All of us strangers

Ensamheten kan kännas starkast bland andra människor. Fast höghuset där Adam bor verkar folktomt, vilket bidrar till den ödsliga känslan i filmen All of us strangers. Huset ligger inte alltför långt från barndomshemmet, så en dag tar Adam tåget dit. Det överraskande är att han träffar sina föräldrar där, för de dog i en bilolycka när Adam var 12. Men nu möter han dem i samma ålder de var då, fulla av liv och välkomnande som om de hade väntat på honom.

Från vad vi redan har sett är All of us strangers ingen film om tidsresor, spöken eller magi utan ett psykologiskt drama, men Adams möte med föräldrarna är ändå mer konkret och livfullt än en mans inre uppgörelse med sorgen som har förvrängt hans liv. Men hans bearbetning av förlusten skapar nya känslor och förändringar både hos honom själv och föräldrarna. Det första mötet är en önskedröm som blir verklig - Adam blir varmt välkomnad, får berätta om hur livet utvecklade sig och höra att de är stolta över honom. Men när han möter sin mor och far var för sig kan de gå in på problemen i barndomen och nutiden - mamman har svårt att helt acceptera att han är gay, pappan erkänner att han inte stöttade Adam när han blev mobbad i skolan.

Parallellt med resorna tillbaka till barndomen inleder Adam ett förhållande med Harry, den ende andre hyresgästen vi ser i höghuset. I inledningsscenen var Harry jobbig och påträngande, men nästa gång de möts trevar de sig fram till ett ärligt samtal och en fysisk närhet som är förlösande för den inbundne Adam. Det är en glädje att se de två ypperliga skådespelarna (Andrew Scott och Paul Mescal) gestalta de känsliga, svåra och underbara scenerna av försök och närmanden till varandra. Bakgrundsmusiken är dock ständigt litet oroande, och scenerna på dansgolvet intensiva på gränsen till skrämmande, men det stämmer väl med filmens drömlika framtoning.

Adams möten med föräldrarna kan inte fortsätta för alltid, och det oroar dem alla på olika sätt. När de har erkänt och accepterat föräldrarnas tillkortakommanden kommer kärleken mellan dem tillbaka, och bit för bit är det Adam som blir den som tröstar och säger att allt kommer att bli bra. Det kan låta som en positiv utveckling, men i filmens kontext är det ändå illavarslande. Kanske har Adam bara hittat en ny roll åt sig själv som tröstare av andra, efter att han utelåst sig från världen - kanske har han fortfarande inte öppnat sig för den gemenskap med andra som han nog behöver. Fast det är ändå en mer minnesvärd utveckling än om historien skulle mynnat ut i ett enkelt "... happily forever after".

Witch King av Martha Wells

När Kai kommer till liv igen vet han att något är fel - mycket är fel. Han kan kontakta fränden Ziede som han brukar, på magiskt sätt via pärlan av hennes blod i hans hjärta, men även Ziede är förvirrad och oförmögen att röra sig. Efter hand kommer vi att få veta mer om hur vatten hämmar Kais krafter, men redan nu förstår vi att det ligger grundliga kunskaper, intriger och planering bakom hur Kais kropp placerats i en kista djupt under stora vattenmassor. Vattenmassor som nu rinner undan - på vems uppdrag och vad vill de med Kai - Kaiisteron, Witch King? Han är beredd på strid under dessa underliga omständigheter och det är gott det.

I världen som Martha Wells berättar om i boken Witch King finns olika grupper med tillgång till olika källor till makt, och vartannat kapitel utgör tillbakablickar till en period där Hierarchs med våld ville ta makten över dem alla, också de dödliga vilka inte har tillgång till magi. Man hinner fundera på om detta är ett slag av många mellan tronpretendenter som inte tar hänsyn till hur många liv de släcker i sin kamp om makten, och om kanske Kais folk är lika grymma som Hierarchs. Men scenerna ur hans bakgrundshistoria berättar om frivilligt ingångna avtal mellan dödliga och demoner, där Kai och flera andra demoner tar plats i var sin avliden människas kropp och lever och samarbetar med hens folk.

Frågan är fortfarande vem som fängslade Kai och Ziede till att börja med, och vilka det var som ville återuppväcka dem. Men ännu mer bråttom är det att hitta Ziedes hustru Tahren, som de båda helt har tappat kontakten med. Deras resa för att hitta ledtrådar och Tahren själv ger oss inblickar i de fascinerande landskapen och de som lever där. Skildringarna av miljöerna och i än högre grad av personerna och deras klädesplagg är rika och lockande. Ännu mer spännande är scenerna där Kai, Ziede och deras allierade strider mot fientligt sinnade personer med andra men minst lika kraftfulla källor till magi.

Martha Wells har skrivit böcker i fantasy-genren tidigare. Jag var inte så förtjust i hennes The Cloud Roads, men i Witch King flyter handlingen bättre, och världsbygget är visserligen komplicerat men mer lättfattligt. Den av många älskade och roliga cynismen i Wells böcker om Murderbot skymtar bara då och då här, för Wells väljer en annan berättarröst och den fungerar väl. Witch King är en god äventyrsberättelse i en intressant värld.

Fler böcker av Martha Wells:

The Cloud Roads

The Murderbot Diaries

Network Effect

Fugitive Telemetry

System Collapse

Mattias Risbergs Mining XL på Fasching

Mattias Risbergs projekt Mining går upp i extra stort format för konserten på Fasching där musik framförs från alla de fem timslånga sviterna som grävts fram under de senaste åren. Det börjar med låten Introdukt som påminner om att gå på en skogsstig in i musiken, i en stillsam folkvisa som sedan övergår i ett ambitiöst berättande. Den liksom de två följande kommer från den femte och senaste sviten: Larmet, som är mer melodisk och taktfast, och Das Kapital som börjar med litet mystiska klanger från vibrafonen, sedan en klar och distinkt trumpetstämma, sedan fler och fler instrument tills det slutar i en stor kakafoni.

Alla fick inte plats på bilden

Från senaste albumet kommer Rubiks Glob där först harpa och piano klingar magiskt, och där musiken efterhand växer till något mäktigt med infogade meningar på finska. Kranzkommun är en låt med tyngd och humor. Who Needs A Story kan man undra när den sköna niotakten växer till ett crescendo från den intressanta början med vibrafon och bas. Generellt låter musiken mindre finstämd och mer mullrande med den här stora sättningen live än på skiva, och det är inget fel med det.

Andra set börjar med Candle Eyes som är mjuk som en vaggvisa. Från albumet Zauberberg kommer Red Ponds där halva orkestern spelar unisont och lekfullt, inte walking bass utan running, och sedan liksom tävlar mot den andra halvan som spelar andra melodistämmor unisont men ändå i samklang med den första halvan. Ett gitarrsolo tar alla till närmast kaos och sedan tillbaka till de första slingorna fast på högre volym. 

Gitarren tar med den äran ledningen i nästa låt, Sweet Science, med skönt repetitiva pilliga toner i harmoni med fiolerna. Låten Extend bjuder å andra sidan på dissonans i både stora och små volymer till den grad att man blir tacksam för en respit med ljuvt harpospel, vilket dock kan stå på sig när andra stämmor utmanar.

Ett tufft, stompigt rocksound kommer i Ping-Pong, följt av eftertryckliga, eftertänksamma Memento Mori som sista ordinarie nummer. Det var skickligt att kunna pussla in alla musiker på scenen - Per "Texas" Johansson fick sitta på golvet intill - och alla krånglar sig ut och sedan tillbaka in för extranumret Southern Bells, härligt funkig. Allra sist från första skivan den coola Open Up som trots sina krävande harmonier är en lugn och skön avslutning på en spännande konsert.

Mattias Risberg-klaviaturer och kompositioner

Eva Lindal-fiol

Sten Sandell-röst o liveelektronik

Fredrik Ljungkvist-träblås

Morgan Ågren-trummor

Mattias Ståhl-mallets

David Stackenäs-gitarr

Stina Hellberg Agback-harpa

Josefin Runsteen-fiol

Per Texas Johansson-träblås

Jennie Abrahamson-sång

Dan Berglund-bas

Susana Santos Silva-trumpet

Mats Äleklint-trombon

Leo Svensson Sander-cello

Furiosa: A Mad Max Saga

I den postapokalyptiska världen blir våra liv till episka berättelser. Det börjar med det lilla barnet Furiosa som plockas från sitt gröna hem av banditer, inte lika lätt som frukten hon själv plockade för flickan är listig och kan slåss. Över sanddyner i ett öde landskap kör de två banditerna på sina motorcyklar, följda av Furiosas mamma Mary. Hon vill inte bara ha tillbaka sin dotter, hon vill också hindra motorcykelgänget från att hitta tillbaka till det frodiga Green Place som vi fick en glimt av. Det är en jakt på liv och död, med episka vyer av ökenlandskapet dag som natt, och med våldsamma men imponerande genomförda attacker på motståndarna vare sig de rusar fram på hjul eller tror sig trygga i sina tält.

Ledaren för motorcykelgänget, Dementus, vet mycket om teatraliska effekter och dess del i att bestraffa och döda fiender eller underlydande som sviker. Desto mindre vet han om taktik och att realistiskt utvärdera sina motståndare, så när han försöker attackera och ta över det mäktiga Citadellet slutar det bland annat med att han får lämna över Furiosa, den lilla maskoten han låtit rulla med i en bur i sitt motorcykeltåg. På det nya stället lyckas flickan rymma och bli osynlig bland de många arbetarna i verkstäderna.

Vatten, mat och bensin är knappa resurser i postapokalypsen, men låt oss inte snubbla på tankar om att det vore smartare att spara på bränsle och andra resurser, och istället engagera oss i de skönt teatraliska strider som sker mellan fiender i skrämmande utstyrslar och vapen. Filmen är indelad i kapitel och det tredje innehåller en lång biljakt utan bakgrundsmusik, bara dunder, vilket ger den en seriös stämning även när krigsmålade soldater strider mot attackerande fiender i fallskärmar och hanggliders. En efter en krossas människor och fordon under den beväpnade tankbilens stora tunga hjul.

Våldet i Furiosa: A Mad Max Saga är blodigt och brutalt, och fastän de flesta liven går åt på ett ögonblick är det några grymma avrättningar av personer som är viktiga för Furiosa som gör mest ont att se. Dementus står för de flesta utstuderat elaka morden, men framstår ändå inte som en skurk att odelbart hata. Kanske är det bra att han inte framställs som en genomond gangster utan istället en av många hänsynslösa aktörer i ödemarken, men hans roll känns ändå inte helgjuten. Inte heller The Immortan och de övriga inne i Citadellet är så elaka och skrämmande att man oroar sig på riktigt för Furiosas öde (förutom att vi vet att hon överlever till filmen Fury Road som vi kunde se häromåret). Furiosa själv säger inte mycket, är som ett mörkt moln av ilska, och under den gråmålade pannan lyser hennes ögon av ett hämndbegär som borde skrämma alla som någonsin skadat henne eller hennes närmaste.

Some Desperate Glory av Emily Tesh

På Gaea Station får man namn efter hjältar ur mänsklighetens historia eller myter: Cleopatra, Zenobia, Avicenna, Magnus, Valkyr. Kyr är smeknamnet på den sistnämnda och det är henne som boken Some Desperate Glory följer. Hon är starkast och skickligast i strid, och den informella ledaren för det halvdussin sjuttonåriga flickorna i gruppen Sparrows, vilka hon drillar hårt till att bli goda krigare. Det är dock svårt för de andra att mäta sig med henne då hon och tvillingbrodern Magnus är warbreeds, större och starkare än vanliga människor. Men inga är vanliga människor längre, inte när man är den sista linjen mot fienden, och fienden är alla övriga livsformer i galaxen ledda av majo, Wisdom. För Gaea Station är kriget inte över trots att man förlorade det största slaget, när majo sprängde jorden och gjorde mänskligheten hemlös.

När boken börjar är det just dags för stationens sjuttonåringar att tilldelas roller på någon av stationens avdelningar. En efter en får de övriga flickorna sin placering och lämnar gruppen med en arg pik mot den oförstående Kyr. Hur kan de säga att de alltid har hatat henne, när hon själv har älskat Sparrows som den enda familj hon har haft? Det är intressant att se historien genom Kyrs ögon, en envis person som tycks ha missat väldigt mycket i sin starka lojalitet mot Gaea Station och dess styre. Extra intressant blir det när nästan allt det hon höll för sant ställs på ända. Emily Tesh beskriver mycket väl Kyrs vacklande mellan att hålla fast vid vad hon har lärt sig och ta in allt nytt. Särskilt stark blir kontrasten mellan det knappa, krävande livet på Gaea Station, och överflödet och lugnet på planeten Chrysothemis, där man lever sida vid sida med majo, de som bär ansvaret för jordens utplåning.

En annan intressant personlighet är Yiso, den första majo som Kyr träffar på. Fastän de allierade livsformerna i majo dominerar galaxen med mäktiga skepp och vapen, är de fysiskt mindre och svagare än människorna. Yisos framtoning balanserar väl mellan att vara utomjordiskt och annorlunda, och att vara så humanoid att Kyrs hat mot majo utsätts för prövning.

Ett av majos verktyg och grunden till Wisdom som kontrollerar galaxens utveckling är tekniken shadowspace, ett användande av kvantfysik och möjliga verkligheter för att välja den mest gynnsamma vägen framåt. Ju mer av dess effekter som får påverka handlingen, desto mer spännande blir det. Trots att boken är tjock lider den varken av tråkiga sträckor i handlingen eller fluffig överlastad prosa, utan håller läsarens intresse från början till slut. Jag vill läsa mer av Emily Tesh i vilket universum hon än väljer att skriva.

Fler böcker av Emily Tesh:

The Incandescent

Mammal Hands på Fasching

Även efter att ha lyssnat på Mammal Hands i ett par år kan jag inte alltid komma ihåg namnen på låtarna, och blir bara minimalt hjälpt av bandets sparsamma mellansnack, men det förtar inte den fina konsertupplevelsen. På ett fullsatt Fasching börjar Nick Smart med att lägga ut en vacker klanggrund från flygeln, brodern Jordan Smart fyller på med längtande toner från sin altsaxofon och trummisen Rob Turner bidrar från sitt håll. Så samlar de sig till det vackra stycket Nightingale, med pianotoner som vajar i vinden samstämmigt med den drillande saxstämman.

Jordan Smart byter till tenorsax som får växa till kontrollerad styrka i låten som följer. Mammal Hands musik är ofta skönt repetitiv med lyriska klanger som ger en känsla av djup samhörighet med stillsam natur. I deras minimalism samspelar brödernas instrument fint, och Rob Turner som inte spelat så länge med gruppen är väl intrimmad med dem, vare sig trummorna är ett stillsamt understöd eller drivande för musiken. Att höra Mammal Hands live är både likt och olikt det rena ljudet från albumen; de låter för all del inte bullrigt på scen heller, men har mer energi och håller den uppmärksamma publiken fast.

Låten Late Bloomer är lekfull på ett sökande sätt. Gruppen spelar ett enda sammanhållet set och sista ordinarie låten är den som allra mest påminner om Philip Glass (på ett bra sätt), The Spinner. Extranumret är väl valt, Boreal Forest med sitt crescendo av framför allt saxstämman. Men det starka slutet räckte inte för den jublande publiken som klappade in bandet för ytterligare ett extranummer, Quiet Fire som förenar det bästa av bandets minimalism och långsamt ostoppbart crescendo. Mycket bra konsert, vi får hoppas på många återbesök av Mammal Hands!

Fallout

Spännande handling, intressanta bi- och huvudpersoner och sammanhängande världsbygge är ingredienser till en bra historia. I fallet med Fallout är världsbygget genomtänkt och välkänt för de många som har engagerat sig i spelets iterationer. Karaktärer och händelser i flera varianter har mejslats ut efter åratal av spel. Men skulle det gå att bygga en handling som höll ihop över en hel säsong av en TV-serie av det? Ja, det gjorde det verkligen, och också något som är underhållande för såväl dem som redan kände till Fallout-världen och dem som inte gjorde det.

I Vault 33 har livet rullat på i harmoni i 219 år sedan atombomberna föll år 2077. Med viss risk för inavel samarbetar man för att odla grödor och sköta de retrofuturistiska underjordiska skyddsrummen, i väntan på att en dag kunna klättra upp och återbefolka jorden. En av seriens huvudpersoner är Lucy MacLean, en ung och idealistisk kvinna vars livs ställs på ända när hennes välskötta, färgglada samhälle skövlas av banditer från jordytan. När de försvinner med hennes far som fånge fattar hon beslutet att följa efter ut i den farliga, laglösa världen.

Hur ser det ut på jordytan som skyddsrummen stängde de tunga portarna till? Där finns livsfarliga bestar i form av muterade kackerlackor och axolotl i jättestorlek, människor som ser ganska normala ut men vet att slåss (med oschyssta metoder) för sitt liv i varje ögonblick, och ghouler, strålningsskadade människor med extra lång livstid vilka ibland blivit galna mördare. En av dem var skådespelaren Cooper Howard innan atombomberna föll, nu är han en cynisk prisjägare. Det är en lyckträff att han spelas av Walton Goggins, som ger honom personlighet och känslouttryck även under den läskiga ghoul-masken - även om det sällan är sympati eller andra ädla känslor han visar.

I detta western-liknande samhälle av knappa resurser och hänsynslösa överlevare, finns det någon som står för lag och ordning? Det är i alla fall vad Brotherhood of Steel verkar vilja stå för, i sina stora, tunga stridsdräkter. I ett pennalistiskt utbildningsläger kämpar den unge föräldralöse mannen Maximus för att först bli väpnare, sedan själv en riddare i Brotherhood of Steel. Men i hans första uppdrag ser vi visserligen viss beundran och rädsla för de starka riddarna i sina imponerande dräkter, dock mindre av ordningsmakt och trygghet kring dem. Att Maximus själv är oerfaren får honom att göra en del misstag i sin nya roll, men också en del rätt.

De tre huvudpersonernas mål och vägar korsas flera gånger under deras färd över den härjade jordytan. Den rika världen som vuxit fram i Fallout-spelen ger bra bakgrund för sidohändelser som är minst lika intressanta som huvudhandlingen, inte minst tack vare väl rollbesatta bifigurer med starka karaktärer. Underhållningsvåldet ligger alltid nära ytan, med blod som skvätter på ett lättsamt sätt och kroppsdelar som kapas och ersätts litet hipp som happ. Tillbakablickar till livet innan atombombningen, liksom hemliga undersökningar i seriens nutid, ger allt djupare inblick i intrigerna bakom hur skyddsrumsföretaget Vault-Tec format förutsättningarna för överlevnad. Vi hinner få reda på mycket i den första säsongen av Fallout men det finns uppenbart mycket mer att berätta i kommande säsonger, vilket vi gladeligen kan se fram emot.