Det är bra för att vara sant, tänker jag i början. Systrarna på scenen öppnar sitt hem för oss och sina gäster på den inledande studentskivan. Människorna pratar öppet och naturligt, och deras inbördes förhållanden klarnar snart. Och systrarna, ja även brodern Andreas (Sven-Erik Ahlström), är ju så välklädda, blonda och vackra! Kan det hålla hela vägen? Jag är först rädd att det skall bli för enkelt och onyanserat, men det behöver jag inte vara. Moderniseringen och förflyttningen till svensk landsbygd är ett genidrag.
Syskonen Sohlman har bott i en norrländsk regementsstad i flera år. Systrarna talar alltid om att flytta tillbaka till Stockholm, men både Andreas och mellansystern Maja (Helena af Sandeberg) är bundna till småstaden av sina respektive makar. Maja gifte sig vid 18 års ålder med sin gymnasielärare, träbocken Fredrik Kulin (Jan Mybrand). Andreas är kär i Natalie (Frida Hallgren), som går från att känna sig som en klumpeduns i familjen till att styra och ställa, och ta över hushållet mer och mer.
Även jag har bott i en liten stad och längtat till Stockholm, även jag har varit nedlåtande mot småstadsbor utan andra önskningar i livet än att äta, dricka, sova och föröka sig. Men familjen Sohlman är litet väl stolt över sin förfining i den kulturlösa byn, och lokalbefolkningen (Natalie och Fredrik) får vara vulgära och förstöra stämningen med olämpliga kommentarer. Ändå blir de alla till helgjutna personligheter som det är lätt att leva sig in i. Motgång efter motgång växer till svåra sorger som känns ända in i mitt stackars publikhjärta.
Det handlar mycket om vad livet är; att finna mening och glädje i vad man har för handen. Den trevande kärleksscenen mellan Maja och överste Versenius (Gerhard Hoberstorfer) under maskeraden och ögonkasten de ger varandra efter det är suveränt spelade. Den samlade tystnaden som lägger sig över det öppna rummet efter en förflugen kommentar känns tung som sammet.
Jag börjar kanske låta tjatig, men det är nästan alltid en helt fantastisk upplevelse att gå på Stadsteatern. Skådespelare, regi, scenografi - allt är i toppklass och samverkar för att göra Tre systrar till en underbart vacker och sevärd pjäs.
Länk till Stadsteaterns sida om Tre systrar
4 kommentarer:
Jag (liksom recensenterna i ett par norländska tidningar) tyckte inte om Stadsteaterns uppsättning av Tre systrar.
Rent plågsam tycker jag den förändrade Moskva-dialogen var. För den som inte har sett den här uppsättningen en förklaring: Istället för att en av systrarna uttrycker sin längtan till Moskva - den vackra och kanske mest kända monologen - uttrycker hon sin längtan till Stockholm. På rövarspråket!
När jag på premiären såg föreställningen skrattade publiken åt den förståndshandikappade pojken - den rollfiguren finns inte vad jag kan minnas med i Tjechovs text.
Blev det inte här lyteskomik?
Liksom du har jag bott i norra Sverige. Jag boddde där just på den tid då regissören låter denna pjäs utspelas, d v s på 1970-talet. Om en flicka som tagit studenten i tex Härnösand på den tiden skulle ha längtat till Stockholm - hade hon rest dit! Hon hade tagit flyget om hon inte liftade. (Jag tror regissören blandat ihop 1970-talet med 1950-talet.)
Lena K E
Hej Lena, och tack för din relevanta kommentar! Jag kan se värdet både av att spela en pjäs troget mot originalet, och att förändra den för att tala på ett nytt sätt. Som tur var skrattade ingen åt Dodo, den förståndshandikappade pojken, på föreställningen jag såg, men teaterpublik har ju ofta en irriterande lust att skratta åt det allvarliga när det blir för tungt. Jag tyckte att Dodo spelades med respekt, även om han liksom ett par andra av rollfigurerna kändes mer eller mindre malplacerade.
Tack för en fin recension och en bra blogg. Angående Lena K E:s inlägg: Jag tycker Doddo fyllde sin funktion i Mork-Eidems uppsättning. När jag som publik väl skrattade så skrattade jag med karaktären och inte åt den, vilket uppsättningen uppmuntrade. Doddo ger också Irene ytterligare en dimension.
Att Irene inte kan flytta beror ju inte bara på det fysiska avståndet utan också på det mentala, att ta steget och att göra det själv. Det finns många människor i norrländska hålor även i dag, som vill därifrån men som på grund av t.ex klass inte tar det steget. Det tycker jag Mork-Eidem visar väldigt tydligt.
Erik Gavelin, tack för dina kommentarer! Jag håller med dig om att hindren mot att flytta till Stockholm ligger i mer än logistiken, och kan kännas nog så höga.
Jag kanske inbillar mig, men jag fick för mig att Dodos roll, speciellt som indian i tältet med Irene, var en anspelning på Twin Peaks. Jag kände inte att det betydde något för tolkningen, det var bara litet intressant.
Skicka en kommentar