onsdag 31 juli 2024

Twisted Metal

Än en gång, ut i postapokalypsen och slåss för ditt liv i en TV-serie baserad på ett dataspel! Såg vi inte det nyss? Men Twisted Metal är baserat på bilskjutspelet med samma namn, och därför följer vi John Doe som bränner fram längs vägarna i sin älskade kärra Eveline. Han är en Milkman, som levererar paket åt andra med hög risk för sig själv. Ute i det krackelerade samhället finns vägpirater som gärna tar dina varor och lämnar dig mer eller mindre trasig, eller kanske har ihjäl dig bara för skojs skull. 


Till de senare hör den mordiske clownen Sweet Tooth som dundrar fram i en förstärkt glassbil. Sweet Tooth är galet otäck men också underhållande att följa, så att han återkommer i flera av avsnitten är tacksamt både för oss tittare och för de skrämda stackare han är litet hygglig mot under resans gång.


Så finns det också de som vill hålla ordning på vägarna. Men vapen och auktoritet kan stiga fel person åt huvudet, och när Agent Stone fångat in någon som brutit mot hans regler väntar i regel mycket grymma straff, och disciplinen är lika hård bland hans underlydande trafikpoliser i det område han styr.


Efter att civilisationen smulats samman av en cyberattack och efterföljande underligheter som Watkins-stormar, har några städer lyckats bygga murar mot kaoset utanför. Vår Milkman John Doe har fått löftet att om han lyckas med att hämta ett viktigt paket från New Chicago till borgmästaren i New San Francisco skall han få bli medborgare där. Förutom den ständiga livsfaran har han nu alltså en deadline att kämpa mot. 


Mindre fight och efter hand mer vänskap möter han hos Quiet, som vill hämnas på Agent Stone för vad han gjorde mot hennes bror Loud. På vägen möter de frifräsande psykopater på hjul, halvreligiösa sammanslutningar av våldsamma galningar och också en vänskaplig kommunitet i en lastbilskaravan. Tillbakablickar på tiden runt samhällets sammanbrott ger intressanta ledtrådar och bakgrundshistoria för huvudpersonerna. Trots den oftast brutala handlingen i TV-serien är stämningen lättsam med många komiska inslag, och det finns nog mer att berätta och roas av i den kommande andra säsongen.

måndag 29 juli 2024

Thornhedge av T. Kingfisher

Hon som vaktar utanför det täta törnesnåret vill helst att alla skall glömma att det finns ett slott där innanför. Hon lever länge, i människoform och i paddform, oförändrad av tidens gång. Då och då de första åren kom det människor som hade hört historien om slottet och dess torn, men de blev färre med åren, och en farlig pest tog död på många. Nu måste väl alla ha glömt bort att något finns här, tänker Toadling. Men efter tvåhundra år kommer det en prins, en av de där yngre sönerna som inte ärver tronen utan måste leta efter äventyr och rikedomar på egen hand. Historien om slottet bakom törnesnåret hann skrivas ned i en bok som Halim har läst, och nu har han letat tills han funnit var det skall vara.

T. Kingfisher beskriver sina huvudpersoner med god personkännedom och sinne för detaljer. Både Toadling och Halim känner ofta skuldkänslor, men där han snabbt ber om ursäkt och går vidare, sparar Toadling dem och som byggstenar på en börda som tynger henne och håller henne fast på sin plats. Relationen mellan dem båda utvecklas fint, och de utblickar till andra delar av världen med fler människor och andra varelser är skickligt och inlevelsefullt beskrivna, verkligen som ögonblicksbilder från en stor värld av historia och traditioner vi bara ser en bråkdel av.

Thornhedge är inte bara sagan om Törnrosa sedd från utsidan, utan en gedigen och fängslande omstöpning av sagan nästan till dess motsats. Toadling är bunden till slottet och dess hemlighet på ett fascinerande men sorgligt sätt, men vi får också känna glädjen i det mycket annorlunda liv hon fick leva. Visst finns det någon som sover i tornet, men bit för bit får vi veta vem det är och varför hon inte borde väckas, och det är så spännande att det man bara måste läsa vidare. Tur att detta är en kort roman, men jämfört med många tjockare böcker berättar den mer på ett ytterst levande och lockande sätt.

Fler böcker av T. Kingfisher:

lördag 27 juli 2024

L'Art Brut på Millesgården

Jean Dubuffets samling är ett personligt urval, men också därför en fin presentation av L'Art Brut som han och även andra ser det: konst som skapas av människor som står utanför konstvärlden. Konstnärsföreningar och konstutställningar där man kunde vinna priser och stipendier var ännu för hundra år sedan en realitet som gjorde att mycket av konsten som skapades och visades upp följde den godkända smaken, och att vara en rebell eller ens presentera sig som en outsider hade inte sådan status som det har idag. Jean Dubuffet letade efter den autentiska konsten hos människor som till och med befann sig utanför samhället: hos patienter på mentalsjukhusen i och nära Lausanne i Schweiz. Det är tröstande att se att så många av dem hade tillgång till papper och färger för att uttrycka sig, även när man kan läsa frustration i deras bilder eller ord.

Låt oss först hoppas att även människor omvärvda av samhällets många uttryck också kan skapa något autentiskt av sina erfarenheter, sedan se på verken av de olika konstnärerna som Dubuffet samlat in. Det är gott att man inte har försökt att föra samman dem i någon sorts rörelse eller finna gemensamma drag hos dem, för alla konstnärer i utställningen har originella, unika uttryck i såväl motiv som teknik och utförande.


Adolf Wölfli 1919



Jean Radovic 1944-48



Julie Bar 1916-30


Berthe Urasco 1937

Armand Schulthess 1960-72


Gaspard Corpataux 1906


Aloïse Corbaz 1952

Anne-Lise Jeanneret 1996-2006

Benjamin Bonjour 1965-82


Pierre Kocher 1995-2005

Aloïs Wey 1977-78


Hans Krüsi 1990


Diego 2000-15

torsdag 25 juli 2024

Deadpool & Wolverine

När Deadpool reste i tiden var det väl en lågoddsare att han förr eller senare skulle bli upptäckt av TVA - Time Variance Authority med sina retro-snygga kontor och verktyg som vi lärde känna i Loki. En annan lågoddsare är förstås att Deadpool skulle avvisa erbjudandet som TVA tror ligger i hans eget intresse. Självklart har Deadpool egna, bättre idéer och de involverar många skrevgrepp, klatschar på hans rödklädda rumpa och en fantastiskt blodig mordorgie utövad på de TVA-agenter som sänds efter honom, redan under de första minuterna.


Dog inte Wolverine i en film häromåret? Nej, så enkelt kommer han inte undan, särskilt inte när Disney vill gräva upp och krama ut de sista dropparna av alla Marvel-franchise de har köpt upp. Skämten om Fox, MCU och Disney haglar tätt, för som vi vet bryter Deadpool mycket gärna fjärde väggen och kommenterar sådant som hänt förut både i filmerna och utanför dem.


Många superhjältefilmer innehåller motståndare som är så starka och osårbara att de kan slåss så att husen omkring dem rasar. Nu har vi två huvudpersoner som inte är osårbara utan kan läka sina skador enormt snabbt, och istället får vi se närstrider där Deadpool och Wolverine spetsar varandra med adamantium-klor, katanas, den lilla kniven och annat som finns i närheten. Vi får se plågsamma omvridningar i köttsår, spetsar som tränger rakt igenom kroppar, pistolkulor som ploppar ut efter skottsalvor, under killarnas många och långa homoerotiska handgemäng. Deadpools snuskiga kommentarer och flirtar passar bra som en barnförbjuden variant av en Harlekinromans där de båda först avskyr varandra och sedan faller i varandras armar, eller åtminstone står sida vid sida mot dem som vill förgöra dem. Och de skurkarna kan inte regenerera, så har man slicat av ett par fötter eller ett huvud så faller de samman i en blodig hög.


Men alla motståndare stoppas inte så lätt. En annan cool ingrediens i Loki-serien var the Void, där Wolverine och Deadpool förstås hamnar när saker inte går som de planerat. För ett tag sträcker sig crossover-trådarna ända till Mad Max, för i den här obygden har några av de förvisade samlat sig till en bilburen mördarkaravan i postapokalyptisk estetik. Wolverine får visa framtassarna i en fight mot en frenemy vi inte sett på länge, men det är inte den mest överraskande cameon. O nej, här plockas och blandas alla som kan behövas från crossovers och möjliga hjältar från parallella tidslinjer/filmfranchises, och det är fräckt och det är roligt! 


Hade inte folk börjat tröttna på multiversum ändå? Det har filmens skurkar, och de har en jättemaskin som lägger tyngd bakom orden. Men när vi vet vilka roliga varianter av oss alla som lever på de olika tidslinjerna så vill vi inte se dem beskäras, vare sig av en dryg byråkrat eller en maktgalen tomrumsprinsessa. Inte ens när en hel armé av galna Deadpoolare står emot oss!


I rappt tempo haglar det av smarta och snuskiga skämt, avhuggna kroppsdelar och referenser till filmer och verkliga händelser. Kemin mellan Deadpool och Wolverine är skönt påtaglig, särskilt när Wolverine börjar käfta tillbaka mot den drivande Deadpool. När MCU släpper filmer med sådan här självdistans och höghastighetshumor blir man mer benägen att också gilla de reguljära superhjältefilmerna, världsbygget de jobbat på i decennier och vad som kan hända härnäst i multiversum. Och så kan vi tänka på att Disney också äger Star Wars, och bäva litet för hur långt Deadpool kan sträcka sig i sina crossovers...

tisdag 23 juli 2024

The Mimicking of Known Successes av Malka Older

Kring den stora planeten har man byggt ringar för människorna att bo på. Det vill säga, ringarna är banor för de automatiserade vagnar som tar en mellan de plattformar man byggt ut till små samhällen. Den stora planeten är Jupiter men nu kallar man den Giant, och mänskligheten fick fly dit efter att jorden förgiftats till obeboelighet. En atmoscarf att svepa runt huvudet skyddar mot Giants giftiga atmosfär, vilken bara är delvis avskärmad och alltså bjuder på vindar och ibland stormar.

Världen vi möter är litet halvt gammaldags, cozy academic - man har inte så mycket teknologi i vardagslivet utan knatar uppför branta trappor och dricker te hos varandra efter att ha hälsat på portvakten. Men när Investigator Mossa besöker sin gamla studiekamrat Pleiti är det för att be om hjälp med ett underligt dödsfall: en universitetslektor verkar ha fallit av den glest befolkade plattformen längst österut. Hur gick det till? Blev han knuffad? De bådas undersökningar ger oss fler inblickar i det nya livet, och längtan tillbaka till det gamla. I djurparken som litet retsamt kallas Mauzooleum syntes mannen tätt inpå sitt försvinnande. Det föranleder ett besök för förhör men också en kort redogörelse för den nogsamt kurerade skaran av djur vars gener forslades från jorden och väcktes till liv på den nya planeten.

Det finns en hel del logiska luckor i berättelsen The Mimicking of Known Successes, som till exempel hur man trots den uttalade resursbristen kan bygga ringar runt hela den gigantiska planeten vilka bara utnyttjas delvis, och som inte tycks undersökas och underhållas regelbundet men ändå håller för konstant trafik mellan de befolkade plattformarna. En annan är hur Mossa orkar baxa hem både en utslagen Pleiti och ytterligare en misstänkt, båda medvetslösa, trots att vi fått veta att gravitationen är starkare än på jorden. 

Dock är stämningen i kortromanen så pass lockande att jag är beredd att vänta med svaren på dylika frågor, och fortsätta läsa i världsbygget som Malka Older har påbörjat. Blandningen av nybyggaranda i en farlig, utomjordisk miljö, balansen mellan nostalgi och framstegstro, och de ymniga kafébesöken har mig fast. Betänk det faktum att Pleiti sysslar med att läsa barnböcker från nittonhundratalet för att få ledtrådar till var och hur kaniner levde och livnärde sig! Det är sällan jag faller för enbart mysigheten i en historia, men hukande i Jupiters stormar känns det som det rätta att sysselsätta sig med.

söndag 21 juli 2024

Peaux Duo i Kungsholms kyrka

Marimba är ett välljudande instrument som jag alltid är glad att få höra. Rasmus Jönsson Hansson och Filip Korosec i Peaux Duo trakterar inte bara en utan varsin och en extra av dem, och bjöd på ett fint program med verk som de båda unga männen själva arrangerat för sin mer ovanliga konstellation av instrument. 


Gabriel Faurés Nocturne No.1 i Ess-moll (1875) klingade inledningsvis sakralt i kyrkans fina akustik, och utvecklades efter hand till större och mer sagolika klanger. En annan fransk kompositör av spännande verk som gör sig utmärkt på marimba är Maurice Ravel, från vars Miroirs (1904-05) duon spelade sats 2, 3 och 5. De hade en drömsk klang, tidvis nästan mardrömslik, och de var genomgående väl framförda och väl mottagna.

Den mycket begåvade Lili Boulanger hann skriva minnesvärd musik under sin korta levnad. Under de skickliga musikernas klubbor växte fram mer distinkta och engagerande melodier inramade av lyriska klangar, i hennes 3 Morceaux (1914) vilka ursprungligen var skrivna för piano.

Tigran Hamasyans musik ligger mer åt jazzhållet till, men där är ju marimba och vibrafon också ytterst hemma. Hans vackra Fides Tua (2017) blev mycket mjuk och fin i Peaux Duos tappning. 

Passacaglia (2006) blev så populär att kompositören Anna Ignatowiz-Glinska numera har hört den till leda. Det har inte vi! Det var som att musiken berättade en historia med många olika skeenden och det lät bra i kyrkorummet.

Som extranummer fick vi höra ett stycke av ynglingarnas vibrafonlärare Anders Åström, Mad At Dance, som tydligen alla slagverkselever har spelat någon gång. Helt klart är verket skrivet både som en utmaning för den som framför det, och som en uppvisning av vibrafonens räckvidd och möjligheter. Därmed inte alls sagt att det låter som en etydövning, tvärtom var stycket fullt av liv och lek, och en fin avslutning på en väluttänkt konsert i sommarkvällen.

fredag 19 juli 2024

The Sympathizer

Året är 1975, och inom kort skall Saigon och dess styre falla för nordvietnamesiska styrkor. Vår huvudperson, endast kallad the Captain efter sin position i den sydvietnamesiska polisens specialstyrka, glädjer sig i hemlighet då han i själva verket är spion för kommunisterna i Nordvietnam. Men hans plats som högra hand till polischefen the General ger honom unika möjligheter att övervaka och påverka exilvietnamesernas motstånd, så han övertalas att följa med vid evakueringen till USA, där han redan tillbringat ett år i college.


TV-serien The Sympathizer lyckas förmedla känslan av livsfara när utvalda och icke-utvalda i sista minuten ruschar genom staden mot planen som skall ta dem till USA - oron över om man skall hinna och vilka som skall lämnas kvar, och i säkerhet ombord även den djupa känslan av sorg över vilka som inte kom med.


Väl på plats i USA upplever vi tillsammans med the Captain slentrianmässig rasism underblåst av ren dumhet i de distinkta miljöer han hamnar i. Professor Hammer är universitets specialist på Orientaliska studier och i nedlåtande välvillighet ger han the Captain till uppgift att vid en tjusig fakultetsfest hålla ett tal där han redovisar för skillnaderna mellan sin orientaliska sida och sin västerländska sida. Ja, the Captains far var en vit man vilket hans stålgrå ögonfärg vittnar om. I tillbakablickar ser vi pojken retas av andra barn men till sist bli vän med dem, inklusive Bon som nu finns i hans grannskap i USA.


Egentligen är hela huvudhandlingen tillbakablickar från en senare tid, tillbaka i Vietnam, där revolutionen som vanligt äter sina barn och the Captain för sina fångvaktare måste redovisa för sina förehavanden i USA för att bevisa att han alltid varit lojal mot kommunismen. Det är ju svårt att bevisa när han som spion var så djupt involverad i motståndsrörelsen i exil, och mot sin vilja var tvungen att göra saker för att stötta dess mål.


Ytterligare en unik anhalt under the Captains tid i USA är hans tid som konsult på filmen The Hamlet, som i serien står för Apocalypse Now som ju hade en känt kaotisk inspelningsperiod. The Captains påpekanden om vietnamesiska replikernas korrekthet löses delvis, men hans invändningar faller inte alltid demonregissören Niko Damianos i smaken - han vill ju visa det stackars vietnamesiska folket som "oskyldiga, anspråkslösa, fogliga". Mellan alla smärre katastrofer finner the Captain ett ögonblick av verklig och välförtjänt stillhet och hemkänsla i kulisserna som föreställer en vietnamesisk by.


The Sympathizer innehåller fler liknande stunder då äkta känslor av nostalgi, uppgivenhet, förvirring och sorg tar plats mitt i scener av kaos, hot och våld. Det kokta ägget som the Captain får till föda i fångenskap ger en minnesbild av de dekorerade ägghalvor som serverades på universitetsfesten. Serien balanserar skickligt realism med ytterst absurda situationer som den orientaliska fakultetsfesten, eller när Ned Godwin, "General Napalm", är inbjuden till festen för the Generals mors långa liv, ger henne en kniv (det betyder fiendskap!) och morrande håller tal om hur kapitalismen skall segra.


Nästan alla de signifikanta vita männen i serien spelas av samma skådespelare, Robert Downey Jr. Man kan gärna fundera över betydelsen av det, samtidigt som det hela tiden funkar i ögonblicket, då RDJ ju är en ypperlig skådespelare. Står han för att hotet utifrån är detsamma varifrån det än kommer? Att alla vitingar ser likadana ut? I tredje avsnittet samlas alla fyra personer som RDJ spelat för ett möte med the Captain - svindlande. Oavsett vad man läser in i det är det en av många sevärda scener i den gedigna och välgjorda serien The Sympathizer.

torsdag 18 juli 2024

Cosmonaut Keep av Ken MacLeod

Vi skulle kunna vara i en fantasyberättelse från en medeltida värld, med ett slott där det skall hållas fest för en gästande handelsdelegation, folk som arbetar med att sortera fisk på en båt, lekande kraken som skymtar längre bort och över alltsammans en synlig gud i skyn. Men kraken är navigatör på rymdskeppen som färdas mellan planeterna, gudarna avgör vilka som får kunskap om stjärnnavigationen, en av fiskräknarna är inte människa utan saur, och längre bort på planeten Mingulay jagas de stora tunga dinosaurier som inte utvecklade intelligens och talförmåga.

Handlingen i Cosmonaut Keep sker parallellt i två olika tidsplan. I en nära framtid i Skottland följer vi efterdyningarna av att mänskligheten fått kontakt med en utomjordisk intelligens. Det skulle kunna vara oerhört intressant, men precis som i boken Newton's Wake av samme författare blandas det spännande bort medelst trögfotat språk och komplicerade politiska intriger. EU är numera kommunistiskt, inlemmat i den ryska intressesfären och dess repressiva politik, och därmed officiellt på kant med USA. Men vår huvudperson Matt Cairns lyckas fly till Amerika med de ritningar till ett stjärnfararskepp som utomjordingarna delat med mänskligheten, och därifrån till den internationella rymdstationen som dessutom gjort myteri.

Från början kan man gissa kopplingarna mellan de två planen av berättelse, och bit efter bit fogas till pusslet. Att slottets namn är Cosmonaut Keep ger en antydan om vilken faktion av jordbor som bosatt sig på Mingulay. Det har också att göra med att kommunismen till skillnad från kapitalismen inte är lika expansiv vilket utomjordingarna uppskattar - det är oklart hur Matt känner till det - och hur mycket han i en diskussion med USA-piloten Camila än försöker framställa kommunismen i teorin som fördelaktig så låter det egentligen sorgligt.

Att presentera handlingen längs två olika avsnitt av tidsaxeln ger i det här fallet bara några få ögonblick av minimala överraskningar och kosmiska sammanhang. När de två stråken knyts ihop och boken avslutas är några av frågorna obesvarade. De två efterföljande böckerna i trilogin kommer kanske att fylla i luckorna, men då de säkert är lika tråkigt skrivna kopplar jag av min nyfikenhet och avstår från att läsa vidare.

Fler böcker av Ken MacLeod:

tisdag 16 juli 2024

Rachmaninovs Vigilia på Berwaldhallen Play

Under Sergej Rachmaninovs jubileumsår förra året (150 år sedan hans födelse) framförde Sveriges Radios musiker flera av hans verk vid konserter som nu för en tid kan ses på Berwaldhallen Play. Hans Rachmaninovs Vigilia (1915) framfördes av Radiokören i Högalidskyrkan under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš. Att höra verket på plats ger förstås den största upplevelsen av musikens mäktighet såväl som dess nyanser, men det är också en glädje att kunna höra den i efterhand.


Kom, låt oss tillbedja, inleder kören så vackert och hoppfullt. Texterna är hämtade från den rysk-ortodoxa kyrkans Vigilia och musiken är skapad med kompositörens djupa kännedom om både ryska kyrkans vesper och grekiska hymner, men ändå unik och ny. Lovsångerna till Herren fortsätter, med olika karaktär i de olika sångerna: stillsamt bedjande, oroligt vädjande, starkt ropande. Ibland stiger en mans- eller kvinnostämma ovanför de sköna harmonierna, ibland blir musiken till och med dansant. Det är inte pompöst stora klanger som avslutar verket utan ett mättat men hoppfullt utrop till ledaren och förkämpen, något som säkert bidrog till att Rachmaninovs Vigilia kunde approprieras av det gudlösa Sovjetunionen bara några år senare. Och vem skulle vilja avstå från denna skönhet.

söndag 14 juli 2024

Fly Me to the Moon

De många smarta killarna i prydliga vita skjortor är på god väg att uppfylla löftet att sätta en man på månen innan decenniet är över, fastän faciliteterna verkar fatta eld litet väl ofta. Men bryr sig det amerikanska folket om dem längre? Än viktigare, vad tänker senatorerna och de andra som har makt att dra in deras budget? Litet i hemlighet sänder man in ett PR-geni, Kelly Jones (Scarlett Johansson) som har flera framgångsrika reklamkampanjer i bagaget. Hon om någon kan väcka allmänhetens intresse för den kommande månfärden! På höga klackar stegar hon in på NASA:s säkerhetsklassade område, stökar om bland de stillsamma nördarna och låter dem representeras av stiligare, mer vältaliga män med personliga historier om sin längtan till rymden. Till och med uppskjutningschefen Cole Davis, spelad av den certifierade snyggingen Channing Tatum, blir utbytt för att han inte har tillräckligt med karisma!


Filmen Fly Me to the Moon mixar humor, allvar och snygga vyer med mått som aldrig går till överdrift men som ibland överraskar. Flera scener när Kelly Jones vänder upp på ned på allt ger goda skratt, men handlingen stannar inte där utan tar nya vägar. Med seriösa filmer om det hårda arbetet och risktagandet med att bygga raketer i minnet, får man då och då tillfälle att sympatisera med teknikerna som faktiskt inte bara kan skruva dit en kamera utan att riskera raketens och besättningens säkerhet.


En annan passande omväg som filmen tar är, förstås, den romantiska komedins månbelysta stig, för visst gnistrar det mellan Kelly Jones och Cole Davis. Flirt och retsamma repliker övergår i djupare känslor, och eftersom romansen inte får ta över hela handlingen känns varje sådant ögonblick välkommet och äkta.


Men vad är äkta? För Kelly Jones är inte det hon säger offentligt lögner, utan något som skall övertyga och sälja något viktigt. Det håller inte Cole Davis med om. Därför måste Kelly hålla det hemligt för honom och övriga jordens befolkning att de står beredda att filma en fejkad månlandning i en studio intill den verkliga sambandscentralen. Vad som än händer får man inte visa en katastrof i direktsändning, utan en lyckad landning som skall bevisa att USA är mer framgångsrikt än Sovjetunionen!


Mixen av romantik, teknik, allvar, humor och stiligt sextiotalsmode är noggrant måttad och unik för Fly Me to the Moon, och om den inte är allas kopp te så kommer den att ge goda skratt och magkänslor för många andra. Där finns snabba insidesskämt att roas av, som att Scarlett Johanssons make i verkliga livet, Colin Jost, spelar en extra korkad senator vars stöd de lurar till sig genom att berätta om ryssarnas hotande Killer Lunar Laser Eliminator. Men där finns också ögonblick av ärlighet som påminner om att det helt och hållet fingerade också kan vittna om sanningen. Precis som en biofilm, som får en att känna pirret i magen inför raketuppskjutningen tillsammans med alla skådespelare på bioduken som håller andan.