på catwalken. Svettiga, rufsiga i håret, glada och galna, istället för svala, likgiltiga och överjordiskt vackra. Den andra serien, med ännu dyrare kläder och högre pretentioner från uppdragsgivarens sida, visar människor som designers nog helst inte skulle vilja se i sina kläder. Slarviga, sjuka, skadade, småfeta, fula och kanske sinnessjuka.

Det känns naturligt, när Sherman blottlagt hur hela världen är en scen och vi alla mer eller mindre klär upp oss för den, att gå vidare och undersöka det som är icke önskvärt, fult och till och med äckligt och skrämmande. Först genom att låta det farliga ur kända sagor ta form, dock inte utan humor, därefter i fotografier som representerar personliga katastrofer eller resultaten av inbördeskrig. Där blir det tydligt hur människor är bräckliga, utlämnade till varandra och ständigt riskerar att utnyttjas och skadas. Det blir inte mindre tydligt av att Sherman nu använder dockor och proteser för sina motiv. En del av fotografierna med sexuellt innehåll visar en tillgänglig (dock-) kropp i en fin grästuva under en buske; människokroppen och naturen, de finns alltid där att utnyttja för den som har tillfälle och saknar skrupler.

Jag måste erkänna att jag inte har kunnat tänka igenom och ta till mig bildserierna om clowner och approprieringen av klassiska konstverk. Speciellt det senare tycker jag är en bra idé och något jag skulle vilja fundera över närmare. Men när jag kommit fram till dem i mitt tittande har jag oftast varit överväldigad av de tidigare verken, som dessutom har känts mer intressanta än de här serierna.

Louisiana visar också Cindy Shermans film Office Killer, som jag bara hann se första halvan av. Den var bitvis rolig, men jag tycker annars att Shermans styrka ligger i att främst bara antyda, och därtill låta betraktarens fantasi fylla ut scenen. Hon lyckas berätta så mycket med så små medel, att en helt genomförd film, med rörliga rollfigurer och en möjligtvis sammanhängade historia bara kan bli ett steg bakåt.

Sammanfattningsvis är jag ännu mer imponerad av Cindy Sherman än jag redan var. Fastän hennes utveckling är spännande, fascinerar fortfarande de tidigare verken, och är värda att tänka igenom många gånger till. Jag längtar efter att se Shermans nästa steg, och hoppas att jag inte behöver vänta länge till.