Tack vare det internationella samarbetet Rising Stars får vi i Konserthuset höra utvalda unga begåvade artister från Europa. Ett av framträdandena var av den franska stråkkvartetten Quatour Voce, som satte sin prägel på varje stycke de framförde.
Från första tonen klingade Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i e-moll 59:2 (1806) starkt och säkert, och med en extra dos romantik som gjorde framförandet extra känslosamt. Speciellt tredje satsen, Allegretto, lät som att gruppen lätt förskjutit takterna så att musiken lät extra dansant och ännu mer modern.
Helt klart modern är förstås Thomas Adès Arcadiana op 12 (1994). Utan att jämföra de sju korta ingående styckena med sina titlar lät de som en provkarta på känslolägen; försiktigt viskande, högljutt grälande, men även ljuvt harmoniska.
Lika klart och precist som de tidigare verken klingade den avslutande Stråkkvartett nr 2 "Intima brev" (1928) av Leos Janáček, men nu ännu mera ostyrigt. Fraseringen var egensinnig, andrafiolen morrade, och även i denna tredje satsen (nu ett Moderato) hade ensemblen skakat om stämmorna så att den lät ännu mer lekfull och dansant än vanligt. Även om det lät som att musikerna ibland var på gränsen till att snubbla över sina egna noter var det uppfriskande att höra deras energi och originalitet.
Som ett extranummer gavs publiken fjärde satsen från Bela Bartóks fjärde stråkkvartett. "We seem to have forgotten our bows, so we'll see how it goes" skämtade cellisten Lydia Shelley, och så knäppte de loss i en underbar pizzicatolek.
De unga musikerna i Quatour Voce imponerade och gladde mig stort, och jag hoppas att vi kommer att få höra dem många fler gånger i Konserthuset under deras kommande karriärer.
Från första tonen klingade Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i e-moll 59:2 (1806) starkt och säkert, och med en extra dos romantik som gjorde framförandet extra känslosamt. Speciellt tredje satsen, Allegretto, lät som att gruppen lätt förskjutit takterna så att musiken lät extra dansant och ännu mer modern.
Helt klart modern är förstås Thomas Adès Arcadiana op 12 (1994). Utan att jämföra de sju korta ingående styckena med sina titlar lät de som en provkarta på känslolägen; försiktigt viskande, högljutt grälande, men även ljuvt harmoniska.
Lika klart och precist som de tidigare verken klingade den avslutande Stråkkvartett nr 2 "Intima brev" (1928) av Leos Janáček, men nu ännu mera ostyrigt. Fraseringen var egensinnig, andrafiolen morrade, och även i denna tredje satsen (nu ett Moderato) hade ensemblen skakat om stämmorna så att den lät ännu mer lekfull och dansant än vanligt. Även om det lät som att musikerna ibland var på gränsen till att snubbla över sina egna noter var det uppfriskande att höra deras energi och originalitet.
Som ett extranummer gavs publiken fjärde satsen från Bela Bartóks fjärde stråkkvartett. "We seem to have forgotten our bows, so we'll see how it goes" skämtade cellisten Lydia Shelley, och så knäppte de loss i en underbar pizzicatolek.
De unga musikerna i Quatour Voce imponerade och gladde mig stort, och jag hoppas att vi kommer att få höra dem många fler gånger i Konserthuset under deras kommande karriärer.
2 kommentarer:
Så fint att de lyfter fram unga musiker som kanske inte ännu är så "polerade"! Låter som upplyftande konserter.
Ja, och speciellt den här gruppen kändes extra modig och originell i sin stil! Undrar om de kommer att påverka andra artister eller om de själva kommer att stämma in i mer traditionella tolkningar.
Skicka en kommentar