Vem är du? Vem är jag? – Framtidens människor
Hur kan framtidens människa komma att se ut, modifierade av mekaniska och biologiska innovationer? Torill Kornfeldt började med att presentera några samtida cyborger: Neil Harbisson, född färgblind, kan tack vare en antenn fäst i skallbenet ta emot telefonsamtal, signaler från satelliter och information om färger i omvärlden. Moon Ribas har en sensor inopererad i vänster arm som vibrerar då den får signaler om jordbävningar någonstans i världen. Risken finns dock att när man väljer att plocka upp en ny form av input, så stör det ut någon annan av de signaler kroppen tar in. Mer vanligt är ändå hjälpmedel som förstärker och stöttar där en existerande funktion brister, som proteser för saknade kroppsdelar och cochleaimplantat som kan hjälpa döva att höra. Syn och hörsel, och i nästa steg känsel, är sinnen som ganska lätt kan "lagas", medan lukt och smak ligger längre bort i utvecklingen. Hur kan man gå längre i den riktningen? Sjukdomar med tydliga problemformuleringar som Alzheimers och epilepsi kommer att kunna botas eller lindras. Skall vi också börja sikta på att förbättra de egenskaper vi har ytterligare?
Neuralink är Elon Musks projekt för att läsa signaler från hjärnan icke-invasivt, och den tankeläsningen är tänkt att ske med mycket hög bandbredd. Tänker du på en röd bil skall det inte bara läsas som en tanke på en röd bil utan även doften av bensin, känslan av vinden i håret och vibrationerna från ratten. Det pågår fem liknande projekt i världen just nu med olika lösningsförslag: neural dust, sensorer i blodet; och signalöverförande silkestrådar som läggs över huvudet. Över detta är ingenjörer entusiastiska, medan kognitionsforskare är mer skeptiska till hur mycket man kommer att kunna uppnå.
Genteknik är en annan väg att gå för utveckling av människan. Tack vare CRISPR kan genmodifiering ske mycket snabbare, billigare och effektivare än förr, vilket gör det mycket lättare att experimentera. Men med genmodifiering måste vi komma ihåg att det inte bara påverkar den person det utförs på, utan även alla hens barn och barnbarn för all framtid. Husdjur kan redan idag klonas, och än så länge finns ett gentlemen's agreement om att inte klona människor, men det är bara en tidsfråga innan det kommer att ske, hur opraktiskt det egentligen än är att göra.
Att skapa hybrider av människogener och djurgener vore nyttigt för forskningen och medicinen. Det har skapats möss med råtthjärtan. Grisar med människohjärtan vore användbara för organdonation, och djur med ännu högre procentandel av människogener vore lämpliga för läkemedelstester. En idé vore att om ett barn med en mycket ovanlig genetisk sjukdom föds, skulle man kunna låta skapa en gris med samma sjukdom och testa mediciner och terapier på den innan man tillämpar dem på människan. Men alla dessa frågor möter stort motstånd ur etiska och moraliska synvinklar, och förhoppningsvis kan världen gå långsamt fram på den här vägen.
Att designa sitt barn innan det är fött kommer inte ens heller att bli särskilt lätt. Tidigare tänkte man att en gen styrde en egenskap, men kartläggningen av det mänskliga genomet visade att t.ex kroppslängd bestäms av 200 gener tillsammans, och en enstaka gen kan påverka inte bara en utan hundratals andra egenskaper. Idag hoppas biologer att AI kommer att kunna bli tillräckligt bra för att hitta sambanden, men det är en bit kvar tills dess.
Frankenstein 200 years
Under ledning av Anders Björkelid samtalade John Clute, Anna Davour, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg om Mary Shelleys bok Frankenstein, som gavs ut för just tvåhundra år sedan. Anna Davour läser om den då och då och hittar ständigt nya detaljer att fördjupa sig i. John-Henri Holmberg anser den vara den första kompletta SF-romanen. John Clute flikade in att boken först utnämndes till det 1973 av Brian Aldiss, kanske för att reta etablissemanget, men det är en titel som passade och som blivit kvar. Elizabeth Hand förde fram att de många filmatiseringarna ofta tonat ned de feministiska teman boken har, vilket är signifikant då den inte översattes till svenska förrän 1959 och alltså bara representerades av filmer innan dess. Det hädiska i berättelsen, att skapa liv, är inte längre vad som chockerar, utan historiern har snarare fått vara ett exempel på galna vetenskapsmän som sysslar med sådant de inte förstår.
I boken vänder sig Frankenstein först till de "gamla vetenskaperna" - alkemi med flera - men de kan inte hjälpa honom med det han vill. Det är forskarna vid universitetet i de nya vetenskaperna - fysik, medicin - som kan visa honom det han vill uppnå. Men egentligen fördjupar sig inte boken i det vetenskapliga aspekterna, däremot desto mer i de morbida detaljerna kring att införskaffa och arbeta med kroppsdelarna från döda människor. Detta förstärktes i den omarbetade upplaga 1831 då monstret gjordes mer monstruöst, men ursprungligen var han än mer av ett existensiellt hot mot människan, mer mänsklig än sin skapare, en ensam själ som längtade efter att höra till någonstans. Mary Shelley hade själv förlorat ett barn och skrivit om hur hon önskade att de hade kunnat massera tillbaka värmen och livet i det. Dessutom hade hennes mor dött vid Marys födsel, så även hon var övergiven av sin skapare. Man kan också koppla berättelsen till ett samtida slavuppror på Haiti, mycket omtalat vid den tiden.
Berättelsen om Frankensteins monster har en ramberättelse om en polarfarare, vilket har paralleller med "monstrets" egentliga mänsklighet: en vanlig föreställning var att det bortom den ogästvänliga kylan vid polerna fanns mildare klimat och andra civilisationer. Monstret, som inte har något namn, ser otäck och skrämmande ut, men en blind man som talar med honom märker bara hur vänlig och klok han är. Kanske finns en ny och bättre människa bakom den fula ytan.
Böcker med liknande tema från senare år rekommenderades: Unbound av Christopher Osborne och Brittle Innings av Michael Bishop.
The Encyclopedia of Science Fiction
John Clute, som redigerat The Encyclopedia of Science Fiction sedan starten, intervjuades om sitt arbete av Johan Jönsson som själv arbetar på wikipedia. 1979 när projektet påbörjades kom inspirationen från The Golden Age of Science Fiction, och man hade en idé om att faktiskt kunna berätta allt från A till Z. 1979 års upplaga innehöll 735000 ord, men inom en vecka efter utgivningen hade Clute kommit på flera saker som blivit fel eller saknades. 1993 kom en andra upplaga med 1350000 ord, och därefter arbetades det på en CD-ROM som blev hemsk. Omkring år 2000 föreslog han en tredje upplaga men bara online, och vid 2011 fanns fem och en halv miljon ord att läsa i The Encyclopedia of Science Fiction på internet. Två och en halv miljon av dem är skrivna av John Clute, inklusive nästan alla författarporträtt, men han har redigerare som kontrollerar att han skrivit objektivt och vare sig för nedslående eller för entusiastiskt. Större teman skrivs om av en grupp av bidragsgivare.
Vi kan aldrig fullt beskriva nuet men vi kan beskriva försöken att beskriva nuet. John Clute berättar att verket inte (bara) är en avspegling av nuläget utan ett försök att förändra genren och också världen. Förr inkluderade de inga författare som inte var översatta till engelska men nuförtiden gör det de, och si, då kan det hända att förlag plockar upp dem och översätter dem. I författarporträtten skrivs aldrig att de varit/är bortglömda, man vill hellre skriva om dem som att de fortfarande är relevanta, och även då kan det hända att deras verk plockas upp och återutgivs och diskuteras.
Raketdrömmar – från stumfilm till SpaceX
Så här några dagar efter den lyckade uppskjutningen av Elon Musks raket Falcon Heavy gav oss Anna Davour en återblick på raketdrömmar under det senaste hundratalet år. Förmodligen har vi delvis månen att tacka för att vi drömmer om rymdfärder - den hänger där, nästan inom räckhåll, och lockar oss till att besöka den.
Fritz Langs Frau im Mond (1929) är estetiskt tilltalande men också en mycket realistisk skildring av en månfärd, med förståelse för behovet av rymddräkt och tyngdlöshet i farkosten. Ett humoristiskt och talande inslag är en liten pojke som säger att han kan allt om rymdfärder, för det har han läst i (fejkade) äventyrstidningar om månfararen Nick Carter. Men redan 1903 hade ryske forskaren Konstantin Tsiolkovskij funderat mycket på hur rymdfärder rent praktiskt skulle komma att ta sig ut. Han hade läst Jules Vernes berättelse och tänkt att det nog inte skulle fungera på det sättet.
Man Will Conquer Space Soon! var en artikelserie som under 1950-talet lockande beskrev hur raketer och rymdfärder skulle komma att gå till. Betoningen låg just på att ta sig ut och erövra rymden, och planerna för utförandet och bemanningen av farkosterna och kolonisationen av Mars var detaljerade och självsäkra. Efter månlandningen 1969 gick dock luften ur rymddrömmarna för en tid. Men sedan 2001 har vi faktiskt konstant haft människor i rymden, och vi har ju en fjärrstyrd farkost på Mars! Skall vi hellre skicka ut obemannade raketer, då det blir så mycket krångligare att hålla människor vid liv i rymden? Men just arbetet med att sända upp människor driver teknikutveckling så mycket framåt, och dessutom har människan en fysisk längtan att följa med bort från jorden, så det går inte att bortse ifrån. Nya aktörer ger sig in i leken: i år kommer både Kina och Indien att skicka raketer till månen! Kina kommer att landa på månens baksida. Undrar vad de kommer att hitta där?
Hur kan framtidens människa komma att se ut, modifierade av mekaniska och biologiska innovationer? Torill Kornfeldt började med att presentera några samtida cyborger: Neil Harbisson, född färgblind, kan tack vare en antenn fäst i skallbenet ta emot telefonsamtal, signaler från satelliter och information om färger i omvärlden. Moon Ribas har en sensor inopererad i vänster arm som vibrerar då den får signaler om jordbävningar någonstans i världen. Risken finns dock att när man väljer att plocka upp en ny form av input, så stör det ut någon annan av de signaler kroppen tar in. Mer vanligt är ändå hjälpmedel som förstärker och stöttar där en existerande funktion brister, som proteser för saknade kroppsdelar och cochleaimplantat som kan hjälpa döva att höra. Syn och hörsel, och i nästa steg känsel, är sinnen som ganska lätt kan "lagas", medan lukt och smak ligger längre bort i utvecklingen. Hur kan man gå längre i den riktningen? Sjukdomar med tydliga problemformuleringar som Alzheimers och epilepsi kommer att kunna botas eller lindras. Skall vi också börja sikta på att förbättra de egenskaper vi har ytterligare?
Neuralink är Elon Musks projekt för att läsa signaler från hjärnan icke-invasivt, och den tankeläsningen är tänkt att ske med mycket hög bandbredd. Tänker du på en röd bil skall det inte bara läsas som en tanke på en röd bil utan även doften av bensin, känslan av vinden i håret och vibrationerna från ratten. Det pågår fem liknande projekt i världen just nu med olika lösningsförslag: neural dust, sensorer i blodet; och signalöverförande silkestrådar som läggs över huvudet. Över detta är ingenjörer entusiastiska, medan kognitionsforskare är mer skeptiska till hur mycket man kommer att kunna uppnå.
Genteknik är en annan väg att gå för utveckling av människan. Tack vare CRISPR kan genmodifiering ske mycket snabbare, billigare och effektivare än förr, vilket gör det mycket lättare att experimentera. Men med genmodifiering måste vi komma ihåg att det inte bara påverkar den person det utförs på, utan även alla hens barn och barnbarn för all framtid. Husdjur kan redan idag klonas, och än så länge finns ett gentlemen's agreement om att inte klona människor, men det är bara en tidsfråga innan det kommer att ske, hur opraktiskt det egentligen än är att göra.
Att skapa hybrider av människogener och djurgener vore nyttigt för forskningen och medicinen. Det har skapats möss med råtthjärtan. Grisar med människohjärtan vore användbara för organdonation, och djur med ännu högre procentandel av människogener vore lämpliga för läkemedelstester. En idé vore att om ett barn med en mycket ovanlig genetisk sjukdom föds, skulle man kunna låta skapa en gris med samma sjukdom och testa mediciner och terapier på den innan man tillämpar dem på människan. Men alla dessa frågor möter stort motstånd ur etiska och moraliska synvinklar, och förhoppningsvis kan världen gå långsamt fram på den här vägen.
Att designa sitt barn innan det är fött kommer inte ens heller att bli särskilt lätt. Tidigare tänkte man att en gen styrde en egenskap, men kartläggningen av det mänskliga genomet visade att t.ex kroppslängd bestäms av 200 gener tillsammans, och en enstaka gen kan påverka inte bara en utan hundratals andra egenskaper. Idag hoppas biologer att AI kommer att kunna bli tillräckligt bra för att hitta sambanden, men det är en bit kvar tills dess.
Frankenstein 200 years
I boken vänder sig Frankenstein först till de "gamla vetenskaperna" - alkemi med flera - men de kan inte hjälpa honom med det han vill. Det är forskarna vid universitetet i de nya vetenskaperna - fysik, medicin - som kan visa honom det han vill uppnå. Men egentligen fördjupar sig inte boken i det vetenskapliga aspekterna, däremot desto mer i de morbida detaljerna kring att införskaffa och arbeta med kroppsdelarna från döda människor. Detta förstärktes i den omarbetade upplaga 1831 då monstret gjordes mer monstruöst, men ursprungligen var han än mer av ett existensiellt hot mot människan, mer mänsklig än sin skapare, en ensam själ som längtade efter att höra till någonstans. Mary Shelley hade själv förlorat ett barn och skrivit om hur hon önskade att de hade kunnat massera tillbaka värmen och livet i det. Dessutom hade hennes mor dött vid Marys födsel, så även hon var övergiven av sin skapare. Man kan också koppla berättelsen till ett samtida slavuppror på Haiti, mycket omtalat vid den tiden.
Berättelsen om Frankensteins monster har en ramberättelse om en polarfarare, vilket har paralleller med "monstrets" egentliga mänsklighet: en vanlig föreställning var att det bortom den ogästvänliga kylan vid polerna fanns mildare klimat och andra civilisationer. Monstret, som inte har något namn, ser otäck och skrämmande ut, men en blind man som talar med honom märker bara hur vänlig och klok han är. Kanske finns en ny och bättre människa bakom den fula ytan.
Böcker med liknande tema från senare år rekommenderades: Unbound av Christopher Osborne och Brittle Innings av Michael Bishop.
The Encyclopedia of Science Fiction
John Clute, som redigerat The Encyclopedia of Science Fiction sedan starten, intervjuades om sitt arbete av Johan Jönsson som själv arbetar på wikipedia. 1979 när projektet påbörjades kom inspirationen från The Golden Age of Science Fiction, och man hade en idé om att faktiskt kunna berätta allt från A till Z. 1979 års upplaga innehöll 735000 ord, men inom en vecka efter utgivningen hade Clute kommit på flera saker som blivit fel eller saknades. 1993 kom en andra upplaga med 1350000 ord, och därefter arbetades det på en CD-ROM som blev hemsk. Omkring år 2000 föreslog han en tredje upplaga men bara online, och vid 2011 fanns fem och en halv miljon ord att läsa i The Encyclopedia of Science Fiction på internet. Två och en halv miljon av dem är skrivna av John Clute, inklusive nästan alla författarporträtt, men han har redigerare som kontrollerar att han skrivit objektivt och vare sig för nedslående eller för entusiastiskt. Större teman skrivs om av en grupp av bidragsgivare.
Vi kan aldrig fullt beskriva nuet men vi kan beskriva försöken att beskriva nuet. John Clute berättar att verket inte (bara) är en avspegling av nuläget utan ett försök att förändra genren och också världen. Förr inkluderade de inga författare som inte var översatta till engelska men nuförtiden gör det de, och si, då kan det hända att förlag plockar upp dem och översätter dem. I författarporträtten skrivs aldrig att de varit/är bortglömda, man vill hellre skriva om dem som att de fortfarande är relevanta, och även då kan det hända att deras verk plockas upp och återutgivs och diskuteras.
Raketdrömmar – från stumfilm till SpaceX
Så här några dagar efter den lyckade uppskjutningen av Elon Musks raket Falcon Heavy gav oss Anna Davour en återblick på raketdrömmar under det senaste hundratalet år. Förmodligen har vi delvis månen att tacka för att vi drömmer om rymdfärder - den hänger där, nästan inom räckhåll, och lockar oss till att besöka den.
 |
| Frau im Mond |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar