The Last Life av Claire Messud

The Last Life är Claire Messuds andra roman, skriven år 1999. Den är inte direkt självbiografisk, men innehåller element som man kan förstå att Messud har erfarenhet av: att vara född i en familj med rötter i Algeriet, och att vara till hälften fransk och till hälften nordamerikan (USA/Kanada). Historien utspelar sig främst ur den tonåriga Sagesses perspektiv, men hon berättar också ingående om viktiga händelser ur sin farfars, mors och fars liv, de människor som nu är obegripliga vuxengestalter i Sagesses liv.

Det är nog svårt att inte bli besviken när man läser den här boken efter Messuds mästerliga The Emperor's Children och The Woman Upstairs, och även om man inte har gjort det. Språket är trögt och svårläst, eftersom meningarna är överlastade med adjektiv och sönderhackade med kommatecken. Jag har hittills tyckt om långa meningar med många inskjutna bisatser, omstuvade och inramade av kommatecken. Nu falnar min kärlek av denna text, så långsam att läsa och svår att avkoda på sitt innehåll. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast onödiga - så detaljrika att de bidrar med ännu fler kommatecken och mindre viktig information.

Om man bortser från textens form så går det ändå att ta till sig historien, och främst huvudpersonen Sagesse. Hon beter sig ibland irrationellt, som så många tonåringar, men som vuxen läsare kan jag förstå henne. Claire Messud skildrar en känslig period i uppväxten, när man försöker hitta sig själv och vänner som förstår en, försöker prova på det som verkat farligt och också försöker distansera sig från de föräldrar som förstås oroas och vill knyta en hårdare till sig.

Sagesses familj är hårt sammanknuten av en familjekänsla som vilar mer på plikt än på omtanke. Sagesse försöker forma sitt liv efter de andra tonåringar hon möter, men distansen mellan familjemedlemmarna färgar alla hennes relationer till andra med ett lätt avståndstagande. På bokens allra sista sidor får vi se hur de här viktiga ungdomsåren skapat funderingar som påverkat hela Sagesses liv.

Bokens historia och Sagesse känns viktiga, och finns kvar i mina tankar några dagar efteråt. Ändå kan jag inte rekommendera den utan förbehåll. Jag önskar att en redaktör fått hjälpa till att omarbeta texten och stryka nio tiondelar av alla komman. Det är bra att varken förlag eller läsare gav upp om Claire Messud efter den här svårlästa boken, så att hon kunde utveckla sitt språk och skriva minnesvärda böcker med psykologiskt djup på en prosa klar som vatten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Hunters
The Emperor's Children
The Woman Upstairs