Kustobservationer av Anna Fock

 Tillvaron för Liis präglas av extra många "mellan-lägen", de som gör att man känner av sin rotlöshet extra tydligt. Universitetsstudierna i språk blev inte klara, och nu bor hon i ett litet kollektivhus och arbetar som korsordskonstruktör och hyttstäderska på Sverigefärjan - två veckor på båten, två veckor i land. Ända sedan studietiden, då hon gled ut ur gemenskapen utan att märka det själv, har hon känt sig utanför i de flesta sammanhang. Bästa väninnan har man och barn, ytterligare ett tecken på hur Liis är ur fas med de flesta.

Det är också svårt att ta tag i sitt liv och börja något nytt när man är fast i något man inte vill släppa. Var pojkvännen Madis den stora kärleken i Liis liv, den som försvann? De två verkade höra samman för Liis, men han var ändå en av alla de andra som tycks hitta ett mål och följa det, bort från henne. När han flyttade till Thailand, bort från Estlands mörka vintrar, följde inte Liis med och nu saknar hon honom djupt.

Det är på flera sätt bra att Anna Focks korta roman Kustobservationer utspelar sig i Tallinn. Liis besök på namngivna kaféer och barer blir inte ett daterbart namndroppande av stockholmska miljöer, och att inte känna igen platserna helt bidrar till stämningen av att inte vara rotad. Främst är det ändå Estlands nutidshistoria som ger känslan av att vara avkapad vid rötterna. Ledtråden kommer sent, vid Liis besök hos sin mor som hon inte har större kontakt med, och minnena av välgörenhetspaket hon fick som barn. Ovanpå fattigdomen och bristen på mat och nöjen har Estland byggt en ny, flott värld där människor hittar ny mening med livet eller låtsas som att de gör det. Men grunden är inte helt stabil.

Det är inte ovanligt att känna sig rotlös i trettioårsåldern och det är inte säkert att den känslan varar för alltid - livet kan förändras och bli till något man känner sig hemma i även några år efter att "alla andra" kommit dit. Anna Focks roman kan vara en igenkännande nickning och en liten tröst för den som är mitt i samma situation, och en sympatifylld påminnelse för dem som hittade hem till slut.

Fler böcker av Anna Fock:
Absolut Noll

Väderfenomen

Allt för Alla på Stadsteatern Fri Scen

Några uppspelade scener från irriterande lifestyle-influencers påminner oss om att vi alltid har varit intresserade av tips på hur man skall leva för att vara lycklig och också passa in bland andra. För hundra år sedan fanns inte youtube men Hemmets husmoderslexikon och välmenande råd i tidningar som Idun och Allt för Alla. De här tidningarna med artiklar och inte minst alla smånotiser och annonser är en fascinerande bild av tidsandan och kvinnorollen.

Anna Littorin, Lisa Hansson och Jonna Sandell i gruppen KEL Show & Performance agerar fram råden som givits om hur man skålar vid en middag, hur man lagar god mat och håller sig vacker, med sympati men så att det litet absurda i det hela också lyser igenom. Jämfört med inslagen från vår tid, är de gamla råden mer av konkreta regler som inte tar hänsyn till individuella avvikelser men kanske just därför lämnar litet svängrum. Våra samtida influencers släpper dock in omvärldens blickar in på bara kroppen och har ogenomtänkta råd för allt. Just denna perfekta ytan kan i värsta fall hållas blank genom att man sopar alla problem under mattan, och i det långa loppet kan det gå illa. 

Då känns det tryggare att lyssna på det återkommande inslaget Brittas Life Hacks - det verkar inte finnas någon ände på hur många ytor som kan skrubbas rena med hjälp av en del vatten och en del ättika! Olle Sarri har regisserat de goda skådespelerskorna fint till en föreställning med mycket humor och också några allvarliga, personliga scener.

Länk till Allt för Alla på Stadsteaterns hemsida

The Book of Boba Fett

Tusen år av plågor i sarlaccens inre låter extra grymt när man tänkt sig ett vanligt, trevligare liv på dryga hundra år. Sedan man såg Boba Fett falla ned i sarlaccens grymma käft är det många fans som har önskat att han på något sätt överlevde, och det är ingen stor spoiler att säga att ja, Boba Fett lyckades ta sig ur magsäcken vars syror både plågade, närde och närde sig på sina offer. Men när han tagit sig upp till ytan är han utmattad och desorienterad, och vips är några raska Jawas där och snor hans skyddande beskar-rustning, och därefter tas han till fånga av Tusken Raiders.

TV-serien The Book of Boba Fett växlar i de inledande avsnitten mellan en nutid, ett par år efter flykten från sarlaccen, och tiden med sandfolket, inte i drabbande återblickar utan som två parallella historier. Handlingen i båda historierna rör sig länge framåt långsamt och till synes planlöst. Vi får se hur den fångne Boba Fett genom olika handlingar bit för bit får sandfolkets förtroende och respekt. Men trots att sandfolket är tänkta att presenteras som nobla och kunniga om det karga ökenlandskapet är det ändå flera gånger som de framstår som klantiga och slarviga med att ta tillvara på vatten, vilket ju borde vara viktigast av allt.

Fem år senare har Boba Fett installerat sig som Jabba the Hutts efterträdare, som ledare för brottssyndikaten i Mos Espa. Det kan till en början vara svårt att förlika sig med att en huvudperson man vill känna sympati för vill vara crimelord, men senare i serien förklarar Boba Fett det med att han så ofta sänts ut på lönnmördaruppdrag av dåliga anledningar - nu vill han vara den som styr, och inte beordra brott i onödan. Ja, om vi tänker på att Boba Fett var prisjägare är det här förstås ett steg upp. Men även med den hårda, vaksamma Fennec Shand vid sin sida verkar hans styre även för mina oskyldiga ögon svagt och godtyckligt, och inte överraskande är kuppförsöken många och varierade. Krrsantan är ingen snäll wookie utan en butter, fientlig sådan, och många fler motståndare smyger sig på Boba Fett från alla håll.

Min gamla dröm om att få se en komediserie med allvarliga undertoner och musikaliska inslag från Cantinan på Mos Eisley går nästan i uppfyllelse tack vare de återkommande besöken på The Sanctuary, en nöjesklubb i Mos Espa med ett underbart blandat klientel och sköna musiker vi redan känner och älskar. På gatorna ser vi försäljare med härligt svårbegripliga varor, men jag undrar som alltid varför gatorna inte myllrar av fler varelser. Kanske för att de behöver hålla sig ur vägen för shootouts och större attacker, förstås.

Takten i berättandet är som sagt långsamt, nästan meditativt men litet frustrerande i de första avsnitten. Så kommer ett avsnitt betitlat Return of the Mandalorian, och från och med det dyker många (ny)gamla favoriter upp såväl på Tatooines sandiga yta som på mycket frodigare planeter. Det är nästan så mycket fan service att man blir övermätt, men å andra sidan är det roligt att se historien ta fart och få den ton av rymd-western som gjorde The Mandalorian så bra. The Book of Boba Fett borde varit smartare skriven och tightare klippt på många ställen, men det är ändå underhållande att se den, särskilt som man får sjunga med i Ludwig Göranssons engagerande vinjettmusik i slutet på varje avsnitt.

Felet med Eden av E.P. Uggla

När Ava vaknar ur sin koma får hon det fruktansvärda beskedet att hennes mamma och lillebror är döda. De överlevde inte smittan de fick på planet hem från semestern. Men snart blir det ännu svårare: inte heller världen hon kände till finns kvar. Många dog av influensan som svepte över världen, och nästan bara ungdomar under tjugofem överlevde. Familjeliv och egna hem ligger i det förflutna. Istället lever de kvarvarande ungdomarna i en form av internatskola.

En sträng internatskola dessutom, kliniskt ren och inte överraskande befolkad med sura tonårstjejer som inte lyfter ett finger för att hjälpa sin nya rumskamrat. Det kan verka litet slarvigt i den noggrant styrda världen att den nyväckta Ava inte får någon information om när nästa lektion börjar, var klassrummet ligger eller ens hur hon klickar igång manicken som skall ge henne den informationen. Men även om hon vetat det skulle hon nog förr eller senare hamnat under lärarens onda öga och blivit klassens hackkyckling åtminstone för ett tag. I andan av en komplicerat elitistisk ideologi ställs eleverna mot varandra i såväl intellektuella som fysiska utmaningar.

Men några av klasskamraterna och lärarna är ändå litet mer hjälpsamma mot den eftersläntrande Ava, och i skymundan uppstår några vänskaper och ett nytt hopp hos Ava. Boken virvlar med i tonåringens känslostormar - saknaden efter den gamla världen, den desperata längtan efter att få se en vän igen, den pirriga känslan inför den populäraste klasskamraten vars snygga utseende dyker upp i Avas tankar många, många gånger.

Stämningen är ofta grym och då bor Ava ändå i Lustgården, den finaste av nivåerna i den nya världen Eden. Efter hand uppdagas att det finns flera nivåer under dem, ända ned till Inferno, och hur illa måste det inte vara där?

Som läsare kan man ana tidigare än Ava att inget i Eden egentligen är vad det ser ut som, och det som sker i Lustgården inte är rimligt. Några av saker känns orimliga och även osannolika även efter att mer och mer information kommer fram om hur det faktiskt ligger till. Felet med Eden är första boken i en tänkt serie, så säkert finns det ännu mer att avslöja om Eden. Språket är lättläst, med många  återkommande känslosvall och beskrivningar av människors utseende som är beundrande, avundsjuka eller trånande och som tonåriga läsare säkert kan relatera till. Därför går det snabbt att läsa sig framåt när man vill veta så mycket som möjligt i den spännande upplösningen.

*** recensionsexemplar ***

Bartók och Prokofjev i Konserthuset

Såväl Bela Bartók som Sergej Prokofjev har skrivit musik som många finner svårlyssnad. Men verken av de båda männen i den här konserten är mycket njutbara och lätta att tycka om. Det börjar med Béla Bartóks Pianokonsert nr 1 där solostämman framförs av Martin Helmchen, med den virtuositet och intensitet som stycket kräver. Musiken är melodisk och närmast dansant. Så smyger sig där in några toner som man först kan tro är slintningar på tangenterna, men nej, det är början till avsteg från de traditionella klangerna som blir litet mer vågade för varje takt.

Det andra stycket på programmet är Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7. Att den är mer tillbakahållen i harmonierna beror ju tyvärr på kompositörens anpassning till Sovjetregimens hårda kritik av den föregående symfonin, något man inte kunde ignorera utan att utsätta sig för fara. Därför inleds symfonin sökande, nästan ängsligt, men tar sig ton mer och mer och är inte desto mindre komplex och rik i världen av toner som den skapar. Dirigent Dima Slobodeniouk leder Kungliga Filharmonikerna väl i båda verken, och konserten är en fin presentation av två viktiga Östeuropeiska kompositörer.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Station Eleven

Viruset rasar genom folkmassorna och utplånar nittionio procent av världens befolkning. Några får tidiga varningar av vänner och släktingar som ser hur illa det är på väg att bli, och hinner bunkra upp med mat och förskansa sig säkert.

TV-serien Station Eleven följer några av dem som överlever och några som inte överlever. Den rör sig tillbaka i tiden när människor kunde vara olyckliga trots att de slapp hotet från viruset, och framåt tjugo år till dem som lever sina liv i skuggan av allt som försvann och det som blev kvar. 

Bit för bit får vi se hur allvaret i situationen blir tydligt för några personer bland miljarderna på jorden. Miranda är på säljmöte hos kunder i Asien, långt hemifrån i helt okända miljöer och ändå med en chans att rädda sig. På en flygplats i Severn City inser några av de strandade resenärerna att de kanske är mer skyddade där än på sina verkliga slutdestinationer, och att de har en chans att bygga ett nytt men annorlunda liv.

Filmatiseringen av boken Station Eleven har ändrat en del i handlingen och gett historien ett nytt fokus. Huvudpersonen Kirsten tas om hand av Jeevan och hans bror Frank och överlever den första vintern i Franks välutrustade lägenhet. Men när vi ser henne tjugo år senare är hon vuxen men har fortfarande kvar barnets otålighet, impulsivitet och starka rädsla för att förlora sina närmaste. Hon reser med the Traveling Symphony som spelar musik och Shakespeare för de små samhällena som byggts upp, och de är välkomna nästan överallt. 

Men det finns också grupperingar och enskilda personer som snarare än att samarbeta lever på att döda och stjäla från andra, eller till och med odlar en sorts dödskult i ruinerna av civilisationen som inte höll vad den lovade. Det är deprimerande att se angreppen från de här grupperna särskilt som de ofta kommer som cliffhangers i slutet på ett avsnitt och oron hänger kvar tills nästa avsnitt är avklarat.

Kanske är inte framtiden som beskrivs i Station Eleven sannolik, sammanhängande eller logisk i alla sina delar, men filmatiseringen är en fantasifull och drömlik berättelse med underbara sammanträffanden som underhåller på samma sätt som Shakespeares pjäser har gjort i hundratals år och kommer att fortsätta även efter apokalypsen.

A Desolation Called Peace av Arkady Martine

 Palatsintrigerna var intrikata och slutligen ytterst blodiga i första boken A Memory Called Empire. Mitt i allt fanns den nyutnämnda ambassadören från Lsel, Mahit Dzmare, med sin föregångare överlagrad i sitt minne via imago-tekniken som är förbjuden och avskydd i Teixcalaan-imperiet. Och i periferin lurade ett hot från en okänd ras av utomjordingar.

Att uppmärksamma Teixcalaan på detta hot låg i den lilla satellitstationen Lsels intresse, som ett sätt att undgå att bli uppslukade av det stora imperiet. Många av dem som Mahit Dzmare möter hänvisar också till konfrontationerna som kriget som hon startade - litet svårsmält, då det väl borde ligga i Teixcalaans intresse att bemöta en fiende som uppslukar skepp och planeter även inom imperiets gränser. Dessutom finns det också aktörer på Lsel som vill att kriget inte skall vinnas utan fortsätta för alltid så att Lsel skall skyddas från Teixcalaans erövringslusta. Också det är svårbegripligt, för även Lsel är ju möjligtvis hotade av de annalkande utomjordingarna.

Den teixcalaanska namnkonventionen med en siffra följt av ett substantiv blir överraskande personligt, med detaljer såsom att det finns olika former av uppräkningsorden och hur smeknamn formas, till exempel att Three Seagrass kallas Reed av sina närmaste vänner. Återigen följer vi nämnda Three Seagrass och Mahit Dzmare, men också den elvaårige tronföljaren Eight Antidote i hans försök att förstå och också influera vad som händer i kriget mot utomjordingarna, och yaotlek (överbefälhavare) Nine Hibiscus som hanterar sex rymdflottor och deras myteribenägna generaler vid fronten mot hotet utifrån.

Handlingen blir mycket spännande när människorna till sist lyckas ta sig öga mot öga med representanter för de hotfulla utomjordingarna. Men det är ungefär då som andra element i historien och världarna vi läser om börjar närma sig det osannolika. Det gäller både hur människor handlar, och hur olika teknologier fungerar. Det gör att bokens slut blir otillfredsställande, men därmed inte sagt att den är dålig i sin helhet. Tvärtom läser jag gärna mer av Arkady Martine, från Teixcalaan-imperiet eller andra helt nya platser i rymden.

Fler böcker av Arkady Martine:
A Memory Called Empire
Rose House