Il Trovatore på Kungliga Operan

Vilka historier man kan berätta med musik! Och det gör Verdi. Historien om Il Trovatore, Trubaduren, spänner sig över en generation och har så många fantastiska inslag att inte alla kan visas på scen. Första akten börjar med att vi introduceras till den grymma bakgrunden till vad vi får se hända.

Alla de viktiga rollfigurerna är pressade av såväl yttre omständigheter som inre kval. Greve Luna förlorade sin bror som spädbarn, vilket drev hans far till att dö av sorg. Fadern misstänkte ändå att brodern levde, och fick sonen att lova att söka efter honom. Manrico, Trubaduren, uppfostrad hos zigenarna, anför rebellerna som kämpar mot sidan Greve Luna tillhör. Unga Leonora har fallit för Manricos vackra sång och förälskat sig i honom, vilket gör Greve Luna svartsjuk och närgången. (Nu tycker jag att i och för sig att Manrico också har alltför nära till svartsjuka och ilska för att vara riktigt sympatisk.)

Mest sorgetyngd av alla är Azucena. En magnifik och skrämmande hämnddemon (Mirco Andreani) följer henne överallt i första akten, och sprider sin sorg till alla scener i den andra akten. Azucena såg sin mor brännas på bål, anklagad för att ha förtrollat den äldre greve Lunas son, och lovade henne attt hämnas. Hon rövade bort grevesonen, men med både honom och sin jämngamle son i famnen drabbades hon av förvirring och kastade sin egen son i elden där han dog tillsammans med hennes mor. Under alla år har hon nu uppfostrat grevesonen som sin egen, och denne man är Manrico. Så de båda bröderna är nu på skilda sidor i upproret, rivaler om samma kvinna och fiender på grund av familjen Lunas hat mot zigenarna.

När jag ser föreställningen gör Sara Olsson sin roll för första gången. Hon har en så klar och vacker röst, och det är en njutning att höra henne sjunga Leonora. Stuart Neills Manrico låter litet stel i första akten, men hans starka röst blommar ut med utmaningarna efter paus. Karl-Magnus Fredriksson sjunger Greve Luna så innerligt att det är svårt att bara se honom som en skurk.

Giuseppe Verdi, en så underbar kompositör han är! Hela operan är en kavalkad av gudomliga melodier, och han återanvänder dem inte ens utan radar upp nya hela tiden. Mina grannar kommer säkert att uppskatta att höra mig sjunga på de vackraste styckena de närmaste dagarna. Jag hoppas att de, och alla andra, också skyndar sig till Kungliga Operan för att höra den äkta varan.

Länk till Kungliga Operans sida om Il Trovatore