Isaac Asimovs inflytelserika Stiftelsetrilogi med tillfogade extraböcker är inga litterära mästerverk, och logiken haltar i de knapphändiga förklaringarna av deras centrala tema, psykohistorien. Handlingen är ganska torr och utvecklingen hänger förvånansvärt ofta på att just en person gör ett till synes oväntat val som någon annan förutspådde eller lirkade fram genom list, detta trots att psykohistorien själv bygger sin logik på stora skeenden, inte enskilda personer.
Därför kan vi tittare förstå att en TV-serie vill blanda in mer dramatik och spännande miljöer, och de magnifika vyerna från galaxens huvudstad/planet Trantor är välkomna. Med en historia som skall sträcka sig över årtusenden kan vi delvis också förstå att vi medelst genteknik får en - eller rättare sagt tre - kejsare med samma namn och utseende, särskilt när huvudpersonen spelas av en så karismatisk skådespelare som Lee Pace, som finns kvar som Stiftelsens motspelare om än med olika personligheter.
Men från första avsnittet visar det sig att TV-seriens skapare i varje ögonblick väljer att vrida historien till något helt annat än vad böckerna berättar, i sken av att vilja göra historien mer intressant men med resultatet att det blir jobbigt och nästan osebart, säkert även för många som inte ens läst böckerna. På senare år har vi i andra filmatiseringar sett styrkorna och nyanserna hos flitiga byråkrater i trupp. Hade vi inte kunnat få se detsamma hos de många hängivna administratörerna som skickas i exil med Hari Seldon? Istället ser vi dem utslängda på Terminus som hjälplösa campare som knappt lyckats skaffa rinnande vatten efter flera år. Vad värre är, på Terminus väntar en stor, mystisk, nästan övernaturlig artefakt som påverkar sin omgivning. Var kom den ifrån? Och vad än värre är, knappt har Stiftelsens forskarkår landat, så hamnar de i strider med genomondingar från en annan planet och slits iväg på ett ointressant och irrelevant uppdrag långt borta.
Det verkar som att manusförfattarna bara fiskat upp namn från böckerna och kastar iväg dem åt olika håll, bokstavligen. Hux flux kastas Gaal Dornick och senare Salvor Hardin iväg åt ett nytt håll för att grunda Andra Stiftelsen, återigen utan planering och uppbackning, men antytt via mentala upplevelser och föraningar lika oväntade och icke-trovärdiga som midiklorianer. Och snart blir Prime Radiant själv civilisationens hemliga gudomlighet och välgörare. Lika bra det, när Eto Demerzel hakat på Cleon-dynastin och inte gör någon hemlighet av att vara robot.
Andra säsongen av Foundation gör ett försök att hålla sig till idén om Stiftelsen och dess utsända som förmedlare av kunskap och teknik, och visar några nyanserade personporträtt bland de många överspelande demagoger och deras fångar som förgäves ropar och bankar på låsta dörrar. Men det är fortfarande sorgligt att se hur TV-serien förvrider och missbrukar en historia som skulle kunnat bli bra i färg, form och tanke. Kanske måste vi genomleva trettiotusen år av barbari innan en civilisation återkommer med en lyckad filmatisering av Stiftelsetrilogin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar