lördag 11 april 2009

Fem gånger Gud på Stadsteatern

Åh nej, fyra bråkiga tonårskids som skall sitta och spela tuffa, tänker jag. Och en föredetting till dramalärare som inte kan hantera situationen. Jag vet ju att Jonas Hassen Khemiri kan skriva om just detta så att det blir intressant, men jag känner mig ändå litet skeptisk när pjäsen börjar.

De fyra eleverna får en i taget berätta en egen historia som de andra spelar med i, ibland under höga protester. De får äntligen chansen att berätta sanningen om sitt eget liv - eller? Hårt och snabbt, just så som hetsiga tonåringar kan göra det, punkteras livslögner och verkliga sorger sipprar fram. Det är allvarligt, roligt och trovärdigt även när historierna närmar sig det fantastiska. Alla skådespelarna och karaktärerna är riktigt bra, men allra bäst tycker jag om Thérèse Svensson som lilla trubbiga, tillbakadragna Olivia.

Som så ofta i JHK:s verk är det inte 100% säkert att vad vi ser/läser är verkligt, men när Sanoj (Michael Jonsson), som dittills mest använts som rekvisita, vänder allt på ända mot slutet blir det spännande. Vem skriver vems repliker? Är du huvudrollen i ditt eget liv? Rollerna på scenen slåss mot fiktionens gränser för att få vara verkliga, och vet du, de lyckas faktiskt.

Länk till Stadsteaterns sida om Fem gånger Gud

7 kommentarer:

Hermia sa...

Intressant - du har sett den andra uppsättningen. Det skulle vara roligt se båda, kunna jämföra. Gillade överraskningseffekterna, leken med fiktionen (igen och igen) och att salongen på min teater var fylld av unga människor som verkade vara så totalt med!

Har du sett La Traviata, på Operan? Ska dit om ett par veckor.

Jenny B sa...

Jag skulle också gärna vilja se båda uppsättningarna! Att se pjäsen med JHK:s precis like snygge bror i en roll vore ju inte fel... Ah, förlåt att jag är så ytlig!

Jag har inte hunnit se La Traviata än, men hoppas att komma iväg på den. Den är säkert bra; musiken är ju så vacker!

Hermia sa...

Hehe släpp fram ytligheten ;-) Förresten kan jag inte släppa tanken att hela Khemiri-konceptet är en chimär.

Jenny B sa...

Hm, en chimär, hur menar du då? Too good to be true?!

Hermia sa...

Jag tillåter mig att citera mig själv från min blogg...(läs med ett leende, Hermia är ingen galning ;-)):

"En författare som jag varit som besatt av under hösten är Jonas Hassen Khemiri - anledningen är bokcirkeln jag lett och det stundande författarbesöket. Hans texter går in och ut ur sig själva. Författaren skriver in sig själv som karaktär - fiktiv eller verklig? När jag hör honom i intervjuer går det han säger som sig själv tillbaka på texterna. Jag ser kopplingar i hans texter till texter om hans texter. T ex så nämns i pjäsen Invasion! Pirandellos skådespel Sex roller söker en författare. Denna pjäs jämför recensenter Khemiris andra drama, Fem gånger Gud, med. Det finns något slags cirkelrörelse mellan Khemiri, det han skriver och texterna om honom. Och jag förstår de där konspirationsteoretikerna. För visst är det så att Khemiri inte finns på riktigt? Visst är det så att de texter han anses ha skrivit ingår i ett större sammanhang där kritiker, media, tv ingår? Visst är Khemiri-projektet ett sätt att visa att livet är fiktion - i sig självt en stor berättelse?"

Jenny B sa...

Just det, det stycket kommer jag ju ihåg! Fast jag hoppas att JHK finns på riktigt. Både för att jag vill att de litterära greppen skall ha verkligt liv, och för att han själv verkar vara en bra människa!

hermia sa...

Jo, jag har ju träffat honom nu, hälsat i hand och blivit lite mer övertygad om att han finns på riktigt! Lång över allt förstånd är han dessutom.