måndag 24 oktober 2011

Anna Karenina av Lev Tolstoj

Åttahundrasjuttionio tätskrivna sidor i storpocket - Anna Karenina i den ganska nya översättningen av Ulla Roseen ser kompakt ut, trots den vackra bilden på framsidan. Men det är ju en så bra och läsvärd bok, med ett lättflytande språk och spännande historier vävda om varandra! Det kan ta en vecka eller två av "heltidsläsning" för att komma igenom den fina romanen, men vare sig man hinner läsa hela dagarna i ett sträck eller bara några sidor då och då, är handlingen och personerna så engagerande att man aldrig funderar på att ge upp. (Eller hur? Ingen kan väl tycka att Anna Karenina är en tråkig och jobbig bok?)

I början av boken finns en lista över huvudpersonerna, deras inbördes förhållanden och alla deras namn - förnamn, fadersnamn, familjenamn och smeknamn. Men jag behöver sällan bläddra dit för att se efter, för av situationerna och replikerna förstår man snabbt vem som talar eller blir omtalad, även om smeknamnet skiljer sig från sidan innan.

Anna Karenina, gift med paragrafryttaren Aleksej Karenin, är kvinnan som passionerat förälskar sig i  greve Aleksej Vronskij, och inte bara tar honom till älskare utan lämnar sin man för att leva med honom. För det blir hon utstött av societeten, och plågas själv av svåra tvivel. Så ironiskt, när boken börjar med att Anna reser till sin svägerska Dolly för att övertala henne att förlåta sin makes otrohet! Romanen är rik på situationer och personer som speglas i varandra, antingen som motsatser eller som variationer på liknande förutsättningar.

Den andra stora huvudrollen i boken är Konstantin Levin, ett alter ego för Tolstoj själv. Han längtar efter att gifta sig och uppvaktar Dollys lillasyster Kitty. Men eftersom hon svärmar för Vronskij, tackar Kitty först nej till frieriet. Det är med stor inlevelse i både Levs och Kittys sinnen som Tolstoj skildrar deras känslor, under de dagarna när stora beslut måste fattas men ingenting är säkert.

Men till slut finner de ändå varandra, Levin och Kitty, och utan att egentligen känna varandra gifter de sig. Nu är det intressant att se, att bland alla tvivel som Levin ändå har på sitt äktenskap, så är han dessutom lika svartsjuk och misstänksam som Anna Karenina visar sig vara. Ibland tycker jag att Levin är obehagligt svartsjuk. Men Levin har lilla kloka Kitty, som lyssnar på honom och lindrar hans oro genom att försäkra honom om sin kärlek.

Vilken kontrast mot Anna och Vronskij! Trots några olycksbådande omen i början av de bådas förälskelse, är det inte så att deras historia obönhörligt pekar mot ett olyckligt slut. De hinner gå igenom svåra kriser, och även perioder då de verkar hitta ett eget sätt att vara lyckliga strax utanför societetens kretsar. Men fastän Vronskij ger upp sin militära karriär och reser i Europa med Anna, eller kanske just därför, oroar hon sig mer och mer för att han slutat att tycka att hon är attraktiv och slutat att älska henne. Vronskij vet inte hur han skall lindra hennes svartsjuka, så hon dämpar sina känslor med opium. När Annas smärtsamma slut närmar sig snubblar berättelsen fram hastigare, som i ett rus, där känslorna tar överhanden. Kanske minns Anna hur Vronskijs goda sida väcktes första gången de möttes, då han skänkte en stor summa pengar till familjen till mannen som blev dödad av ett framrullande tåg. Men den här gången kommer hon inte att få vara där när Vronskijs hjärta rörs av olyckan.

I efterhand känns det nästan omöjligt att boken var 879 sidor lång. Den gick ju så snabbt och lätt att läsa, och var inte tråkig ett ögonblick! Jo, sidorna med dilettanten Karenins juridiska diskussioner var urtråkiga, och det var säkert meningen. Men alla sidoutvikningar även om bifigurer i persongalleriet gjorde historian till en så god rundmålning av det ryska samhället för över hundra år sedan. Anna Karenina är verkligen en av världens bästa böcker.

Glamourbibliotekaren har också läst och älskat Anna Karenina.
Stadsteaterns uppsättning var däremot inte så lyckad, tyvärr.

4 kommentarer:

Spectatia sa...

Ja, det här är verkligen en bok som förtjänar den status den har!

Hermia sa...

Krig och fred läste jag i julas men Anna Karenina har egentligen intresserat mig mer.. Jag har verkligen något att se fram emot. Det låter gott att du fick ett sådant flyt i läsningen. Så var ju även Krig och fred - en nästan uteslutande levande skildring.

Jenny B sa...

Spectatia: Precis, och man vill så gärna berätta det för alla andra!

Hermia, nu vill jag läsa Krig och fred också! Det känns inte längre avskräckande att den är så lång.

Glamourbibliotekaren sa...

Ja! Den er så fin!!