Hacks

Ava Daniels är en ung komediförfattare som hamnat i kylan efter en oförsiktig tweet. Deborah Vance är en tidigare framgångsrik ståuppkomiker som verkar vara på väg ut. De har samma agent, och mer av desperation än eftertanke tussar han samman dem båda. Ava skickas till Las Vegas och får bo på ett av de många hotellen som ser tjusiga ut men är billiga både för plånboken och för själen. Det är i Las Vegas som Deborah Vance uppträder och har sitt hov i sin stora villa.

För att lyckas i humorbranschen krävs det att man är vass och elak, både på scenen och utanför den. Ava och Deborah är båda missnöjda över att paras ihop med varandra, och minsta blotta av mänsklighet blir något att senare kasta tillbaka som ett grymt "skämt". Då man vet att båda måste ha ytterst hård hud för att klara sig går det att skratta när de hugger in på varandra, och det de listar ut om varandra blir efter hand inte bara källor till nålstick utan till förståelse för den andras liv. Inte sympati, det ordet skulle ingen av dem vilja använda, men en vilja att inte låta den andra komma till skada - fastän de båda fortfarande tror att den andra är beredd att hugga dem i ryggen.

Måste man vara otrevlig för att lyckas i humorbranschen? Kan man ändå hitta tid att vara snäll och omtänksam om sina närmaste? Det verkar ha varit svårt för både Deborah och Ava. Säkert är det inte bara Deborahs fel att hennes vuxna dotter DJ ständigt balanserar på randen till katastrof, men man kan ana en komplicerad barndom. Och när Ava stöter på gamla bekanta skyggar de - är hon en riktg vän eller bara ute efter att använda dem som kontakter?

I bådas omkrets finns spännande och underhållande personer som fyller ut mer än bara bakgrunden. Deborahs list när hon inte vill petas från sitt decennielånga kontrakt på en av Vegas-scenerna är en njutning att se, och samtidigt sorgligt för det är ju de sista åren av hennes karriär som det gäller. Skall Avas hjälp kunna vända det för henne? Det är inte säkert, men det blir ändå en säsong till av Hacks och den är det många fler än jag som vill se.

Bewilderment av Richard Powers

Likt Richard Powers förra bok The Overstory är Bewilderment konstruerad för att ge oss läsare en inblick i hur världen hänger ihop och hur vi håller på att förstöra den. Men trots att Bewilderment tacksamt nog är kortare och inte så långsam i sitt berättande, så känns den ändå konstruerad och på ett sådant sätt att redan de enskilda delarna inte alltid verkar genuina.

Änklingen Theo kämpar hårt för att ta hand om sin nioårige son Robin. Pojken mobbas i skolan, delvis på grund av hans största problem, nämligen oron för att vi håller på att förstöra jorden. Det är förstås inte osannolikt att ett barn blir en plågad pysventil för hur människor förstör naturen, särskilt inte när vi boken ger oss en glimt av den tyska fjortonåringen Inga Alder vars cykelprotest genom Europa lockat tiotusentals andra, men det känns orättvist att använda barnet Robin, fiktiv som han är, som en kanal för bokens budskap. Det är också litet otrevligt hur boken viftar bort att han slog och skadade en klasskamrat med en plåttermos.

Den döda modern/hustrun Aly är en av de där överjordiskt kompetenta och beundransvärda kvinnorna som dyker upp i litteraturhistorien och växer till halvgudinnor i andras minnen. Det är förstås inte konstigt att Robin saknar sin mor och gång på gång vill se inspelningarna av hennes framställanden för olika lagar som skall reglera utnyttjandet av naturtillgångarna. Men så kommer chansen att låta Robin komma i kontakt med sin mors sinnestillstånd tack vare en ny terapiform som delvis bygger på data som Aly och Theo bidrog med för ett tiotal år sedan. Dock har våra huvudpersoner passande nog just hunnit läsa boken Flowers for Algernon, så det att terapin gör underverk med Robin känns inte bara lyckosamt utan också olycksbådande.

Far och son hittar varandra och harmoni i sina utflykter i naturen; långa övernattningar eller bara allt det förunderliga man kan höra och se i trädgården bakom huset. Ett annat inslag är frukten av Theos arbete: som astrobiolog undersöker han vad man har lyckats läsa ut av atmosfärernas sammansättning på de många exoplaneter som hittats, och skapar simulationer av hur livet kan se ut på de planeterna. "Utflykterna" dit är underhållande för läsaren såväl som för Robin, och kanske är de också tänkta att spegla hur fantastiskt det är att liv kan uppstå på olika sätt och att vi bör vårda det som finns på vår planet.

Alltför många av bifigurerna är trubbiga och kallsinniga inför Robins ofta desperata korståg för alla djurs överlevnad. Då och då skymtar också en bullrig presidents tweets till sina likaledes vetenskapsförnekande anhängare. Det känns som ett övertydligt trick fram till de sista sidorna av boken, då deras inskränkta syn på forskning och framsteg utövar direkt inverkan på både Robin personligen och det allmänna sökandet efter kunskap.

Richard Powers bok är som sagt ganska klumpigt skriven och kommer förmodligen bara att tala till de invigda, men just därför är den en tydlig reflektion av samtidens viktigaste diskussioner.

Fler böcker av Richard Powers:
The Overstory

Syster Angelica / Gianni Schicchi på Operan

Klostret är en skön, rofylld plats och systrarna där är inte alltför strängt hållna - de kommer för sent till mässan eller gömmer rosor i ärmarna och får till botgöring läsa böner. Men visst är de tydligt avskilda från världen. En av systrarna var herdinna och har inte sett ett litet lamm sedan hon gick in i klostret för fem år sedan - och det längtar hon efter! Systrarnas sånger är ganska muntra men då och då lösgör sig en mer sorgsen melodi från Syster Angelica.

Syster Angelica är frommast av dem alla men hon gick inte in i klostret frivilligt. Hon har nog längtat ännu mer i sju år efter att ha sett den son hon födde utom äktenskapet och som är orsaken till att hon måste gömmas undan - för att inte solka familjens heder. Så grymt kan det vara att en kvinna måste skiljas från sitt barn för att hennes lillasyster skall kunna få ett gott gifte. Nu kommer familjens överhuvud, Syster Angelicas faster, egentligen i ärende av familjens affärer, men undslipper sig att den lille pojken dog i sjukdom för två år sedan.

Syster Angelicas sorg över att inte få hålla om sin son i dödsögonblicket smärtar henne djupt. Såväl orkester som klosterkör kan ibland tyvärr låta ostämt men  Syster Angelicas (Yana Kleyns) klagosång är ren och ljuvlig och framför allt grym att höra. Nu är ju sonen i himmelen - kanske kan hon möta honom där? Örtkunnig som Syster Angelica är blandar hon till en dryck som skall ta henne från jordelivet. Men i dödsögonblicket kommer hon ihåg att självmördare inte kommer till himlen. Den innerliga bönen till Jungfru Maria att be för henne besvaras av den nådefulla Modern själv, som stiger upp på scenen omgiven av en änglakör och i just de kläder och färger som så många trösterika ikoner ger henne.

Giacomo Puccinis tragiska kortopera Syster Angelica följs upp av en annan kortopera, den ytterst underhållande Gianni Schicchi. Kring den döende Buoso Donati samlas hans släktingar i hopp om att ärva någon del av hans stora tillgångar. Från första stund är såväl melodier som repliker roliga (fyndiga översättningar!), särskilt när de giriga släktingarna far ut i ilskna anklagelser mot munkarna i klostret som är på väg att ärva hela förmögenheten och så leva i sus och dus. Några riktigt vackra arior finns också; den kända O Mio Babbino Caro vackert sjungen av Lauretta (Hanna Husáhr), hyllningssången till Florens av hennes fästman Rinuccio (Joel Annmo) och den litet mer speciella hyllningssången till Florens - den man sjunger när man blivit förvisad och vinkar adjö med avhuggna fingrar! 

För familjen vill inte avstå godsen och den prisbelönta åsnan till klostret utan låter den listige Gianni Schicchi ta Buoso Donatis plats och diktera ett nytt testamente. För att hålla dem vid att inte avslöja lurendrejeriet förklarar Gianni Schicchi vad som händer medhjälpare till en urkundsförfalskare, något han behöver påminna dem om då och då medan notarien präntar ned de många gåvorna till Buoso Donatis nyfunne vän Gianni Schicchi. Den mycket roliga operan har fått fin inramning i den underfundiga scenografin och dräkterna, och det är trevligt att få sig några goda skratt innan kvällen är slut!

Länk till Operans sida om Syster Angelica och Gianni Schicchi

Foto: Marcus Gårder

Svart krabba

Vi ser ett Sverige i krig. Strax utanför militärbaserna har folk slagit upp tält och tigger förbipasserande om mat eller saker de behöver. Vår huvudperson Caroline Edh är på väg mot ett uppdrag hon inte fått veta något om, och när fordonet och hon attackeras är hon skicklig och snabb att skjuta tillbaka. Vi har sett henne och en ung dotter ryckas från ett nästan normalt liv i en tidigare scen, men nu är Edh och stora delar av Sverige miliariserat och inkallade i försvaret av landet. Vilka är det vi krigar mot? Finns Sverige ens kvar? För efter vad general Raad säger är vi på väg att förlora de sista fästena på Västkusten - och förlora hela kriget.

Nu är Edh och några andra utvalda till ett specialuppdrag som man säger kan vända krigslyckan. De skall forsla två paket genom fiendeland, på skridsko genom skärgården. Det gäller att passa på just nu när isen ligger.

En filmatisering av en bok måste inte följa sin förlaga helt; filmmediet har fördelar som boksidor inte har och kan man utnyttja det är det bra. Men i det här fallet är det synd att man dragit berättelsen åt en konventionell actionfilm istället för att ta fasta på osäkerheten och spänningen i den utmärkta boken Svart Krabba. Där var krigshotet mer diffust, stämningen i gruppen mycket sämre under ytan, och de långa sträckorna som måste tillryggaläggas på isen skrämmande på många sätt. Kanske skulle långa sekvenser av färd på isen i mörker och otydlighet inte kunnat bära hela filmen, men just de få scenerna som fick komma med är mycket givande. 

En annan del av filmen som funkar är att få se hur slitet högkvarteret på basen är - detta är en krigsorganisation som nötits hårt och börjar spricka i sömmarna. Då och då kommer också ögonblick av misstro inom gruppen, det som är så farligt för några som behöver lita på varandra, och de delarna borde också ha fått ta mer plats. Till slut staplar filmen upp ett rejält actionslut när den borde ha kunnat sluta dystert men lågmält och gjort ett tyngre intryck.

Teonauterna av Sam Ghazi

 Mindre än en millimeter stora är djuren som på något underligt sätt börjat likna större däggdjur med ben och klor, så att de inte bara kallas trögkrypare utan också björndjur. De är också extremt motståndskraftiga mot extrema externa förhållanden som djup nedkylning, strålning och vakuum, och har fått följa med på flera rymdexpeditioner där man studerat hur de överlever alla prövningar.

Nu har iranska astronomer hittat ett björndjur ute i rymden - inte en liten rymling från jorden utan en formation av enorma mått. Forskarna Adam och Jasmin har valts ut och sänts dit med ett skepp för att undersöka fenomenet på plats. Men Jasmin, som hade den mesta kunskapen om hur forskningen skulle bedrivas, dör vid uppvaknandet men finns närvarande när hennes medvetande skapas om med hjälp av avancerad AI.

Många läser science fiction för att få ett sense of wonder. Boken Teonauterna tycks mig skriven som att den så mycket som möjligt vill skala bort detta sense of wonder, för alla klassiska ingredienser i en SF-historia - AI:ns funktion, vad fenomenet i rymden utgör, spekulationerna efter upptäckandet - är nedtonade, undansmusslade eller uppskjutna till sent i berättelsen. Meningen är kanske att fokusera på människans upplevelse inför det vidunderliga istället för teknik och teori, men resultatet blir snarare att berättelsen blir omkastad och onödigt svår att följa med i.

Visst har Sam Ghazi några starka scener där vi känner av det mänskliga psykets otillräcklighet inför svårbegripliga nya händelser. Det gäller främst passagen när Jasmins medvetande återskapas av AI:n och hennes mardrömmar i dödens gränsland. Det märks också redan tidigt i hur Adam - kallad "teonaut" för man tänkte sig att det var en gudom som rymdfararna skulle möta - inte blivit förändrad av sin upplevelse, inte heller har det dagliga livet på jorden kastats om av kunskapen om detta fenomen i rymden som faktiskt bär på några omvälvande kunskaper och upplevelser. Desto större plats ges dock åt det prosaiska i att försöka fortsätta sitt liv efter att allt ställts på sin ända, och det skulle kunna vara bokens behållning om det hjälpte en att känna det där stora tomrummet i själen, men teonauternas vardagsliv är så ryckigt och ofullständigt formulerat att det inte heller väcker intresse. I slutändan känns det som att Sam Ghazi skrivit science fiction för människor som inte vill läsa science fiction.

Fler böcker av Sam Ghazi:
Sången ur det kinesiska rummet

Scott Henderson på Fasching

Fasching är fullt av Scott Henderson-fans. Jag står längst bak och ser bara en i taget av bandet om jag står på tå, men det är OK, musiken och stämningen fyller hela lokalen. Bandet börjar med en cover på Miles Davis fantastiska All Blues som tippar över rejält åt blues-hållet men med tighta solon av både Hendeson själv och den skicklige basisten Romain Labaye. Trumsolon gör mig sällan exalterad och inte heller nu, men Archibald Ligonniere är väl samspelt med de två övriga och är stark på trummorna i varenda låt (utom den han inte spelar i). 

Nästa låt, Vibe Station, är mer i min smak, med intrikata jazzslingor men också ett drivande rock-sound. Henderson hoppas på att spela in en skiva i sommar och vi får höra en del låtar från den, först av dem Carnival som har en sagolik inledning som färgar av sig i resten av låten. Därefter följer Sky Coaster som fått smeknamnet/öknamnet Sky Coiler av vad bandmedlemmarna har för sig på flygplanstoaletter.

Efter en kort paus kommer en bra låt jag inte vet namnet på, men av låtlistor från andra spelningar gissar jag att den heter Bill's Rat. Hyllningen till Tower of Powers mäktiga Soul Vaccination får det tillfälliga namnet Covid Vaccination och förstås ett starkare fusionsound utan blåssektion, men de tre musikerna låter som många fler.

Spellistan är kort men låtarna är långa, en kvart var ungefär. Mysterious Traveler blandar snyggt sina mystiska klanger med moderna, komplexa jazztoner och det efterlängtade extranumret Dolemite har fötterna i en traditionell mylla av blues och rock och blåser ut den sista energin över en tacksam publik.

Arkivbild

Kammarmusik av Maier-Röntgen och Fibich

Under Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett (1891) lyssnar jag litet extra på pianostämman, som jag tycker är extra fint utmejslad. Det låter fint när pianostämman och stråkstämmorna ekar varandras melodier, och därtill så har pianostämman egna kvaliteter både medan förstafiolen excellerar i dramatik, och under ögonblicken efter när kvartetten liksom återhämtar sig efter stegringen i musiken. Men jo då, alla instrument låter bra i den fina kammarmusiken som varierar väl i uttryck genom de olika satserna, såväl stämmorna som framförandet av de skickliga medlemmarna ur Kungliga Filharmonikerna: Amus Kerstin Andersson violin, Nadine Jurdzinski viola, Mikael Sjögren cello och Stefan Lindgren piano.

Efter paus byts violan ut mot horn och klarinett, trakterade av Johan Wahlgren respektive Johan Fransén. Zdeněk Fibich spelas mer sällan än hans landsmän Smetana och Dvořák, men hans Kvintett i D-dur för violin, cello, klarinett, horn och piano (1893) är riktigt bra musik. Varje instrument får excellera i uttryck som passar just det bäst: virtuosa stråklekar, mjuka men distinkta klanger från horn och klarinett, och en pianostämma som är grunden för den litet moderna energin i stycket som får mig att tänka på 1920-talets musik ibland. Vilket välkurerat konsertprogram! Jag hör gärna mer av båda kompositörerna.