tisdag 2 mars 2010

Lee Lozano på Moderna Muséet

Ah, sextiotalet! Playboy Magazine fotograferade nakna kvinnokroppar. Experimenterande konstnärer målade nakna kvinnokroppar. Som om inte konstnärer målat nakna kvinnor i hundratals år... Även Lee Lozano målade nakna kroppar, eller snarare kroppsdelar i olika kombinationer. En erigerad manslem, ett par pigga bröst, öron och små flygplan med starka konturer och färger.


Jag tycker att Lozano elegant visar hur könsdelar blivit till byggbitar att använda sig av - om det är bra eller dåligt skriver hon oss inte på näsan. En del av bilderna ser ut att vara tecknade med kraftig energi, kanske ilska, men de har ändå vackra proportioner och placeringar av färgfälten. De vridna kroppsdelarna ser inte våldsamma eller plågsamma ut.

Bilderna av genitalier som verktyg kanske naturligt gav steget till geometriska tavlor och närbilder av borrstycken och skruvar. De monokromatiska tavlorna är skurna i trianglar och sammansatta igen, och målade så att penseldragen skapar raka linjer. Tavlorna av skruvgängor är jättestora och målade i noggrann grafisk detalj. Lozano börjar skapa verk efter vetenskapliga utgångspunkter (ökande perioder av sinusvågor), och det ger intressanta resultat.

Efter några år övergick Lee Lozano till att skapa installationer, Language Pieces. Inte spontana utbrott av kreativitet utan åter igen noggrant planerade händelser, men eftersom de inblandade inte kände till sin medverkan gjorde slumpen att utfallet inte kunde förutses. Jag stod i några minuter och läste planeringen och resultatet av ett "verk" där Lozano förvarade pengar i en burk och erbjöd besökare att ta vad de ville. Hennes lakoniska anteckningar om vem som tar hur mycket, någon som lägger i pengar och flera personer som vägrar att ta något är mycket underhållande.

Men även om man lägger ned tid på att läsa om verken och dess utförande, känns det som att man missade det viktigaste. De små bokstäverna på de små papperslapparna kan inte sammanfatta något som hände under flera dagar. Jag tycker om Lozanos idé att skapa speciella upplevelser för några personer, men eftersom det av naturliga skäl mest blev för hennes närmaste vänner, så blir det inte allmängiltigt. Det tycker jag är synd. Jag vill inte bara få smulorna av det som blir över! Men jag vill inte klaga; Lee Lozanos Language Pieces och, tyvärr, hennes Dropout Piece där hon lämnar konstvärlden, är intressanta, liksom allt hon skapade innan det. Utställningen rekommenderas!

Länk till Moderna Muséets sida om Lee Lozano

2 kommentarer:

Hermia sa...

Din text sprider en del ljus över utställningen som jag just när jag var där hade svårt att ta till mig. Det är lätt att nästan överdosera konstintaget under Stockholmsbesöken och Lozano hade behövt mer egentid.

Jenny B sa...

Hermia, vad bra att min text kan hjälpa till! Jag vet hur det känns med överdosering. Här kunde jag ta fasta på några saker som slog mig och se en form av utveckling. Hon var intressant!