Kulturella ljuspunkter april 2009

Det är sista april, och jag minns alla intensiva Valborgsmässoaftnar jag firat i Uppsala. Något annat år vill jag åka tillbaka dit för en hel dags festande, men i år skall jag tänka tillbaka på allt spännande jag varit med om under april. Det har blivit ovanligt mycket klassisk musik den här månaden, och det är jag riktigt glad för.

Bästa bok

Försvinnarna av Jerker Virdborg

Av och till medan jag läste boken var jag irriterad på den, men den tog sig in i mina hjärnvindlingar och gömde sig där.

Bästa film

The Reader

men Monsters vs. Aliens i 3D var också jättebra!

Bästa teater

I väntan på Godot på Stadsteatern var verkligen så bra som alla säger.

På andra plats - fastän jag fnyser åt budskapet så slås jag till marken av genomförandet: Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen.

Och likaså på silverplats, den starka, roliga och tankeväckande Fem gånger Gud på Stadsteatern.

Bästa konsert/musikupplevelse

Jag vill inte göra egna kategorier för balett och opera, så här kommer en lång lista på vacker musik jag har hört OCH sett:

En tuba och fyra tromboner i närbild

Ravel, Bruch och Franck i Konserthuset

Glödhett ryskt i Konserthuset

Konsuln på Folkoperan

Baletten Ringaren i Notre Dame på Kungliga Operan

Jag är så lyckligt lottad som fått vara med om allt det här! Hoppas att ni som läser också haft fina upplevelser i april, och vill berätta om det!

Bonuskonsert i Konserthuset

Det är Mendelssohnår i år! Här och där i konsertprogrammen dyker det upp underbara stycken av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Under dirigenten Christian Eggen spelade Kungliga Filharmonikerna Mendelssohns underbara, skimrande verk Hebriderna op 26 (1830). Fastän det är så kort, hinner det måla upp en vacker stämning av strand och vågor.

Därefter steg unge Sergej Bolkhovets in som solist i Sibelius' Violinkonsert d-moll op 47 (1905). Konsertens första sats, Allegro moderato, innehåller många svåra partier där solisten får briljera med sin virtuositet. De här motiven är svåra att spela så att de låter genomtänkta och sammanhållna, och jag tyckte inte att Bolkhovets hade tyngden att genomföra de partierna med den säkerhet som behövdes för att kunna ge sig hän åt uttrycket. I andra satsen, Adagio di molto, gav såväl orkester som solist mer utlopp för känslor och nyanser, och det var bra. Den spännande tredje satsen, Allegro ma non tanto, var en god final på konserten. Endast pådriven av pukor och basfioler utförde Bolkhovets sina soloinsatser med intensitet och i gott samspel med orkestern.

The Reader im Kino

Så spännande, en film med en titel på engelska! Undrar var den utspelar sig... Jaså, Tyskland? Då passar det visst inte med en titel på tyska, till exempel Der Vorleser. Det heter boken som var förlaga till filmen, och på svenska heter den Högläsaren. Men i Sverige heter filmen alltså The Reader. Litet larvigt, men det gör inget, när man väl satt sig i biosalongen.

Jag känner till handlingen från boken, som jag läste för några månader sedan. 15-årige Michael Berg (David Kross) har ett förhållande med en kvinna i 30-årsåldern, Hanna Schmitz (Kate Winslet), i en tysk småstad som börjar skaka av sig minnena av andra världskriget. Filmens kärleksscener är väldigt nakna och intensvia, och den unge Michael går från en blyg skolpojke till en självsäker tonårspojke med en hemlighet. Han rusar från skolan hem till Hanna varje dag, och under timmarna med henne ber hon honom alltid att läsa högt för henne ur litteraturen han har i läxa. Men efter en sommar av högläsning och älskog, försvinner Hanna utan förvarning, och Michael sluter sig för andra.

Några år senare, som en del av sina juridikstudier, blir Michael åhörare till en rättegång mot ett antal kvinnor som varit vakter i nazisternas koncentrationsläger. Hanna är en av dem. Att se henne i rättssalen och att höra henne berätta om och ställas till svars för vad hon har gjort tar hårt på Michael. Han ser likheterna mellan sig själv och lägerfångarna i Hannas vård, men han ser också hur Hanna blir orättvist utpekad och lider med henne.

Något genomgående i boken var hur distanserat språket var, vilket gjorde att den inledande ungdomstiden inte kändes så levande när jag läste om den. Men det fick sin förklaring i den mittersta tredjedelen, rättegången, när den unge studenten Michael Berg både hör och känner i själen hur juridikens språk skapar ett avstånd som gör de svåra händelserna hanterbara, och man förstår att det är den upplevelsen som format honom och hans språk.

Även om historien i filmen till stor del berättas i stillsamma bilder, kommer ändå känslorna fram i större grad än i boken. Skillnaden i intensitet gör att de två berättelserna blir väldigt olika, inte som två olika historier men nästan. Jag tror att en kyligare framställning i filmen skulle blivit väldigt tråkig, så jag är glad att man gjorde valet att släppa fram känslor. Alla skådespelare är dessutom så fantastiskt begåvade att stämningen aldrig blir falsk.

Att låta personerna tala engelska med tysk brytning är inget jag har någon anmärkning på. Nu har jag vuxit upp med människor som bryter på tyska, så jag är kanske mer van än andra. I vilket fall som helst är de fejkade accenterna ingenting mot att se en utländsk film dubbad till tyska, så jag vill inte klaga. Snarare är det mycket mer pinsamt att filmen fick behålla sin engelska titel. Men det får inte hindra någon att gå och se den! The Reader berättar en ovanlig historia, och den gör det väl.

En tuba och fyra tromboner i närbild

Ur hörnen kommer de framsmygande: fyra tromboner (med tillhörande trombonister, Niklas Almgren, Karl Frisendahl, Geir Anfinsen och Erik Stenborg). De är nästan som en egen djurart med ett läte som ligger på gränsen till irriterande. Det är det moderna standardverket Bolos (1961) av Jan Bark och Folke Rabe som inleder söndagens konsert i serien Filharmoniker i närbild i Konserthusets Grünewaldsal. Stycket låter musikerna utforska instrumentets ton, och i nötningen mot varandras toner skapas tidvis svängningar och ljud som är mer eller mindre roliga att lyssna på. Och så börjar man plocka ned sina tromboner i sina delar och pröva vilka ljud man kan få ur dem, samtidigt som man smågruffar med varandra. Det är inte bara jag i publiken som ler brett och skrockar åt den sköna stämningen på scenen!

Tre stycken av Bruckner, Tantum Ergo i olika tempi, ursprungligen för kör men omskrivna för trombon, utgjorde intermezzon i konserten. Det är en meditativ psalm vars latinska text jag kan utantill, så jag kunde tyst i mitt huvud humma med i de vackra melodierna. Motetterna fungerade utmärkt bra för fyra tromboner. Den sista gången som Tantum Ergo återkom var melodin så uppbruten mellan stämmorna att den blev riktigt fascinerande.


För att komplettera ensemblen för Sven-David Sandströms Three Pieces (2004) kom tubaisten Sami al Fakir upp på scenen. I första satsen, Misterioso, rörde sig klangerna samlat djupt nere i instrumentens register, nästan som ett stort sjöodjur i havets djup med några överraskande lockrop. Andra satsen, Molto ritmico, börjar i ett milt staccato som låter som fem brass-stämmor i en symfoni, med övriga orkestern bortskalad. Men snart börjar tonerna smälta samman och bilda en egen melodi som inte behöver hjälp av några stråkar. Sista satsen, Corale, är mycket vacker och melodisk, och låter som att musikerna funnit varandra i en stark sympati och gemenskap.

Dagens första uruppförande var TSUNAMI (2009) av Lennart Westman. Musiken började starkt och skrämmande, men den kunde ju inte fortsätta så hela vägen. Efter hand gick den över i en mer jämn och utdragen kamp. Tidvis lät den till och med sorglös, men den återgick i en ny form av arbetande melodi och rytm som inte ville ge upp. Trots att jag kände mig gripen av de starka känslorna i stycket, var musiken hela tiden vacker och njutbar, och jag skulle gärna vilja höra mer av Lennart Westman.

Efter det tredje Bruckner-intermezzot kom det andra uruppförandet, Valve'n'Slide (2007) av Kjell Perder. Ännu mer experimentellt än inledande Bolos, och även om det var roligt att höra alla ljud som kan komma ur en trombon (jag menar förstås fyra, och en tuba), saknade jag en röd tråd.

Ännu ett körverk av Anton Bruckner, Locus Iste, vackert omformat för trombonsektionen, avslutade den spännande eftermiddagen i Grünewaldsalen till min stora förnöjelse.

Final på Dramaten

Tre av de Dramateskådespelare jag tycker minst om står på scenen. Men pjäsen börjar med en tjusig fest; tillkämpade leenden, glättade skratt och falska löften är den rätta inramningen för dem, och resten av föreställningen lyckas de hålla sina manér i schack.

I stilig 1950-talsstil pågår festen hemma hos paret Bruhn. Bankdirektör Hugo Bruhn (Torkel Petersson) är den festens värd, en lyckad och självmedveten man, van att ta vad han vill ha, inte minst unga vackra flickor. Hans fru Betty Bruhn (Elin Klinga) å sin sida är van att hålla god min och låtsas att allt är som det skall med ett stelt leende. Hur mycket hon än piffar till sig och försöker se ung ut, går hennes man alltid till andra kvinnor, den här kvällen skådespelerskan Saima Rönne (Rebecka Hemse). För att ändå känna sig som partner till sin man, odlar Betty en vänskap med Saima och bjuder in henne till deras sommarhus. Det skär i hjärtat när jag tänker på hur Betty måste känna det, men hon håller masken. Inte förrän hon blivit ensam slipper det ut "Jag står inte ut" i en sorgsen suck.

Men det är inte bara leendena på festen som är falska. Hugo Bruhns framgång kommer av att han har försnillat pengar från banken. Nu börjar man komma honom på spåren, fasaden rämnar, de sorgfria dagarna går mot sitt slut. Vilka står kvar vid hans sida när de goda dagarna är över? Inte så många, visar det sig, förutom hustrun Betty. I hennes självuppoffrande råd för att Hugo skall kunna undkomma sitt straff är det inte ett uns av svaghet vi ser, utan styrka, intelligens och en djup kärlek till maken.

Final är ett mycket välskrivet stycke: sammantvinnade historier som var för sig är fängslande, starka känslor och mycket som står på spel, och rappa repliker som avslöjar allt eller inget. Pjäsen är i det närmaste tidlös och mycket sevärd.

Länk till Dramatens sida om Final

Cuarteto Casals i Konserthuset

Två Haydn-kvartetter i rad, kan inte det bli tråkigt? Nej, de är ju så luftiga och välljudande, så tiden bara flyger iväg när man lyssnar till dem. Stråkkvartett C-dur "Fågelkvartetten" och Stråkkvartett B-dur op 71:1 spelades vitalt och kunnigt av de begåvade musikerna i Cuarteto Casals.

Efter paus följde Mendelssohn-Bartholdys Stråkkvartett nr 2 a-moll. Stycket skrevs av kompositören som mycket ung (18) men är mycket moget till sitt uttryck, romantiskt utan att gå överstyr. Cuarteto Casals spelade nästan andäktigt tillbakahållet och med stor känsla för nyanser.

Ivriga applåder föranledde kvartetten att ge oss ett härligt extranummer; en polka av Sjostakovitj. Den sprittande pizzicaton och den glada, fräcka melodin var full av energi, och det var en bra avslutning på en mycket fin konsert.

A Man Without a Country av Kurt Vonnegut

Bitska sammanfattningar och personliga kommentarer var vad Kurt Vonnegut bjöd på i sina tidningskolumner. Tillsammans med några nya texter utgör de boken A Man Without a Country.

Händelser ur Vonneguts liv, jämförelser med andra civilsationer och betraktelser av samtiden knyts samman i rappa meningar och kanske litet väl tvära kast. Mycket är förenklat för att bli mer slagkraftigt, och det värjer jag mig ganska ofta emot. Jag håller med om mycket vad han säger, men våra versioner av sunt förnuft överlappar inte helt, så jag skriver inte under på allt vad han säger. Men det är riktigt kul att läsa om hans tid som SAAB-försäljare (och hur han kan ha sumpat sina chanser till ett Nobelpris), och historien om doktor Semmelweiss är väl värd att berättas igen och igen.