Har man en mamma som är narcissist så är man van vid att hon bara pratar om sig själv. Mariam hälsar på sin mamma på väg från sjukhuset där hon behandlas för cancer, och blir varken förvånad eller arg när mamman pratar om sig själv och kontrar med hur det är värre för henne för varje detalj Mariam berättar ur sitt liv. För Mariams liv blir långsamt ännu sämre, men det får vi bara höra i korta meningar i skymundan av mammans utläggningar.
Så mycket av det modern, Claire, säger är också rent plågsamt för Mariam: hur hon får skämmas för en del av dotterns teateruppsättningar, självupptagna tankar om livet och döden, att hon alltid röker fastän den cancerdrabbade dottern ber henne låta bli åtminstone medan hon är där. Men ibland svarar hon faktiskt på de smärtsamma utsagorna eller frågorna från dottern, och frågar tillbaka och visar omtanke, även om Claire först måste häva ur sig litet mer prat och lindar in vänligheten i fler förolämpningar mot Mariam. Skall man nöja sig och vara tacksam för de där minuterna av omtanke, när de är inbädade i timmar av självupptaget, halvelakt snack?
Björn Runges pjäs Jag är en annan nu är en följd av scener i mammans våning, där det går dagar mellan händelserna. Mötena mellan de båda är intensiva och mångordiga, men de två respektive liven utanför rummet får inte färg eller, tyvärr, liv i pjäsen. Ann Petrén och Sofia Ledarp är båda goda skådespelare, men har ett stumt material att jobba med. Mot slutet sker en liten vändning hos modern och en stor vändning hos dottern, men det är svårt att se någon grund för det i det som hänt innan - det är nästan som att det är en önskedröm hos dottern. Jag är en annan nu är litet för oputsad för att bli mer än deprimerande.
Länk till Stadsteaterns sida om Jag är en annan nu
*** SPOILERVARNING ***
Kanske triggas Mariams livsvilja av Claires löfte om att stå i det starka ljuset och vänta på henne när hon dör. Jag skulle inte vilja tillbringa evigheten med den pratiga mamman och hennes förvridna känsla för kärlek! Bara om hon vid inträdet i paradiset skalats av sin självupptagenhet och kom till mötes med genuin, villkorslös moderskärlek, en sådan som Mariam nog behövt hela sitt liv.
Men skämt åsido, det är nog en viktig detalj att det som ger Mariam hopp i livet inte är någon av människorna hon har runt sig, utan en drömupplevelse av en övernaturlig tröst, och flummiga idéer från en avstängd läkare. Så fint att hon hittade den omsorgen och får kraft av den, fastän den inte finns i vår verklighet!
Så mycket av det modern, Claire, säger är också rent plågsamt för Mariam: hur hon får skämmas för en del av dotterns teateruppsättningar, självupptagna tankar om livet och döden, att hon alltid röker fastän den cancerdrabbade dottern ber henne låta bli åtminstone medan hon är där. Men ibland svarar hon faktiskt på de smärtsamma utsagorna eller frågorna från dottern, och frågar tillbaka och visar omtanke, även om Claire först måste häva ur sig litet mer prat och lindar in vänligheten i fler förolämpningar mot Mariam. Skall man nöja sig och vara tacksam för de där minuterna av omtanke, när de är inbädade i timmar av självupptaget, halvelakt snack?
 |
| Foto: Sören Vilks |
Länk till Stadsteaterns sida om Jag är en annan nu
*** SPOILERVARNING ***
Kanske triggas Mariams livsvilja av Claires löfte om att stå i det starka ljuset och vänta på henne när hon dör. Jag skulle inte vilja tillbringa evigheten med den pratiga mamman och hennes förvridna känsla för kärlek! Bara om hon vid inträdet i paradiset skalats av sin självupptagenhet och kom till mötes med genuin, villkorslös moderskärlek, en sådan som Mariam nog behövt hela sitt liv.
Men skämt åsido, det är nog en viktig detalj att det som ger Mariam hopp i livet inte är någon av människorna hon har runt sig, utan en drömupplevelse av en övernaturlig tröst, och flummiga idéer från en avstängd läkare. Så fint att hon hittade den omsorgen och får kraft av den, fastän den inte finns i vår verklighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar