Andreas Eriksson på Galleri Riis

Kinnekulle vid Vänerns strand är ett naturskönt område med orkidéer och annat som folk gärna kommer för att se. Men även under ytan finns det rikedomar: berget innehåller användbar sten som har brutits och brukats i hundratals år. Ramsor för att minnas namnen på lagren av sten, och hur berggrunden formades under istiden får man lära sig redan i lågstadiet om man växer upp nära Kinnekulle.

Alla berättelser om rullstensåsar och sediment som släpats fram och stelnat under miljontals år var spännande för ett barn med livlig fantasi. Ja, spännande på ett långsamt, stillsamt sätt. Jag var länge fascinerad av sten och marken under mina fötter, och jag plockade upp stenar och såg på deras mönster. Långsamt hade jordskorpan formats, av tektoniska krafter och en period under inlandsisen, och den bördiga jordytan vi går på idag är en så liten del av jordklotet. Allt den sten som finns under oss, lever den? Om den lever eller om något inuti den lever, så är det stort och tungt och rör sig inte snabbt.

Liksom jag har Andreas Eriksson vuxit upp nära Kinnekulle och förhållit sig till naturen och urberget under det vi ser. De tavlor som visats på Galleri Riis är målade med mörka färger och stadiga penseldrag. Mörkt, tungt, stilla är vad motiven förmedlar, med den allra minsta antydan till rörelse som snarast pressas fram av tyngden. På gallerigolvet ligger sorkhögar som Eriksson har gjort av brons. Ingen skymt av sorkarna, som lever sitt liv under jordytan, bara små unika högar av jord som bevis på deras existens.

I de vitmålade salarna på Galleri Riis mitt i Stockholms innerstad känns kopplingen till den stora underjorden avlägsen. Den är inget jag saknar i mitt dagliga liv, tvärtom. Men det var roligt att låta fantasin röra sig bakåt i tiden för ett tag - långt, långt bakåt i tiden och djupt ned under fötterna.


Länk till Galleri Riis sida om Andreas Eriksson utställning

Tre förstlingskvartetter med Pavel Haas Quartet

Den tjeckiska stråkkvartetten Pavel Haas Quartet har jag hört två gånger förut i Konserthuset, och även spelandes konsertens första verk, Stråkkvartett Nr 1 i ciss-moll (1920) av Pavel Haas. Den börjar allvarligt med enstaka långa toner, vecklar sedan ut sig i ljuvare melodier, men med ett stråk av vemod. Stycket utgörs av bara en sats där instrumenten hjälps åt att bära musiken framåt, och musikernas djupa klang gav tyngd och allvar åt det.

Men nästa verk, den kända Stråkkvartett Nr 1 i D-dur (1871) av Pjotr Tjajkovskij, håller på att dränkas i romantiska svallvågor. Alltför mycket sentimentalitet gör att stämmorna spelar över varandra och melodin hamnar på undantag i första satsen. Andra satsen spelas så dämpat att musiken verkar osäker på sig själv. Tyvärr hörs också en hel del falska toner genom hela verket. Men åtminstone får finalsatsen dundra ut och imponera, och det hjälper ju litet.

Tack och lov låter sista stycket riktigt bra: Stråkkvartett Nr 1 i e-moll (1874) av Bedrich Smetana. Kompositören har själv tydligt förklarat vad varje sats i stycket har för tema, nämligen hans känslor under olika viktiga perioder i hans liv. Jag hade inte memorerat dessa händelser men njöt mycket av musiken ändå. Här hade Pavel Haas-kvartetten fokuserat sina instruments rika klanger så att de lät melodin komma till sin rätt, och känslouttrycket var lagom engagerat för att framhäva musiken, inte musikerna. Tänk att så vacker musik komponerades av en man som blivit döv!

Alla i publiken var inte lika kritiska som jag, och den unga kvartetten fick starka applåder och bravorop. Som extranummer fick vi höra, tror jag, ett stycke av Beethoven, spelat mycket tyst men med fin känsla i fraseringen. Bra att det inte bara är musik av landsmän som de unga musikerna kan spela väl!

Peredvizjniki på Nationalmuseum

Under andra hälften av 1800-talet intresserade sig författare och intellektuella i Ryssland för folkets situation, de fattiga och utnyttjade som inte hade möjlighet att styra sina egna liv. När den kejserliga konstakademin fortsatte att påbjuda påkostade fester och antikens upphöjda ideal som motiv, valde en grupp begåvade studenter att bryta med akademin och bilda en egen grupp, Peredvizjniki. De använde sina goda målartekniska kunskaper till att skildra den slitsamma vardagen för de fattigaste och de mindre fattiga.

Nikolaj Kasatkin, Föräldralösa (1891)

Trånga stugor och barn i slitna kläder, fattigbönder tvångsrekryterade till tunga arbeten, hjärtslitande avsked när soldater skall ut i farliga krig och trötta, hungriga människor var vad Peredvizjniki målade av. Ingenting är förskönat, om än en del motiv är komprimerade och komponerade för att förklara delar i ett händelseförlopp. Respekten för de svaga som avbildas syns i omsorgen om detaljerna. Framför allt visade målningarna ofta på orättvisor: berusade präster som göder sig av sin fattiga församling, rika slynglar som låter en utblottad handlare dansa för några slantar.

På Nationalmuseums utställning visas flera verk av Ilja Repin, bland annat den gripande Pråmdragare vid Volga där de utarbetade männen i gruppen ändå är egna individer. På flera porträtt ser man ännu tydligare hur väl Repin kan fånga en människas personlighet. Men allra mest grips jag av tavlan Den oväntade återkomsten. Den visar en av alla de som förvisades till Sibirien för brott mot tsarväldet - som har överlevt sitt straff och lyckats ta sig hem. Men vågar familjen ta emot honom med öppna armar? På hemmets vägg hänger en tavla av tsar Alexander II på lit de parade, och alla familjemedlemmar reagerar på olika sätt. Med familjeöverhuvudet förvisad till Sibirien var det ännu viktigare att inte framstå som förrädare, så kan familjen lita på att mannens brott är sonat i tsarens ögon? Kanske tar de avstånd från mannen för att hans sympatier utsatte dem alla för fara, kanske var de tsartrogna hela tiden?

Ilja Repin, Den oväntade återkomsten (1884)

Det var inte bara människor som Peredvizjniki skildrade, utan även den ryska naturen. Inte på det sättet som till exempel holländska 1600-talsmålare visade hur människan tämjt landskapet, utan en vild, orörd natur. Stora skogar och fält som inte är inbjudande sköna, men rena och klara, en motpol till det tunga livet på samhällets botten.

Isaac Levitan, Björkskog (1885-1889)

I en så stor grupp som Peredvizjniki fanns det variation mellan motiv och utförande. Nikolaj Ge målade många tavlor med religiöst motiv, där Kristi plågor och människornas plågor innehöll nyanser av samhällskritik. Andra konstnärer prövade starka kontraster och färger, eller rörde sig mot månbelysta landskap av romantisk art, såsom Arkhip Kuindzji.

Arkhip Kuindzji, Månbelysta fläckar i skogen (1898-1908)

Peredvizjniki-rörelsens engagemang och stora hantverksskicklighet skapade god konst med ett viktigt innehåll. Att de var så många och så produktiva gör att utställningen på Nationalmuseum kan visa upp ett stort urval med intressanta variationer på ett sevärt tema.

Länk till Nationalmuseums sida om Peredvizjniki

Vi har en påve!

Sorgen över att har förlorat en älskad eller fruktad påve blandas med förväntan när kardinalskollegiet samlas i Vatikanen för att rösta fram en ny påve, både hos den stora folkmängd som samlats på Petersplatsen och hos kardinalerna själva. Men hos kardinalerna finns en extra oro: skall det bli mig de väljer? När kameran sveper över deras ansikten och deras tankar samtidigt avslöjas, är det som återkommer i sammelsuriet "Åh Gud, låt det inte bli jag!"

Bland de många männen, de flesta äldre, alla klädda i ceremoniellt rött och följande traditionerna, låter regissören Nanni Moretti oss ändå se dem som individer: kardinalen från Sri Lanka, de tre glada kardinalerna från Oceanien (som gärna skulle vilja gå ut i Rom och se Caravaggio-utställningen), en patriark från Antiochia (klädd i svart). Och när till slut samma namn läses upp om och om igen under den sista omröstningen, och scenen svänger in mot den nyvalde påven, är det förvåning, ödmjuk glädje, och en skymt av skräck som sveper över Michel Piccolis uttrycksfulla ansikte.

Äntligen har världens katoliker en ny påve, som skall leda och trösta dem med andliga förmaningar, och kanske bli en viktig kraft för att driva fram demokrati i världens länder, som Johannes Paulus II! Balkongdörrarna mot Petersplatsen öppnas, och man ropar ut glädjebudet som gett filmen dess titel: "Habemus papam! Vi har en påve!" Men med ett stön av ångest sjunker den utvalde ihop och rusar ut, innan folket har fått se honom.

Man hämtar en psykolog, den bäste (spelad av Nanni Moretti själv). Med restriktioner på frågorna och alla kardinalerna stående i en ring runt dem blir det inte lätt att genomföra ett psykologisk samtal. Det är litet otydligt hur det går till, då psykologen blir oförmögen att fortsätta terapin, men ändå är tvingad att stanna i Vatikanen för att inte råka avslöja vem hans patient är. Det var nog en McGuffin för att släppa in filmens Moretti i Vatikanen och låta honom röja litet där. Han går runt litet och kommenterar och ifrågasätter saker, på samma sätt som jag älskade att han gjorde i filmen Kära dagbok. Sedan organiserar han till och med en volleybollturnering mellan alla kardinaler, som är inlåsta i Vatikanen liksom han så länge påven inte är definitivt vald. Jag tycker att turneringen tar för lång tid av filmen och inte är så rolig. Jag är ändå tacksam över att den inte förminskar kardinalerna, trots att historien är så osannolik.

En som verkligen inte förlöjligas är den förvirrade påven. Han har fått anledning att ge sig ut för att möta Roms näst bästa psykolog, Morettis (ex)fru. I terapisamtalet med henne får han skymtar av ett liv han kunde ha levt, och på Roms gator får han ännu fler inblickar i andra människors liv. Det är finkänsligt skildrat, och ändå har man undvikit att falla i fällan att ge enkla svar på svåra frågor. Det finns inte en simpel lösning på påvens problem. Jag påminns om pjäsen Die Amerikanische Päpstin som jag såg i somras, där förutsättningarna var rakt omvända, men påvens tvivel på sig själv hade en lika stor roll. Det är bra att känna tvivel inför ett stort uppdrag, och det är fint att få se det skildrat av någon som satt sig in i den stora oron.

Pnin av Vladimir Nabokov

Timofey Pavlovich Pnin är rysk emigrant utkastad i femtiotalets Amerika. Han är litet disträ och försöker hålla sig på rätt köl i det nya landet. Där har han en tjänst som lärare i ryska på ett litet universitet. Ahh, en liten akademisk miljö med (halv-)gamla excentriker! Där kan man väl få odla sin originalitet? Men till och med bland de andra professorerna är Pnin en kuf.

Den moderna tiden och det nya landets seder är ofta främmande för Pnin. Men med sitt lättrörda sinnelag och sin strikta känsla för rutiner skulle nog Timofey Pnin hittat saker att oroa sig över och kollegor att locka till fniss med sina invecklade klagomål. Nabokov låter oss skratta åt Pnin i dråpliga situationer, utan att plåga sin huvudperson alltför mycket.

Den före detta hustrun Liza, som så praktiskt lämnade honom efter att han emigrerat med henne till USA, ber honom att något litet ta sig an sonen hon fick med älskaren som hela tiden väntat i bakgrunden. När tonårspojken för första gången skall besöka Pnin i hans hyresrum, har han skaffat en fotboll och konverserar med pojken på sin komplicerade engelska:

I will now speak to you about sport. The first description of box in Russian literature we find in a poem by Mihail Lermontov, born 1814, killed 1841 - easy to remember. The first description of tennis, on the other hand, is found in Anna Karenina, Tolstoy's novel, and is related to year 1875. In youth one day, in the Russian countryside, latitude of Labrador, a racket was given to me to play with the family of the Orientalist Gotovtsev, perhaps you have heard. It was, I recollect, a splendid summer day and we played, played, played until all the twelve balls were lost. You also will recollect the past with interest when old.

Vladimir Nabokovs Pale Fire är en av de mest intelligenta och intrikat humoristiska böcker jag har läst. Den tunna romanen Pnin (ursprungligen publicerad kapitelvis i The New Yorker) innehåller en humor som är mindre subtil, men inte tillräckligt uppskruvad för min smak. Historien och språket haltar fram i ojämnt tempo, litet som Pnin själv. Den lille stofilen! Han har mina sympatier, där han skramlar fram i sin bil.

Duo, trio och kvartett i Grünewaldsalen

I konsertserien Filharmoniker i närbild får medlemmar i Kungliga Filharmonikerna chansen att spela i självvalda konstellationer. Söndagens program var ett riktigt fint tillfälle att få höra enskilda filharmonikers virtuositet och inlevelse - och därtill en radiosymfoniker, Eriikka Nylund, som hoppat in som ersättare i sista minuten. Programmet var väl uttänkt, och för varje adderad musiker växte intensiteten i musiken.

Dmitrij Sjostakovitj

Zoltán Kodálys Duo för violin och cello (1914) lät de båda instrumenten komplettera och röra sig kring varandra i melodin. Joakim Svenheden, violin, och Johannes Rostamo, cello, visade nerv och temperament. Ännu mer så i nästa stycke, Pianotrio Nr 1 (1923) av Dmitrij Sjostakovitj när pianist Per Lundberg sällade sig till dem. Det var ett fantastiskt stycke med en känsla av ständigt framåtdrivande, främst i den första satsen men även i de efterföljande. Alla tempi och de olika rytmiska figurerna skapade en upplevelse av något som rör sig framåt, fullt av energi och omöjligt att stoppa.

Till sist kom Pianokvartett i c-moll (1875) av Johannes Brahms, med Eriikka Nylund tillkommen på viola. Det inleder med några sentimentala toner, följt av mer dramatiska klanger, och är lätt att ta till sig och njuta av. Även det här stycket ger tillfälle för musikerna att spela eldigt och engagerat, och ytterligt kompetent. Men mitt favoritverk i den här konserten var helt klart det spännande stycket av Sjostakovitj.

Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut på Galleri Index

Lina Selander har klippt ihop filmer av stenar och fossiler från Naturhistoriska Riksmuséet, en optimistisk dokumentärfilm från Sovjetunionens elfte år (1928), och nutida sekvenser från Pripjat, arbetarstaden nära Tjernobyl. Journalfilmen visar arbetare i vita kläder, engagerade i att krossa sten och bygga ett kraftverk. Vi vet ju Sovjetstaten inte tvekade att driva sina arbetare till att jobba sönder sig för nationen, och vi vet att detsamma hände nästan sextio år senare, när ovetande människor kommenderades in för att röja upp efter kärnkraftsolyckan och skadades svårt av strålningen.

Därutöver har jag svårt att se sammanhanget mellan de olika scenerna. Alla filmer är svartvita och nästan alla utan ljud, så vyerna av arbetarbostäder inuti och utifrån blir overkliga på ett sätt som minskar deras betydelse. De blir varken vackra ruiner som bevisar människans förgänglighet, eller sorgliga minnen över släckta liv. Många av sekvenserna, till exempel det inledande flygfotot över de övergivna landområdena runt Tjernobyl, blir för långa och litet tråkiga. Fast det är snyggt när bilden slår över i ett likartat flygfoto från den gamla dokumentärfilmen.

Vad gäller kopplingen till de vackra fossilerna av växter och urtidsdjur har jag också svårt att hänga med. De visas upp som de första exemplen på avbildningar, om än omedvetna, utan någon tänkt publik. I separata montrar finns även bilder där Selander låtit stenar innehållande naturligt uran skapa mönster av sina konturer på fotopapper.

Alla idéer i utställningen är intressanta, men känns ofullbordade och osammanhängande. Jag begär inte att en konstnär skall ha så tydliga mål att intentionerna står klara utan en stunds eftertanke, och jag värjer mig mot plakatkonst som vill tvinga mig att tänka likadant som konstnären. Men den här utställningen blir som en blandning av litet si och litet så.

Länk till Galleri Index sida om utställningen