Berättelsen lämnar nomaderna, stannar i Nordafrika men rör sig framåt i tiden till 1960-talet, då boken skrevs. Lalla är en ung flicka som bor med sin faster utanför Staden, som väl mer är en ansamling av skjul. Den noggranna miljöbeskrivningen från de första scenerna blommar ut i vackra skildringar av en karg men lockande natur. Även jag som aldrig varit i ett så hett land känner den tunga värmen, den torra marken och växter och djur som försöker leva där.
Litet för ofta slår naturromantiken över i bilder som är för new age-iga för min smak. När de jordnära invånarna beskrivs med övermänskligt starka sinnen vill jag kalla det etno-porr. En föräldralös svart pojke kan inte tala men hör skarpare ljud än alla andra, och kan vittra doften av djur som dragit fram på marken. Så illa blir inte berättelsen att den styr ned i Paolo Coelho-träsket, men det är bra nära under de återkommande hallucinatoriska ögonblicken av enhet med naturen som Lalla upplever.
Historien växlar ett par gånger till fram och tillbaka mellan Nour och Lalla. Karavanen stapplar framåt, tröttare och tröttare, stannar ibland men måste vidare. Lalla tar sig via båt till Marseille. Istället för intensiva naturskildringar får vi detaljrika skildringar av stadsmiljön, en miljö med drivande sopor och mestadels olyckliga människor i såväl de rikare som de fattigare delarna. Jo, civilisationskritik kan vara givande, men boken är väldigt ensidig i hur stadsborna framställs som avskurna från sina känslor och ett äkta liv, och i hur sanningen ligger hos de enkla och fattiga människorna.
Förutom en återkommande sång, vars verser fascinerar ännu mer eftersom jag inte kan föreställa mig melodin, ser jag ingen koppling mellan de två parallella berättelserna. Fastän mycket i Öken irriterar mig, kan jag ändå uppskatta den som ett ärligt försök att beskriva händelser och miljöer för oss som annars inte skulle veta om dem.
Andra böcker av J.M.G. Le Clézio
Rapport om Adam
Afrikanen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar