I Stedelijk Museum visas modern konst, från 1900-talet och framåt. Där finns också en avdelning för design, där jag blev hänförd av de spännande scendräkter av Eiko Ishioka som visades så att man kunde beundra dem nära men från ett tillbörligt underifrån-perspektiv. Hon skapade dem för ett uppförande av Wagners Ring-operor i just Stedelijk förra året. Även utan utfyllnad av sina sångare vittnar de om kraft, skönhet och hemligheter.
En annan specialutställning visade smycken och foton från en modevisning på Stedelijk på 1960-talet, för nästan femtio år sedan, av smyckesdesignparet Gijs + Emmy. Jag hade lågt ställda förväntningar på obärbara smycken och interna blinkningar, men fick se en glädjefylld föreställning med inslag av inbjudna, lätt djuriska riter. Värt att notera är dock att smyckena kändes underordnade modellerna, som spelade sina roller väl. Inte heller i verkligheten vill man väl överskuggas av sina accessoarer.
En större utställning av foton av Jeff Wall, Tableaux Pictures Photographs visades en våning upp. Han iscensätter mycket specifika tablåer som skall förmedla minnet av en händelse, inte det exakta minnet utan det minnet som väcks hos åskådaren. Exempel är en pojke som faller ur ett träd, människor som köar till en nattklubb eller mer ovanliga scener som två pojkar som boxas i ett ljust, välinrett rum. Jag fann dock inget som intresserade mig i bilderna: de var både för personliga och opersonliga på samma gång. Bildkompositionerna var varken vackra eller suggestiva utan simpla, snarast dåliga, och de väckte inga motsvarande minnen hos mig.
Under rundvandringen bland de fasta verken i Stedelijks kollektion kunde man njuta av Chagall, van Gogh och ett helt rum med Mondrian, arrangerade tillsammans med liknande verk av andra konstnärer. En positiv överraskning för mig var den holländska New Objectivity, en magisk realism som frodades under mellankrigstiden och en bit in i andra världskriget. Med dova men starka färger, stora färgfält och kraftiga konturer målade konstnärer bilder med stor realism men en nyans av övernaturlighet i stämningen och motivets uppenbara poserande. Charley Toorop är ett namn jag skall lägga på minnet.
På övervåningen fanns två verk av min beundrade Cindy Sherman i samma rum som Jeff Koons Ushering in Banality. Jag uppskattade hans metod när jag först hörde talas om honom, men nu ser jag honom bara som cynisk och exploaterande.
I några andra rum fann jag istället en konstnär jag är riktigt förtjust i: Barnett Newman. Det var sorgligt att läsa att en besökare vandaliserat tavlorna för några år sedan, men nu såg jag tack och lov inga spår av det. Förutom tavlan Who's Afraid of Red, Yellow & Blue III, som innehåller så mycket och så starkt rött, fick jag ro av att betrakta de vertikala strecken i de stora färgfälten, mycket mer än för konstnärer som Mark Rothko och hans likar.
Jag får känslan av att Stedelijk är litet för sparsam med hur stor del av sin samling man visar, men man får ändå se mycket och muséet är väl värt ett besök.
Länk till Stedelijk
En annan specialutställning visade smycken och foton från en modevisning på Stedelijk på 1960-talet, för nästan femtio år sedan, av smyckesdesignparet Gijs + Emmy. Jag hade lågt ställda förväntningar på obärbara smycken och interna blinkningar, men fick se en glädjefylld föreställning med inslag av inbjudna, lätt djuriska riter. Värt att notera är dock att smyckena kändes underordnade modellerna, som spelade sina roller väl. Inte heller i verkligheten vill man väl överskuggas av sina accessoarer.
En större utställning av foton av Jeff Wall, Tableaux Pictures Photographs visades en våning upp. Han iscensätter mycket specifika tablåer som skall förmedla minnet av en händelse, inte det exakta minnet utan det minnet som väcks hos åskådaren. Exempel är en pojke som faller ur ett träd, människor som köar till en nattklubb eller mer ovanliga scener som två pojkar som boxas i ett ljust, välinrett rum. Jag fann dock inget som intresserade mig i bilderna: de var både för personliga och opersonliga på samma gång. Bildkompositionerna var varken vackra eller suggestiva utan simpla, snarast dåliga, och de väckte inga motsvarande minnen hos mig.
 |
| Charley Toorop, självporträtt |
På övervåningen fanns två verk av min beundrade Cindy Sherman i samma rum som Jeff Koons Ushering in Banality. Jag uppskattade hans metod när jag först hörde talas om honom, men nu ser jag honom bara som cynisk och exploaterande.
I några andra rum fann jag istället en konstnär jag är riktigt förtjust i: Barnett Newman. Det var sorgligt att läsa att en besökare vandaliserat tavlorna för några år sedan, men nu såg jag tack och lov inga spår av det. Förutom tavlan Who's Afraid of Red, Yellow & Blue III, som innehåller så mycket och så starkt rött, fick jag ro av att betrakta de vertikala strecken i de stora färgfälten, mycket mer än för konstnärer som Mark Rothko och hans likar.
Jag får känslan av att Stedelijk är litet för sparsam med hur stor del av sin samling man visar, men man får ändå se mycket och muséet är väl värt ett besök.
Länk till Stedelijk
 |
| Barnett Newman: The Gate |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar