Svarta lådan av Inger Edelfeldt

När RoseMarie efter över fyrtio år i livet inte trodde att hon någonsin skulle träffa en man att känna sig hel med, aldrig ens känna verklig kärlek, så mötte hon Yannis. Kärleken var stark och äkta, och RoseMarie fick känna sig lycklig och älskad, efter alla år hon försökt reparera skadan av sin kyliga barndom. Efter tre år tillsammans dog Yannis.

Boken Svarta lådan handlar om RoseMaries sorgearbete. Det har gått två-tre år sedan Yannis dog, och även hennes närmare vänner tycker då och då att hon "borde" ha sörjt klart. Det vet ju RoseMarie så väl; hon är själv utbildad gestaltterapeut och har lotsat många andra människor genom kriser. Men i sin egen avgrundsdjupa blir alla välmenande ord och metoder för
självinsikt tomma och meningslösa.

Sorgearbetet följer ingen synlig process mot ett normalt liv. Smärtan, tårarna och minnena kan dyka upp när som helst. Sammalunda i boken, som visserligen har en handling, men till största delen präglas av sorgen och RoseMaries försök till genomgång av sin plåga. Reflektioner och analyser i flera steg, följda av tvekan och ifrågasättande. Jag kan mycket väl tänka mig att om man inte är på samma våglängd som RoseMarie, så passerar allt förbi som prat. För mig resonerar orden både i hjärnan och hjärtat. Jag uppskattar att RoseMarie är "genomteraperad" och nu skeptisk till alla, verkligen alla former av självhjälp och självsuggestion, fastän hon inte har förkastat dem helt. Till stora delar är boken en tankebok, med flera kapitel av tänkvärda ord just för att RoseMarie knådar sig igenom de tomma fraserna och uppmaningarna tills de betyder något (eller inte).

Då och då dyker det upp berättelser ur RoseMaries Svarta låda; smärtsamma händelser ur barndomen, ibland omskrivna på sagoform för att bli lättare att hantera. De här erfarenheterna är så specifika att jag inte kan ta dem till mig som mina, och de är också så personliga att det nästan känns genant att läsa dem. Men det är starkt och rätt av RoseMarie att inte censurera sig själv, utan att lämna ut också det här. Berättelsen skulle inte vara densamma utan de bitarna.

Trots den stora sorgen ser jag ändå hopp i boken. Fastän hon inte alltid känner det själv, så är RoseMarie stark och mycket klokare efter allt grubblande på smärtans botten. Och framför allt: RoseMarie fick ändå några år av sann kärlek, så det är ändå inte omöjligt att träffa människan som får en att känna sig älskad, hel, och mer sig själv än någonsin förut.

Jag läste boken några sidor i taget under ett par veckor, och längtade tillbaka till den varje dag. Jag tycker om att boken mest av allt är en långt utdragen sorge- och läkeprocess, där inte allt helt förutsägbart leder mot läkning. Allt är helt enkelt nya händelser, gamla känslor, gamla händelser och bit för bit några nya insikter. Det är inte lätt, men det är bara så det är.