lördag 2 juli 2011

Die Amerikanische Päpstin på Kleines Theater Berlin

Pjäsen om den första kvinnliga påven, Johanna II, skrevs av agnostikern Esther Vilar 1982, utan uppsåt att såra troende, utan för att ställa några frågor att fundera över. För mig som troende katolik boende i ett sekulariserat land blir det ett oerhört intressant och välformulerat stycke, som också säger några saker jag redan har funderat över.


Scenen är vitmålad och kal, och alla bord och stolar är av genomskinligt plexiglas. Vilken total motsats till den medvetna prakten i Vatikanstaten idag! Men vår påvinna (Elga Mangold) förklarar det för oss i sin monolog (som bara avbryts av sponsorsmeddelanden). Redan våra påvar på 1900-talet började dra sig mot större anspråkslöshet. Ur historien, som sträcker sig några decennier förbi vår nutid, nämner påvinnan Johanna hur påve efter påve drog ned på ceremonier och utsmyckningar, och till slut sålde ut inredningen i Vatikanpalatset och skänkte pengarna till fattiga. Lovvärt! Eller (min egen anmärkning) ändå värt att ifrågasätta, eftersom en del i tron är att få komma till ett vackert kyrkorum, sjunga och höra vacker musik och höra underbara ord.

Steg för steg beskriver Johanna II Katolska kyrkans utveckling under åren när fler och fler lämnade den. Vad skulle man göra för att behålla den moderna tidens människor i sina fållor? Man släppte som sagt på ceremonierna. Påven kunde inte längre vara ofelbar, nej, han var en människa som andra. Dagens stora stötestenar röjdes undan: kvinnor tilläts bli präster och präster tilläts att gifta sig! Kyrkans regler för sina troende luckrades också upp, och homosexualitet och skilsmässa blev tillåtet. Och för att demokratisera: påven valdes inte längre på livstid av kardinalskollegiet, utan på fyra år av alla katoliker i världen. En efter en radar Johanna upp påvarna som valdes, den ene slappare än den andre. En holländare som förskingrade Vatikanens pengar, en glad spanjor, en som gifte sig med en protestant samma dag som han valdes.

Och ändå lämnade katolikerna sin kyrka. Efter allt som kyrkan gjorde för att anpassa sig till dem! Påven Johanna frågar oss retoriskt hur vi kunde vara så otacksamma. Med smeksam röst vänder hon sig specifikt till männen och frågar dem vad mer de begärde, efter att man upplöst alla tvingande regler. Och till kvinnorna vänder hon sig och frågar hur det kunde ta oss så många år, flera decennier av kvinnliga präster, innan vi valde en kvinna till påve. Men framför allt, varför människorna fortsatte att strömma från Katolska kyrkan när den gjorde allt för att hålla kvar dem.

Svaret kanske redan har givit sig själv, vid närmare eftertanke. Vad människor vill ha av sin kyrka är inte slapphet och tillåtelse, utan levnadsregler och tvingande lagar. Den moderna människan som redan har mat för dagen behöver inte fler eftergifter utan något att sträva mot. För bara med regler som är stränga och svåra att följa kan man börja längta efter fulländningen, den avlägsna men lockande. Så detta är vad påven Johanna nu skall ge de troende! Hon förklarar att hon ämnar sitta sin livstid ut, hon klär sig i den gamla ståtliga påvedräkt hon lyckats köpa tillbaka från en amerikansk bank, och hon leder sin hjord (via TV) i knäfall och gemensam bön på latin; Agnus Dei och trosbekännelsen.

Jag vill absolut inte verka nedlåtande när jag säger att jag känner igen mycket av det den framtida påvinnan berättar i Svenska Kyrkan. Jag är glad att den öppna, vänliga Svenska Kyrkan finns, framför allt i sitt välkomnande av homosexuella, något jag önskar att min Katolska Kyrka skulle ta efter fullt ut. Men jag är ändå glad över att tillhöra en kyrka som inte är så osäker på sin egen kärna att den ändrar sig efter tidens seder, utan istället ställer upp regler och hjälper en att följa dem. Så att människor i framtiden skulle lämna en Katolsk kyrka som rycker på axlarna och säger "anything goes", det förvånar mig inte alls.

Steg för steg har alltså påvinnan Johanna berättat vad som hände med den Katolska kyrkan, och vad hon nu gör för att ge den åter sin fulla makt. Men stegen tar inte slut där. Gång på gång överraskas jag av ett nytt tankesprång. För efter att Johanna förklarat hur viktigt det är för människan det är att ha en tro att böja sig under - då berättar hon att hennes egen tro är en intellektuell konstruktion! Inget är sant, och den kristna kyrkans urhistoria om Jesus och hans liv är uppdiktad av Jesus själv, som också måste ha varit agnostiker eller ateist för att ha vågat utge sig för att vara Guds egen son.

Efter att ha levat med min tro hela livet har jag själv upplevt djupa tvivel och perioder av förlorad tro. Under de perioderna har jag resonerat med mig själv enligt Johannas linjer, och sagt till mig själv att det av många skäl är bättre att hålla fast vid ritualerna och de yttre kännetecknen av tron än att lämna den. Men veckorna gick, och jag upplevde att det verkligen inte räckte. En tro som följd av logiska skäl kunde inte likna den som byggde på en kärna av äkta tro. Så hur stark påvinnan Johanna än verkar på scenen, kan jag med hela min själ förstå den vånda hon känner när hon själv övermannas av tvivel. Och till vem skall hon nu vända sig med sin oro? Hon har ju ingen Gud, och hon har heller ingen överordnad jordisk representant att vända sig till i lydnad! Allt står och faller med henne nu. Och i det slutliga steget i pjäsen samlar sig påvinnan Johanna, beträder påveämbetet och inleder kyrkans nya/nygamla era, åter till att bli en auktoritet som oroliga människor kan vända sig till. Hon är magnifik, och det är just det hon skall vara.

Länk till Kleines Theaters sida om Die Amerikanische Päpstin

4 kommentarer:

Hermia sa...

Bist du in Berlin? Jag har inte varit där, men är lite lockad av att åka dit!

Intressant dela teaterupplevelsen och tankarna om din tro. Själv tillhör jag Svenska kyrkan och betraktar mig som troende. Min tro är dock mer eller mindre innerlig, eller kanske aktiv, men på något vis självklar. Men den kom inte förrän senare i livet. Den senaste tiden har jag dock varit dålig på att delta i mässor, men jag uppsöker ändå gärna kyrkorummet, särskilt i samband med resor. Har trivts bäst i de Taizémässor som blivit rätt vanliga, med sin mer meditativa, repetetiva form.

Jenny B sa...

Ich war drei Tage in Berlin! :D Har just kommit hem och har härliga upplevelser att skriva om. Ett tag kändes det som att hjärnan skulle sprängas av all kultur och av att höra tyska överallt... men jag hittade inget internetkafé att avlasta mig på, så jag har fått spara allt i huvudet och anteckningar.

Jag är väldigt glad över att jag har haft de här perioderna av tvivel och ren avsaknad av tro (även om de var väldigt tunga när jag var mitt uppe i dem). Därför kan jag känna skillnaden mellan den tiden och de tvivel som jag har haft sedan dess. Jag kan också förstå hur absurd tron kan vara för ateister.

Logiskt sett har jag i många år tänkt att traditionerna, de teologiska resonemangen, skönheten i psalmerna och gemenskapen i församlingen kan vara skäl nog att välja att höra till en kyrka, men nu har jag alltså i min egen själ känt att det inte räcker. Och jag har också känt att tron har tagits från mig och ges tillbaka. Det är något jag inte än har förstått helt och hållet, utan fortfarande funderar över innebörden av.

Med allt detta sagt är jag ändå glad att det finns yttre tecken på tron - Taizésånger, vackert utsmyckade kyrkorum, återkommande böner - som hjälper en att fokusera för att hålla sig kvar i sin tro.

Hermia sa...

Härligt då ser jag fram emot fler rapporter!!

Det känns lite ovant skriva om tro så här, eller att alls prata om det. Det har jag nog tyckt varit svårast att stå emot känslan av att det är otidsenligt och irrationellt. En tro i hjärtat sträcker sig ju utanför de rituella ramverken, tänker jag mig, den är något att bottna i. Hoppas du finner ett nytt "språk" för din tro. Håll hjärtat öppet! :)

Jenny B sa...

I många år kändes det verkligen konstigt att tala om min tro, och speciellt som man var en av få (udda) katoliker i en småstad. Men de senaste åren har det blivit mer vanligt och accepterat att människor berättar om sin tro offentligt, och jag är glad över det. Men det känns fortfarande litet ovant, också beroende på sammanhang.

Tack vare minnet av Die Amerikanische Päpstin var jag i förmiddags ovanligt lycklig över att få sjunga högmässan på latin! Det svindlar när jag tänker på att den vackra Missa de Angelis skrevs på 1000-talet och att människor alltså har sjungit melodierna i tusen år!