Belladonna av Daša Drndić

Andreas Bans kropp håller på att falla sönder med åldern. Bröstcancer hos män är ovanligt och dödligt, men efter förnedrande undersökningar, till synes slarviga operationer och rehabilitering under vistelse på överbelagda sjukhusavdelningar, blir dock Andreas fri från sin cancer. Även gipset kring den krossade handen tas bort, men nästan obönhörligt hasar han in i nya kroppsliga predikament för sig själv och för sin far. Beskrivningarna av kroppsvätskorna, vävnaderna, ärren, smutsen och förvirringarna hos de inlagda patienterna är burleska, på gränsen till fantasi och litet över.

Det finns en gumma som ofta kommer in i Andreas pappas rum och ylar, Kör mig hem, snälla, kör mig hem. Det finns en till, hon är elegant, men hennes ögon är tomma. Hon går bara in och står där utan att säga något. Andreas frågar, Kan jag hjälpa er med något?, varpå hon efter en lång paus säger, Närhet. Som om hon var en Beckettfigur. Andreas frågar, Hur gammal är ni? och hon tiger igen, tiger men viskar till slut, Mycket, för hon vet inte, för hon minns inte. Den här kvinnan ser välvårdad ut och är jättefin i håret.

I Andreas pappas rum luktar det urin.

Desto mer konkreta och korrekta är fotnoterna som supplikerar de rasande berättelserna från andra världskriget, som hela tiden gör sig påmint i Andreas Bans liv. Människoliv ges årtal och detaljer, inte bara de offer som vi inte vill glömma utan också de förövare där bara brotten glömdes för att ge generalerna och politikerna nya chanser i efterkrigstidens Europa. Dem vi möter är inte bara tyska nazistiska förövare utan också flera från ustaša och deras grymma, grymma brott, för det är Kroatien som är Andreas Bans hemland.

Med Peter Henisch börjar så kallad "Vater-Literatur" redan på sjuttiotalet komma ut i Österrike och Tyskland, litteratur om pappor, om pappornas förtigna synder, som i Östeuropa, och således även i Kroatien, 2010 kommer att förvandlas till en urvattnad, slapp och sentimental, litterärt irrelevant och historiskt obetydlig anstormning mot de obildade läsarna, utan att någonsin ge sig in i en uppgörelse med historien utan bara pyssla med frustrerade egon och dåliga författares små familjetrauman. Dessa kvasilitterära uppgörelser med döda pappor, detta utslätande av de egna skrynkliga samvetena, dessa utbrott från hjälplösa söner som hukar under sina stamfäders hotfulla skugga, som svävar över dem som den hemska jätten i sagorna, dessa monologiska variationer på självömkan, skuld, hat och rädsla, skrivna som pladdriga, halvmedvetna kaskader, gör Andreas Ban illamående, äcklad och urvattnat sorgsen.

Kultur, fast ännu mer dess skapare är närvarande i Andreas Bans liv, ibland som konkreta vänner han möter som Dubravka Ugresić, ibland med ett familjärt nämnande av enbart efternamn eller förnamn - Achmatova, Eliot, Bohumil. Bokens titel får sin förklaring på de sista sidorna: Kroatien är en av platserna där belladonna växer ymnigt, denna giftiga växt vars förmåga att ge kvinnor stora, vackra pupiller också gjorde deras syn suddig. 

De rasande uppgörelserna med krigsförbrytare, deras apologeter, småstadshycklandet och människors småsinthet är ytterst skickligt översatt av Djordje Zarkovic till en prosa som är nyanserad och engagerande. Trots det sjudande missnöjet och de blodiga minnena är boken i sig själv ändå ett vittnesbörd om europeiska liv, en bild av hur livsöden hänger samman över tid och rum, och framför allt mycket läsvärd.