Gerard Houckgeest |
I Mauritshuis finns på två våningsplan ett sådant överdåd av målningar, många världsberömda, att man kan känna sig som inuti en skattkista. Sal efter sal med två rader av Rubens, Rembrandt och andra nederländska konstnärer, samt porträttet av Anne Boleyn av Hans Holbein II. Efter att ha funnit en ny favorit i Pietr Jansz Saenredam på Rijksmuseum dagen innan var det fint att se Gerard Houckgeest, en annan konstnär som målade interiörer från kyrkor ur oväntade vinklar - kanske inte lika avancerade kompositioner av valven, men ändå annorlunda och mycket vackra.
Som en blinkning till det tätt hängda Mauritshuis finns målningen Apelles painting Campaspe av Willem van Haecht: målaren, modellen och tavlan befinner sig i förgrunden i en stor sal belamrad med målningar och statyer, och bortom ett valv syns ännu fler konstverk och ytterligare en konstnär i arbete.
Willem van Haecht |
Judith Leyster |
Peter Paul Rubens sålde inte sin målning Old woman and boy with candles. Kanske behöll han den som exempel i sin undervisning. I vilket fall som helst är den djupt imponerande, inte bara för skickligheten i ljusets spel över den gamla kvinnans rynkor och den lilla pojkens släta kind, utan för livet och känslorna som lyser från den. Kanske blir den inspiration för nästa stora bästsäljarbok med utgångspunkt i mästerverk på Mauritshuis? För nästan i samma sal hänger målningar som blivit ännu mer världsberömda tack vare böcker om dem.
Peter Paul Rubens |
I en annan sal hänger Vermeers Flicka med pärlörhänge, lika ymnigt beskådad och fotograferad som Steglitsan. Blänket i pärlan balanseras av blänket i flickans ögon och på hennes läppar. De stora färgfälten väger upp varandra i färg och styrka. En person som ser på oss från okända omständigheter genom århundradena - det stimulerar till att föreställa sig vem hon var och hur målningen kom till.
Mitt emot flickan hänger ett annat känt mästerverk av Vermeer, Utsikt över Delft. I boksviten På spaning efter den tid som flytt, som jag älskar och längtar efter att läsa en tredje gång, låter Proust den äldre författaren Bergotte äntligen se Vermeer-tavlan på en utställning, varpå han dör, i meditation inför konsten framför honom. Med detta i tankarna, och för att tavlan i sig är så rik, står jag själv länge och ser på den och har svårt att slita mig. Jag går tillbaka till den efter ännu en runda genom salarna, och låter Utsikt över Delft vara den sista tavla jag ser innan jag lämnar Mauritshuis.
Länk till Mauritshuis
Vermeer |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar