Mellan Kontur 2017 i Uppsala och Fantastika 2018 i Stockholm dök det upp en liten men välfylld SF- och fantasyhelg i Uppsala - tack för det, kära arrangörer!
Hur läser vi SF?
Första punkten efter invigningen var en diskussion om huruvida vi läser science fiction och fantasy annorlunda än "vanlig" och litterär fiktion, med en panel bestående av Anders Blixt, A.R. Yngve, Thomas Årnfelt och moderator Anna Davour. En undersökning har visat att en berättelse som utspelar sig på en rymdstation ger lägre identifikation och upplevelse av litterära kvaliteter än samma berättelse utan SF-inslag. Detta har diskuterats livligt i flera sammanhang sedan dess, med kunniga läsare som funnit hål i hypotesen, utförandet och tolkningen av undersökningen. I Drakensalen där Vinter Uppsalas föreläsningar hölls satt en publik som absolut kände inlevelse i de bra fantastikberättelser de läst (även om man får tillägga att Sense of Wonder är något annat och minst lika viktigt).
Promptat av en kommentar ur publiken talade panelen om hur man som SF- och fantasyläsare behöver hålla hela boken i huvudet, för att bit för bit kunna pussla ihop hur världsbilden ser ut. Motsvarande gäller även för deckare, där man vill hitta ledtrådarna till mysteriets lösning. Där vill jag flika in att just det gör att man då som läsare lägger mindre fokus på karaktärsutveckling och psykologiska djup än man kan göra i mer litterära verk. Men som Anna Davour påpekade, så tränar och höjer det intelligensen när man kan se och förstå generaliserade scenarion, och ta hypotetiska situationer på allvar, något som är centralt i SF-verk. En lärare i publiken berättade att barn som från början söker det fantastiska i böcker ofta blir bra på läsning och läsförståelse av mycken träning, medan barn som har svårt med läsförståelse också har extra svårt att ta till sig fantastik-inslag i böcker.
Thomas Årnfelt berättade att när han är ute och berättar om sina böcker kommer ofta någon fram för att explicit säga "Jag läser inte sådant där". En bokhandelsanställd från publiken rapporterade att många kommer och säger att de inte läser fantasy och sedan raskt berättar om någon favoritbok med tydliga fantastik-drag, utan att se skillnaden i vad de säger och läser. Anders Blixt påpekade att "inte på riktigt" ju innefattar folksagor som Rödluvan, för att inte tala om Selma Lagerlöfs böcker med många övernaturliga inslag! Vid ett senare inpass nämnde dock Torill Kornfelt att den snobbismen också kan komma från andra hållet; hon gillar inte deckare men älskar en serie böcker av Terry Pratchett som helt klart är deckare.
På 1960- och 70-talen var allmänhetens förståelse för vad SF och fantasy innebär ännu lägre. SF-fans kunde få frågan om de trodde på UFO:n. Idag möter uppväxande människor troperna från SF och fantasy tidigt i filmer och spel. En litteraturvetare i publiken gav ett intressant perspektiv: länge var fantastik den form av berättelse som folk mötte mest av allt, i form av folksagor, allegorier och berättelser i religionen. Det är under 1900-talet som man har slutat att tro på troll och dessutom i realistiska berättelser får kritisera överheten utan att bli straffad, alltså en mångfacetterad rörelse mot realism i berättandet. Anna Davour gav då det andra perspektivet, att de framsteg och uppfinningar som den nya rationella människan gör faktiskt inte är möjliga utan de visioner som fås av en fantastik-fantasts blick på världen.
Att göra visualiserade världar trovärdiga
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap, kunde ge mycket intressanta kommentarer på bildspråket i fantasyfilmer och bilder. Med hjälp av Shutterstock kan många idag klippa ihop och bearbeta bildelement till snygga bilder, varav en del av dem oundvikligen blir cheesy. Men man kan känna igen ett bildspråk som redan de holländska mästarna använde: träd i förgrunden, stigar som leder blicken in i bilden, fåglar i fjärran som ger djup till bilden.
Matte-metoden, en hybridteknik för att skapa levande bilder, användes till scenografi i film till långt in på 1970-talet. Warren Newcombe var en ytterst skicklig konstnär som skapade det drömska landskapet i Wizard of Oz (1939) och mycket mer. Tekniken gav en fin känsla av djup i scenerna, något som annars är svårt att få fram i bild. Dock är Peter Jackson skicklig på det, vilket vi fick se i ett klipp från Morias grottor i Sagan om Härskarringen (2001); hängande kedjor som försvinner ned i djupet, ut ur synhåll, gestaltar hur djup gruvan är. Något annat Peter Jackson behärskar väl är att visa hur imponerande stort något är, vilket oftast görs genom inledande glimtar och antydningar. Men Jackson låter kameran svepa upp över Barad-dûr, in i vinklar som visar arkitekturen och inom kort hela det enorma tornet.
Efter intressanta anknytande anekdoter om H.R. Giger som hade en mycket begränsad telefontid men järnkoll på sina bilder och deras användning, övergick von Bonsdorff till att visa exempel på datoranimationer skapade med fraktaler. Ett mycket tidigt exempel är Loren Carpenters Vol Libre. När den presenterades 1980 var den en sensation, och raskt blev Carpenter värvad till Industrial Light & Magic. Redan 1982 kunde man se resultatet i filmen Star Trek: Wrath of Khan.
I våra dagar kan vi se, bland annat i Pixars filmer, hur algoritmer skapas för alltfler områden; vatten, hår, fjädrar och liknande där element rör sig enskilt men i sammanhang med andra element omkring sig, och de nya teknikerna plockas snabbt upp i animerade filmer.
Som avslutning talade von Bonsdorff om Simon Stålenhags fascinerande bilder, där så många effekter och tekniker tillsammans skapar djup och liv; skärpedjup på vissa detaljer, rörelseoskärpa och suddning på andra. Det var en fin avrundning på ett bra föredrag som knöt samman både gamla men tidlösa tekniker och nya metoder från utvecklingens framkant.
Estranging the familiar
Under moderering av Nahal Ghanbari diskuterade Sara Bergmark Elfgren, Anders Björkelid, Anders Fager och Elizabeth Hand hur de skriver för att göra det vanliga onormalt, och vice versa. Att blanda in vardagsdetaljer, gärna sådant man känner till väl, är en stor del av det. Anders Björkelid bröt av litet mot de andra då han upplever att det mesta han möter i vardagen är konstigt. Allt är "för konstigt för att förklara" så därför är inget för konstigt för att förklara. Han försöker beskriva så att läsaren känner sig hemmastadd i vad han än skriver om, och när stämningen "bryts" får det också gärna synas i att även språket bryts. Underligt nog verkar läsare känna igen sig själva mer i det han rent ut hittar på, som hur det är att vara tvillingar, men mindre i det personliga och självupplevda han beskriver.
Elizabeth Hand ser på sina tidiga verk som att de kanske har litet överarbetad prosa i high gothic-stil. I senare böcker håller hon sig närmare vår värld för att ge läsaren en "false sense of security" vilket leder till en större effekt när det fantastiska/makabra bryter igenom.
Anders Fager berättade om hur en kvinna han skrev om blivit vampyr och alltså måste skaffa persienner. För att undersöka ringde han en persiennfirma för att fråga om det och fick ett seriöst svar av en engagerad anställd om hur man måste gå till väga, vilket ledde till en scen i berättelsen när någon kom hem och mätte upp fönstren i kvinnans lägenhet.
Boktips! Nahal Ghanbari frågade paneldeltagarna om de läst något som förvandlat det familjära till något underligt. Sara Bergmark Elfgren nämnde hur i boken Underfors av Maria Turtschaninoff en älva landar på en flickas knä, och älvans fötter är så kalla, vilket var en mycket levande detalj. Elizabeth Hand sade att Karin Tidbecks Amatka, som handlar om språk, fick henne att tänka på språket på ett nytt sätt. Anders Björkegren nämnde Torgny Lindgren, vars böcker innehåller platser och namn som han känner igen men där språket blir ett filter som gör allt annorlunda.
Det motsatta kunde Sara Bergmark Elfgren uppleva när hon läser något från en kultur hon inte känner till - en skepsis gentemot det hon just läst, är det verkligen så här eller har författaren vridit om allt? Elizabeth Hand nämnde några noveller jag tyvärr missade namnet på, vilka beskriver ett London i framtiden, hyperrealistiskt och på tvärs med det hon kände till om London från media redan innan hon besökt staden. När Anders Björkelid ser anime upplever han kulturchocken av att inte känna till byggstenarna till det som visas, och Donna Tartts böcker får honom att fundera på om det ligger något under språket. Nahal Ghanbari fyllde i med hur filmen 300 gick för långt i att göra det okända till något överdrivet osannolikt - den persiska armén var monster med magiska förmågor. Anders Fager kan se när någon svensk författare skriver om svensk militär men bara bygger på vad hen har sett i amerikanska filmer, och gav också roliga exempel ur TV-serien Vikings: berg i Danmark, vattenfall i Uppsala! Serien lär vara populär i Sydamerika, och jag känner till många nordbor som gillar den, men säkert inte för dess historiska korrekthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar