Ed Harcourt är en av våra bästa samtida singer/songwriters. Meningsfulla texter, goda melodier, fina arrangemang och innerlig sång har han gett oss på albumen han har släppt sedan över tjugo år tillbaka. Det är en inte en överraskning men ändå en lycka att låtarna på den senaste skivan, El Magnifico från i år, står sig lika bra som de första mästerverken och lika snabbt letat sig in i våra sinnen, när de nu fyller spellistan för hans senaste konserter.
Inledningslåten 1987 och dess fina refräng är som en nationalsång för Ed Harcourt och hans jämnåriga publik, om att ha hittat en plats av ro efter ett liv av tumult - "and it feels good to be with you being alive". Den följs av den dundrande, uppfordrande Furnaces, sedan av den i mitt tycke litet svagare Strange Beauty.
Till Deathless kliver Ed Harcourt upp från elpianot och hänger på sig en gitarr som bidrar till låtens stora, skramliga ljud. Jämfört med inspelningarna är klangen på livespelningen förstås inte lika klar, och istället fylld med mer energi. Arrangemangen är fortfarande välavvägda och välfungerande, och ofta ändå med de klara fina harmonierna som i Shadowboxing, och ännu mer i Into the Loving Arms of Your Enemy där trumpettoner och ringande gitarr klingar vackert.
Till de två pärlorna At the dead end of the world och Lustre kommer Hannah Rose Platt in för duett med sin distinkta stämma. Så berättar Ed Harcourt att han på sin tid skrev Black Dress till sin fru, här i Stockholm, men behöver starta om låten i fråga eftersom något gick fel. Sedan måste bandet bryta mitt i låten då en i den lilla men hängivna publiken svimmat och behöver hjälpas ut. Så synd att missa sista halvan av den fina konserten - hoppas att det gick bra.
Med ståbas och trumpet blir Beneath the Heart of Darkness riktigt mäktig från början, redan innan Ed Harcourts gitarr och hela bandet brister ut i det skrammel som låten mynnar ut i. Litet gladare, nästan med handklappkänsla, är istället My Heart Can't Keep Up With My Mind. Hannah Rose Platt kommer tillbaka för den fina Seraphina. Sedan blir det igen glättigt, nästan karnevalsstämning i This One's for You tack vare trumpeten och det taktfast dunkande kompet.
Ännu en nationalsång för de församlade blir Born in the 70s, som låter kraftfull, gör publiken glad och river ned långa applåder. I Apple of My Eye låter trummorna nästan som åska. Nu är det dags att leka med ljudet. Until Tomorrow Then får ett drömskt sound och Ed Harcourt kliver ut i publiken. Mer spännande ljud tillkommer när vännen Michael Blair kliver in på scenen och spelar på, bland annat, leksaksgrisar som nöffar när man klämmer på dem, i sista ordinarie låten He's Building a Swamp.
Men inte får det sluta där! Nej! Bandet går uppför trappan på ena sidan till övre våningen, men ned igen kommer Ed Harcourt ensam med en gitarr och sjunger El Magnifico. Bandet ansluter och spelar tillsammans, akustiskt, mitt bland den tacksamma publiken. Så absolut passande att sjunga den personliga låten med närkontakt. Men den lugna stunden kan inte vara för alltid. Den genialiske mannen och hans band går upp på scenen igen, och Jari Haapalainen ansluter för ett röjigt avslut med Crosby/Stills/Nash-covern Almost Cut My Hair och Watching the Sun Come Up. Det rockiga soundet blev litet väl bullrigt, och för egen del kommer jag att minnas den stillsamma stunden strax innan, längre och hellre. Trots att några av mina personliga favoriter inte spelades, var Ed Harcourts konsert full av guldkorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar